inandaroundburma

I fas, det är vad jag befinner mig i nu. Tidgare inlägg har ej varit tidsengliga utan inlagda i efterhand, skrivna i förhand. Ord och meningar jag fått ur mig innan jag införskaffade mig denna blogg. Nu är första gången jag skriver live, så att säga.

Jag ska nu försöka blogga kontinuerligt, vilket är ett helt nytt fenomen för mig. En mindre dokumentation om mitt liv i presens, i form av skrift och förhoppningsvis foto. Ni som finner detta intressant, mycket varmt välkomna. Ni andra, trevlig läsning med Klick.

Idag är alltså idag, och nu är verkligen just nu. Onsdag den 24 februari, 20:54 min tid. Idag har varit en bra dag och aftonen följer i samma anda. Jag tackar de bästa föräldrar för oerhört uppskattad post. Ni känner mig utan och innan, en 200 gram marabou chockladkaka var mitt i prick. 200 gram nu fördelade i elva burmesiska samt en svensk nöjd mage.

Om jag påstod att jag inte reflekterade över att i hemlighet trycka i mig hela själv skulle jag definitivt ljuga. Det kändes dock verkligt kul att få möjlihet att bjuda på något från mitt hemland och för en gångs skull inte vara den som med stor tveksamhet smakar något nytt. Det var mycket uppskattat, vi tackar ödmjukast herr och fru wennberg!

Aftonen spenderas framför tv:n (vilket som till skillnad från hemma inte hör till vanligheterna), där jag i undervisningssyfte visar en spelfilm. Iron Jawed Angels. Veckans tema är kvinnors rättigheter och denna film handlar just om det och kvinnans kamp mot rösträtt. Fullträff.

Nu ska jag med ett öga fortsätta att se filmen samt utforma ett mindre prov angående den. Men framförallt ska jag försöka förnimma smaken av de två himmelska chockladbitarna jag för en stund sen så ömt tuggade. Det var en betydande skillnad mot ris.

Med värme
Linnéa

Som jag nämnt tidigare så springer tiden. Den springer i äkta Bolt-anda och jag joggar kämpande efter i släptåg. Sex avverkade veckor i ett annat liv, på en annan kontinent och ofta känns det som ett helt annat universum. Mitt liv i ett annat liv, i en annan del av verkligheten. I bortomland, i ett verklighetens land där problematiken handlar om helt andra saker än hur stor en gurka ska vara. Ett splittrat land där regeringens metod går ut på att härska genom att söndra. Var är resten av världen? Vi importerar olja och heroin.

I vår lilla värld på SYCB fyller vi dagarna med engelska i alla dess former och fördriver tiden genom att umgås och därmed ständigt lära. Ännu en gång ruckade jag lite på mina veckoplaner då klassen förra söndagen kompletterades med ännu en elev, och så var vi tretton. Tanten är ej att förglömma dock, hunden med behov av antidepressiva, som ligger med på lektionerna och gnäller under bordet. Därmed är vi ett kollektiv på 14 varelser från den kvinnliga sidan av mänskligheten under samma enkla plåttak. 

Jag hade planerat en viss repetition för den gångna veckan, vilket visade sig vara ett genidrag och i och med den nya elevens ankomst fick faktiskt hela veckans undervisning speglas av repetition. Jag gjorde en hel del stenciler och nu verkar det som om de gångna fem veckorna faktisk sitter och jag har nu bestämt mig för att ha en ren repetitionsvecka då och då. Var fjärde eller var femte vecka. Jag kan gladeligen berätta att stencilerna innehåller en tillfredsställande statistik av korrekta svar. Under helgen har jag nu satt ihop dessa till ett litet kompendium de kan använda sig av som mall i fortsättningen.

I ett försök att tilltala min feminina sida ägnade vi en afton till att måla naglarna och borsta håret, ett försök från deras sida då de tycker att jag är relativt okvinnlig. Jag försöker förklara att det helt enkelt inte ligger i mitt intresse att ha små blommor på naglarna. Naglar så minimala att de framkallar ett generat fniss från deras sida. Det var en mysig afton och jag var bara nöjd att socialisera med dem och som resultat har jag nu små blommor på naglarna. Fingrar och tår, tjejigt och gulligt precis som de vill ha det. Aftonen resulterade också i lite dans och jag klappade gladeligen händerna till traditionell burmesisk dans. 

Jag har även bevittnat mitt första firande av det kinesiska nyåret. Det bor en hel del kineser här så det var ett himla liv runt om i staden med parader och smällare. Jag fylls ständigt av upplevelser och intryck.

För övrigt har jag en redig träningsvärk i rumpan efter ett försök till att besöka en fest hos AASYC. Efter tre minuter fick Mikael punka och eftersom vi bara skulle cykla 5-10 minuter erbjöd jag min mycket bekväma pakethållare, allt gick som på räls och vi såg fram emot den ordinära whiskeyn och colan som erbjuds på burmesiska fester. Tiden gick och mina muskler med den, när 5-10 minuter plötsligt blivit en svettig halvtimme rakt ut i ingenting insåg vi att vi bokstavligt talat var helt ute och cyklade. Raul rullade lugnt tillbaka och jag trampade för mitt liv på avstånd bakom. Hur som helst, 75 svettiga minuter senare blir vi upphämtade av en bil. Jag och Mikael var lagom festfräscha efter att turats om med statisk träning (sitta bakpå) och rörlig träning(trampa på). Whiskey har aldrig varit så gott! När vi kommer fram till SYCB senare smäller mitt däck och kvällens andra punka var ett faktum. Tur i oturen är ett minst sagt användbart uttryck här, min punka hade mycket väl kunnat inträffa 30 minuter ut i ingenting.

I och med att tiden går har jag lätt börjat planera min resa till Laos för att fixa rätt stämpel i mitt vinröda pass. Mitt vinröda pass jag nästan skäms över att ha, ett vinrött pass som kan ta mig överallt. Ett dokument som tar mig in i ett land, in i mina vänner hemland Burma där de själva inte kan röra sig.

Laos i alla fall, jag hoppas det går smärtfritt trots den långa bussresan genom Thailand. Samtidigt ska det självfallet bli otroligt intressant och jag ska passa på att stanna några dagar, en välbehövlig semester. Jag hoppas innerligt på en dusch.

Den kommande veckan kommer för elevernas del att handla om kvinnors rättigheter och min undervisning ligger schemalagd på kvällstid. Jag har planerat att visa en film i samma anda, Iron Jawed Angels. Därefter ska de få fylla i ett formulär angående filmen, jag har upptäckt att denna inlärningsmetod är både uppskattad och effektiv.

Under den gånga veckans undervisning kände jag ett stort behov, nej ett måste att ta av från vägen och ta en avstickare till ett annat ämne, nämligen musik. Jag skrev upp ett antal namn och grupper på tavlan, sedan skrev jag upp youtube och bad dem lyssna på mina tips, det var vad den dagens undervisning bestod av.  På så vis fick de träna på att söka på datorn också, och detta gör jag självfallet för deras egen skull. Att jag gladeligen skulle utrota Westlife är en helt annan femma. Kalla mig musik- hitler men en dag kommer de att tacka mig.

Jag hoppas ni inte blåst bort i snöstormen hemma men att ni ändå fryser lite.

Linnéa                                                                                                           

Med fem veckor i ryggen kan jag uttrycka mig som så, att den gångna veckan har varit ”lite som vanligt”. Det är, för min del, ett positivt uttalande som grundar sig i att jag funnit en plats i en vardag. Det är inte en vardag i den bemärkelsen jag skulle ha haft hemma, äta-jobba-träna-sova, men det är något åt det hållet. Människan är i behov av att leva någorlunda inrutat, där rutiner utgör viktiga beståndsdelar utav ett dygn. Dygnet blir proportionellt fördelat och läggs därmed till historien som en av många andra dygn. Rutiner får med andra ord dagen att gå, får idag att bli igår och imorgon att bli idag utan understimulans och tristess. Med hjälp av rutiner har jag hittat min rytm, jag ser till att ha något att göra utöver lektioner och planering varje dag. De mest simpla saker som att bege mig för att kopiera upp stenciler, motionera eller bara handla mat. Missförstå mig rätt, jag ser detta som ett privilegium och trivs med att vara här men samtidigt måste dagarna gå framåt, det är det allting bygger på. Nutid blir framtid, nya perioder av mitt liv väntar och jag måste ta mig dit, undan för undan.

Vistelsen här lär mig att ha tråkigt ibland, det är en nyttig erfarenhet jag fightats med många gånger tidigare i mitt unga liv. Jag är långt ifrån färdigutbildad inom detta område. Då rastlöshet är mitt andra namn är det en utmaning av stora mått att kunna ha tråkigt och låta tiden gå utan att konstant söka efter saker att bida min tid med.

Jag glädjes över att detta faktiskt är ett heltidsarbete och kräver mer tid än jag från början räknat med. Jag undrar hur många gånger i mitt liv jag kommer uttala föregående mening igen, det låter kanske idiotisk i öronen hos en person som aldrig gett sig ut på något liknande. I mitt svenska hem vill jag gärna ha massor av tid över till en fritid utöver arbete och måsten, i mitt burmesiska hem vill jag mer än gärna jobba musten ur mig så jag slocknar enkelt när mörkret knackar på min dörr.

I föregående vecka har grammatik lyst med sin frånvaro och allt har handlat om att öva sin engelska i sociala situationer. Som jag nämnde i förra rapporten så har studenterna haft mänskliga rättigheter hela veckan och jag har undervisat på kvällstid. Efter åtta timmar av mänskliga rättigheter har studenternas fokus inte varit på topp till aftonens engelska, trots otroligt ambitiösa elever. Det finns en gräns för hur mycket man kan ta in på en dag, därför bestämde jag mig för att slopa mitt veckoschema och bara ha enklare lektioner. Det har handlat om att sitta och äta middag tillsammans med ett strängt förbud mot burmesiska, spela alfabet samt lekt hänga gubbe. Vi har även sett en film tillsammans, med engelsk text och tal, därefter fick de ett litet test på vad som hände i filmen. Jag vill se om de förstår handlingen vilket återstår att se när jag får tillbaka testet imorgon. Jag tror att det var bäst att göra på det här viset då jag insåg att det inte var någon ide att gå igenom något nytt. De hade inte varit benägna att ta emot helt ny kunskap. Nu hoppas jag vi alla möter kommande vecka med massor av energi och lust till engelska.

Som en kontrast till den relativt simpla undervisningen förra veckan tog jag mig definitivt vatten över huvudet när jag försökte förklara vad förintelsen var. Nej, förlåt fel av mig. Jag tog inte vatten över huvudet, jag dränkte mig själv gång på gång. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet men det visade sig att ingen av dem hört talas vare sig förintelsen eller mannen bakom, Adolf Hitler. Jag kunde inte låta detta undgå och kände ett ansvar att berätta om tiden som får vem som helst att rysa av avsky. Jag blev sådär arg och förfärad som jag brukar kunna bli när jag pratar om saker som berör mig på djupet, det stjälpte mig mer än hjälpte mig i detta fall och jag fick erkänna mig besegrad av den okunskap som rådde.

Jag gjorde dock ännu ett försök genom att visa Schindlers list, vilket inte heller lyckades. Filmer som den bygger på en viss förkunskaps om ämnet, och när det gäller detta är det en förkunskap alla definitivt borde besitta. Jag har dock en stor förståelse varför just denna kunskap inte existerar här, de lever i ett land med en minst sagt problematisk historia. En historia som tagit med sig problematiken in i nutiden, och tyvärr drar med sig den längre fram, mot framtiden. Burma är ett land i kris, det är dags att börja se innan det är för sent och vi påstår att vi inte såg. Liksom jag måste världen i all sin prakt och misär börja leva i nuet!

Vi måste ta tag i nuet och inse problematiken, om vi glömmer Burma nu kommer det att resultera i att vi i framtiden berättar för våra barnbarn; Det fanns en gång, för längesedan, ett land som hette Burma….

”He who forgets will be destined to remember”

Jag sitter nu inne och skriver medan två av studenterna spelar badminton utanför, jag är glad att det kommer till nytta och att det uppskattas då jag köpte ett badminton set för att kunna umgås med dem utan språkliga barriärer och samtidigt ge dem något roligt som håller dem (och mig) aktiva. Vi har precis utrymme till att spela badminton i skuggan utanför huset.

Gårdagen spenderades på en ceremoni för att fira Bogyoke Aung Sun på hans 95 åriga födelsedag (om han varit i livet). Det var drygt tre timmar av tal och diverse utmaningar för unga studenter inom demokratirörelsen, tre timmar av burmesiska och tre timmar av oförstående för min del, men Hlar Rang gjorde sitt bästa för att hålla mig uppdaterad om vad som sades. Trots att jag inte hänger med i vad som sägs är det kul att åka med på sådana aktiviteter då mina studenter lever upp och jag får se forumet där de uttrycker sina åsikter. Jag tycker också det är viktigt att följa med för att visa mitt intresse för deras intresse. Engagemang föder engagemang och trots att jag inte förstår vad de uppspelta talarna ger för resonemang är det omöjligt att inte släppa in Burma och de många burmesiska etniska grupperna i mitt hjärta. De talar uppspelt och irriterat om sitt land, sitt lands orättvisor, sitt lands fångenskap i ett fast grepp av diktaturens järnhand. Jag säger att de talar irriterat, hängivet och uppspelt, och ofta kan jag läsa en stor besvikelse i ansiktsuttrycken men aldrig, aldrig ens en gnutta av uppgivenhet. Burma är ett icke fungerande land, men man har fostrat människor som vägrar ge upp sin rätt till frihet, sin rätt till ett liv i sin moders land. Den hängivna vägran att böja sig berör, det inger en viss hoppfullhet. Hoppet sägs ju vara det sista som lämnar människan, det är också det sista som lämnar ett land i spillror.

Denna vecka har också varit väldigt positiv i den bemärkelsen att Mikael har anlänt, jag har nu någon att bolla idéer med, och när det behövs bara prata strunt. På svenska! Jag rekomenderar varmt att läsa hans blogg för ytterligare ett perpektiv. burmaimitthjarta.blogspot.com

Idag, på Mikaels tredje dag upptäckte även han snyltgästerna som tar sig in för en titt i duschen. Han fann en grön orm i sitt badrum, och direkt när informationen nådde mig begav vi oss tillbaka, jag och Mikael, till hans hus med en lång pinne och kameran i högsta hugg. Jag, fylld med skräckblandad förtjusning och med adrenalinet pumpande i ådrorna ville få en perfekt bild, eller bara se den. Ibland tänker man inte längre än vad näsan räcker, det händer mig då och då och idag hade det kunnat resultera i ett ormbett. Väl medveten om att de färgglada ormarna ofta är ruggigt giftiga ville jag ändå se den, jag kunde inte motstå och som tur var hade den slingrat sin väg när vi kom ner till Mikaels hus. Jag reflekterade över min reaktion i efterhand och insåg att kicken i att se en grön orm förmodligen inte varit värt särskilt mycket om denna gröna orm bestämt sig för att ta en tugga av mitt vita, svenska skinn.

En annan positiv händelse är att jag träffat en tjej som jobbar åt SAW (social action for women), och som erbjuder ett skönt socialt utbyte. Vi har träffats för en lunch då och då.

Veckan har resulterat i en hel del positiva händelser men också en negativ, om man inte känner mig så är denna händelse kanske ingenting. Känner man mig och känner till mitt musikintresse kan man kanske sätta sig in i situationen då min rumskamrat hånade Pearl Jam. De som känner mig förstår min frustration, punkt slut. Kritisera mig, men håna aldrig något som kommer ur mina högtalare. Jag är förfärad.

Nu ser jag fram emot kommande vecka, när jag får elevernas fulla fokus och vi kan ta några steg upp på den språkliga trappan Nu ska jag höja volymen och njuta av Pearl Jam; I am mine.

Här blir det varmare och varmare, men jag hoppas vintern håller er i ett fast grepp där hemma.
Linnéa

Att jag befunnit mig utom sverikes gränser och istället inom Mae sots i fyra veckor känns ofattbart. Tiden inte bara rinner iväg, den springer för sitt liv. I en bemärkelse känns det som om det är mycket längesedan jag lämnade ett vitt landskap bakom mig, men samtidigt har dessa fyra veckor på plats försvunnit in i gårdagen, in i historien. Min, vår historia. Idag blir igår i ett svep. Jag blir rädd att jag inte hinner med riktigt, att jag fysiskt befinner mig nuet är en självklarhet men är jag där hundra procent mentalt? Jag är väldigt duktig på att leva i framtiden, och därefter faller sig det förflutna naturligt för mig. Det som är mitt jag, missar det som finns mitt framför ögonen. Det som borde vara omöjligt att missa, missar jag. Jag vet mycket väl vad som finns i mitt förflutna, jag gillar att fundera över vad min framtid innehåller och därav använder jag mig av mitt nu för att reflektera över då. Jag använder mitt nu för att planera en framtid, eller nej, jag använder mig av mitt nu för att försöka ge mig själv en illusion eller en förhoppning av en framtid. Imorgon är idag igår, då kommer jag ha lättare att reflektera över idag just för att det är igår, historia, förflutet.

Med andra ord, jag ska lära mig att leva i nuet, jag ska finnas här fysiskt och psykiskt, kroppsligt och mentalt, sinnerligt och känslomässigt. Jag ska ge nuet mitt allt. Så, god dag och välkomna mig med öppna armar, mitt nu.

Först ska jag dock se tillbaka till då igen för att berätta om den gångna veckan. Den gångna veckan som var mycket bra. Jag börjar inse att jag trivs här, att det växer en känsla av tillfredsställelse hos mig. Jag känner mig tillfreds över min situation och det är en mäktig känsla som erbjuds en när man ger sig hän åt saker som detta. Det är en fullt tillfredsställande känsla att hjälpa till, att känna att det jag gör mycket väl kan ha en stor inblandning i framtiden. För mig och för mina studenter. Jag lär mig ständigt om mig själv samtidigt som mina studenter börjar kunna använda engelskan som ett verktyg. Som jag nämnt tidigare är de otroligt ivriga att uttrycka sina åsikter och genom engelskan kommer de ha möjlighet att göra det i ett internationellt perspektiv.  I samma takt som engelskan byggs upp ser jag ännu ett påbörjat byggnadsprojekt hos tjejerna. Det stavas självförtroende!

Förra veckan har till skillnad från föregående, som handlade om grammatik, näst intill enbart handlat om att våga sig på att prata. Kasta sig ut i osäkerheten och hålla ett litet tal inför mig och sina klasskamrater. Det har varit en superb vecka både för mig och tjejerna, socialt och kunskapsmässigt. Det är ju något som går hand i hand, trivsel och möjligheten att kunna ta in ny lärdom. Jag tror att förra veckan resulterade i några steg upp. Flera steg upp på trivselstegen och några upp på kunskapsstegen.

I början av förra veckan tyckte jag att det var dags att göra något roligt, så jag och Hlar reang satte oss ner och funderade. Det hela resulterade i en utflykt. Ett besök på söndags- marknaden samt till dammen var planerat och jag bestämde mig för att ägna veckans undervisning åt marknads- konversationer, samt att använda sig av det engelska språket muntligt i övrigt. Planerna för kommande söndag var väldigt uppskattat och tjejerna sög åt sig av temat marknad och tog steget fram och vågade prata. Förutom att leka marknad fick de även en annan uppgift, det skulle hålla ett litet tal inför klassen. Jag valde olika ämnen till eleverna eftersom de alla är på olika nivåer i språket. De ämnen vi hade var; en stad, ett land, ett djur, kroppen, en dag i ditt liv, en person, ett hus. Alla gav de sitt allt och det var himla kul. En av eleverna hade lagt ner otroligt mycket i det och valde att prata om Aung San Suu Kyi:

”Good afternoon everybody! I would like to talk about my favourite woman. She is the most famous in my country because she is a very brave woman. She is the daughter of general Bo Chok Aung and Daw Khin Kyi. She has got many prices, such as the Peace Nobel Price and so on. In other countries everybody respects and supports her. She is trying to get democracy and peace. If she will get freedom, get out of house arrest she will control justice in the public, in Burma”

Elev på WIP

Igår, söndag, var vi alltså på marknaden och till dammen. Alla levde upp och hade riktigt kul, de måste ha känt en otrolig frihet för när vi kom till dammen bara sprang de. Eftersom de annars bara är här på gården måste gårdagen ha känts underbart, bara de att kunna springa rakt fram och ha utrymmet för det. Utflykten organiserades så att vi gick två och två från huset till ett annat ställe för att inte väcka uppmärksamhet. Sedan hade vi en bil därifrån till dammen och sen vidare till marknaden. Åter i huset var det stora leenden, skratt och mannekäng som hägrade. Det var otroligt härligt att få vara med och uppleva denna atmosfär. Tack och bock för det.

Det som speglat den gångna veckan stavas socialt umgänge och det är de som gör att jag insett att jag trivs, att jag vill vara här. Vi hittade alfabet och det har spelats varmt här nere i veckan, trots att det inte handlar om själva spelet utan bara att sitta ner och umgås tillsammans. När man har något konkret att göra spelar språkliga barriärer inge roll och dessutom bidrar alfabet till ett större ordförråd åt oss alla. Dessa sociala möten på verandan har smittat av sig i alla situationer. Tjejerna vågar prata mer överallt, vid middagsbordet, på lektionerna och över en kaffe. Ett viktigt genombrott.

Det hände mycket förra veckan, det anlände en ny student och vi har ägnat en del tid tillsammans för att få in henne i engelskan. Det har verkligen varit en tuff utmaning men samtidigt kul, jag gillar att ha saker att göra och det har minst sagt varit fullt upp. Jag tror att hon kommer att trivas. Nu är vi 12 tjejer som bor tillsammans.

Ännu en händelse värt att ta upp från förra veckan var ett mindre angenämt besök i duschen. En lång, äcklig orm med huggtänder. Jag är väldigt glad att det inte var jag som först upptäckte den, det hade varit för mycket för mitt svenska hjärta. Ormen föranledde i alla fall till ett mindre kaos, en hysteri oss tjejer i mellan. Med skräckblandad förtjusning sprang jag efter kameran och när den var död vågade jag mig fram för några bilder. Bildbevis kommer på bloggen. Jag har även hälsat på husmusen. Jag hade precis vant mig med alla ödlor, nu blev jag introducerad för både en orm och en husmus (som bajsar överallt) på en och samma vecka. Att jag klarar detta är ett mirakel, hemma hade jag blivit galen. Nu tänker jag bara bort det, en mus som springer runt i mitt hörn, jaja den är väl mer rädd för mig antar jag. Jag skakar på axlarna och går ner och käkar ris. That’s it. That’s life here.

Idag, måndag, är det veckoprov som gäller. Denna vecka har dem mänskliga rättigheter på schemat och jag undervisar engelska på kvällarna istället. Det blir 2-3 timmar på kvällarna och därför hade jag lektioner både lördag och söndag plus övningen att åka till marknaden och fråga efter priset på engelska. Det är verkligen ett heltidsjobb, och det gillar jag. Jag försöker spara saker och ha något att jobba med förutom lektionerna varje dag. Planering av lektioner, göra samt kopiera upp stenciler tar mer tid än man tror.

Sammanfattningsvis har jag haft en härlig vecka, nu ska jag lägga den till historien och säga

hej till nuet!

Yesterday is history and tomorrow is a mystery.

Jag hoppas ni har det kallt där hemma.
Linnéa

Dagarna går, det är inte förrän nu jag inser vilket jobb det faktiskt är att vara lärare. Hatten av för de av mina gamla lärare som lyckats hålla ett ämne intressant. Jag lär mig något nytt varje dag, bara detta att vara någorlunda organiserad är helt nytt för mig. Vanligtvis är jag totalt oplanerad, men nu måste jag självfallet vara planerad för att erbjuda så bra undervisning som möjligt. Allt man gör och tar sig an i livet är till en början en utmaning och resulterar i efterhand till en viktig erfarenhet. Därför är jag glad att jag kastade mig handlöst in i detta, jag vet att det kommer resultera i nya lärdomar om mig själv och andra människor och kulturer men även ett nytt perspektiv. Jag ser på saker med andra ögon.

Nu, efter cirka tre veckor går undervisningen framåt. Jag har sju ambitiösa elever som vill få ut max av den här tiden, vilket jag glädjes åt eftersom jag känner likadant. Jag ska gladeligen göra mitt yttersta för att de ska bli nöjda och komma ur den med nyvunnen kunskap.

Nu, måndag förmiddag, sitter jag i klassrummet och skriver denna rapport medan eleverna skriver ett prov. Det återkommande veckoprovet som jag börjat med, detta är andra gången och jag tycker det fungerar bra. Förra veckan påbörjade vi grammatiken, det går sakta men säkert framåt. Veckan gick åt till att gå igenom ”att vara” (to be) i presens. Jag har gått igenom väldigt mycket på tavlan men använder mig också mycket av stenciler och små övningar jag kopierat upp. På så vis ser jag om det verkligen förstår och de får chans att öva själva, dessa rättar jag sen och ger tillbaka. Genom det så har dem också lite hjälp ifall de vill studera mer på egen hand eller repetera veckan som gått. Vi hann även påbörja ett annat kapitel inom grammatiken, nämligen hur man ändrar ändelser på verb. Det har gått bra och de gillar grammatik. Jag har planerat att ha relativt mycket grammatik varannan vecka för att veckan efter använda mig av grammatiken i att bygga meningar och att prata. Med andra ord så kommer denna vecka handla om att använda sig av grammatiken i vardagliga situationer. Det kommer vara mycket muntligt, mer praktiska övningar.

Varje fredag eftermiddag har jag infört en liten diskussionstimme. Då lägger vi ifrån oss alla böcker och sätter oss i en ring. Alla får berätta hur veckan varit, positivt/negativt, vad vi lärt oss samt hur vi mår. Det gick helt ok i fredags, de tycker det är väldigt jobbigt och svårt att prata men det går framåt. Jag märker att de börjar känns sig mer bekväma vilket är riktigt positivt.

I lördags var jag, Hlar Rang och Pae Kher Lar på en liten tripp i Mae Sot. Vi skulle planera lite olika aktiviteter i februari, så det gjorde vi över en lunch tillsammans. Därefter visade de mig runt lite i Mae Sot vilket var väldigt uppskattat, både från min i deras sida tror jag. Det Hlar Rang ville gå igenom var två planerade temaveckor som kommer nu i februari. Eleverna ska ha workshops hela andra veckan i februari på burmesiska. Vi kom dock överens om att jag få kommer att ha lektioner under den helgen istället, plus under kvällstid någon dag. Det var helt okej för eleverna också. Den sista veckan i februari ska de också gå på olika workshops varje dag så då finns inte så mycket tid för engelskan. Därför tyckte jag det var viktigt att ändå ha lektioner under helgen och lite extra på kvällarna fram till dess.

I lördags kväll kikade vi alla på film och åt lite chips, det var jättemysigt och avslappnat.

Just det, i veckan hade vi övningar på hur man bygger meningar och använder There is eller There are i både negative och positiv form. De fick en uppgift där de skulle skriva några meningar om sin stad. De hade kunna gjort det väldigt enkelt för sig då vi gått igenom väldigt mycket på tavlan, men icke! Några av dem använde sig av ordboken för att försöka sig på meningar som faktiskt betydde något för dem. Trots att engelskan är så begränsad vill de uttrycka sina åsikter genom språket. Underbart! Några av meningarna jag fick var som lyder:

” There is no democracy in Burma”        “There are many false imprisonments in Burma”

“There are no good leaders in Burma”                        “There is no justice in Burma”               

Otroligt intressant, vilket behov av att uttrycka sig och jag hoppas verkligen kunna ge dem de rätta språkliga verktygen för just det ändamålet. Det känns verkligen som om dessa kvinnor är på rätt plats, och kanske även jag.

Annars har veckan varit bra, jag har det lite kämpigt med den burmesiska maten dock. De använder ju chili som vi använder salt. Jag är uppväxt på makaroner och falukorv så det tar tämligen tid att vänja sig. Just nu är det mycket yoghurt och frukt för min del.

Jag hoppas att ni har det bra hemma i vintervädret jag hört fortfarande håller i sig.

Linnéa

Allt går framåt här på SYCB, undervisningen, relationerna samt vanan att faktiskt befinna sig i ett land helt annorlunda från Sverige. Fredrik Brevenäs kom ner på besök i fredags och stannar till och med onsdag. Därav har jag kunnat skrämma bort den där ensamhetskänslan jag kunde känna förra veckan. Att ha saker att göra är den bästa medicinen när ensamheten vill tränga sig på. Jag, Fredrik och Raul var ut och åt pizza, vilket var sjukt uppskattat från min sida efter några dagar med enbart ris och yoghurt.

Lördagen tillbringades på en debatt som hölls på Burmas Studentförbunds kontor. Jag, Fredrik, Raul samt alla tjejerna åkte dit. Det var riktigt kul att se, det hela var bra organiserat och det var ett stort deltagande från unga studenter. Det var två lag studentlag som debatterade mot varandra. Ena laget debatterade för att unga burmeser skulle få studera utomlands, andra laget debatterade mot. Det var intressant trots att jag inte förstod ett ord då allt var på burmesiska. Studenterna var väldigt unga och engagerade vilket bådar gott för framtiden. En av mina studenter, ställde sig vid ett tillfälle upp från publiken och uttryckte sin ståndpunkt kraftfullt. Det var starkt gjort och jag är glad att jag fick uppleva det. Jag tror hon inspirerade resten av eleverna, och även mig. Allt här handlar om att ge och ta, lära och lära ut. Jag lär mig absolut lika mycket som mina elever, det är fantastiskt.

Igår, söndag, cyklade vi ut till en konstgjord sjö för att bada lite. Åhå, vad skönt det var. Jag kan verkligen sakna närheten till havet här, eller bara en pool att svalka sig i. När det är sådär tryckande varmt kan man nästan få en känsla av att vara instängd just på grund av saknaden av öppet hav. Turen till dammen var därför personligen mycket uppskattad och det resulterade i en påfyllning av energin. Innan vi begav oss dit bjöd vi studenterna på svensk mat här på SYCB. En variant av pyttipanna som gillades av flera.

Igår kväll bjöd Fredrik oss alla på middag, vi gick iväg till ett grillställe i närheten. Som badet för mig så tror jag detta fungerade som en liten energipåfyllning för eleverna. Kul för dem att komma ut, tyvärr händer det ju inte så ofta.

Angående undervisningen, förra veckan handlade som tidigare nämnt om att lära sig ord och använda dessa till att bygga meningar. Vi hade teman som; kroppen, siffror, djur, färger samt vad som finns i och runt huset vi bor i. Idag måndag, överraskade jag med ett litet test på allt vi lärt oss föregående vecka. Jag kommer att ha ett test varje fredag, eventuellt måndag för att sammanfatta en veckas lektioner och fräscha upp minnet. Dessa prov ska jag sedan sätta ihop till ett litet kompendium som alla får när kursen avslutas. På det viset kan de ha det till hjälp i framtiden. Det kommer att innehålla ord, fraser, meningar samt grammatik. Jag ska göra mitt bästa för att få till en bra hjälp, som en handbok.

De har precis gjort provet och tyckte nog att det var lite jobbigt, speciellt en av eleverna som har sådan otrolig press på sig själv. En prestationsångest jag själv kan känna igen mig i, jag ska försöka få henne att slappna av lite mer då jag tror att all ny lärdom lättare går in då.

Dessa veckoprov ger också ett naturligt tillfälle att sitta ner med dem en och en, vilket annars kan vara ganska svårt. Vissa behöver helt enkelt mer hjälp men ber jag dem sitta ner med mig utanför lektionstid kanske de tar illa upp. Nu kommer jag att sitta ner med alla och gå igenom provet, så stannar jag bara längre hos dem som behöver.

För övrigt så är allt bra, jag har köpt en välbehövlig cykel. Jag har njutit av att ha mycket at göra över helgen, annars tror jag att den hade varit lite för lång. Det är lite komiskt, här ser jag fram emot veckorna men vill gärna att helgen går fort i rädsla för att känna mig understimulerad i brist på saker att göra. Hemma är det ständigt tvärtom.

Det enda jag kan se fram emot är att sova ut på morgnarna, men har dock insett att jag får vänta med den önskan tills jag kommer hem eller åker på någon tripp. Här är det omöjligt, jag och min rumskamrat har helt olika dygnsrytmer och trots att de är otroligt artiga här brister den artigheten när andra sover. Det är morgongymnastik och städning med lyset på strax före 07:00 vissa morgnar.

Jag hoppas minusgraderna sjunker där hemma!
Linnéa

Så, på plats i bortomland efter en ruggigt lång och seg resa. Framme vid destinationen, mitt hem för en period, med en odefinierbar mix av tankar och känslor. Ett främmande land, främmande människor som pratar ett främmande språk. Jag måste erkänna att de första dagarna var riktigt tunga. Inte förens nu vet jag hur det faktiskt känns att vara ensam, eller inte ensam i den bemärkelsen att jag befinner mig i skogen utan människor i sikte, utan ensam i ett hus med elva andra tjejer. Det är en speciell känsla vill jag lova, hur människan når ensamhetskänslan trots att det finns elva andra runt henne hela tiden.

De första dagarna vågade tjejerna knappt titta på mig, och än mindre försöka sig på en konversation. Jag förstod dock att det skulle ge sig med tiden, vilket var ett rätt antagande då det är en radikal förändring på tjejerna redan nu, efter en vecka.


Jag behöver inte längre springa med min tallrik och hålla den med all min stryka för att få diska den själv, jag tillåts faktiskt göra det nu. Om jag reser mig och gör det direkt efter sista tuggan vill säga. Jag får inte ständigt koppar med te eller kaffe. Det är inga problem att borsta håret själv. Att kalla mig för mitt namn Linnéa, istället för teacher är dock fortfarande otänkbart. Man kan ju inte få allt på en gång, men jag bryter ner hierarkin mellan oss undan för undan. Det känns viktigt, jag försöker ständigt påpeka att jag bor här nu, att jag inte är en gäst. Att avböja vänligt är svårt, jag är rädd att de tar de som en förolämpning men jag är ännu räddare för en stark hierarki.

Idag, torsdag den 21 januari känns det bra att vara här, spännande och givande. Tidigare i veckan har jag undrat vad jag gör här egentligen, men det klarnar allt mer. Jag får vara beredd på en mental bergochdalbana. Ena sekunden känns det helt rätt och jag ser mig här länge, andra sekunden känns allt lite mer tveksamt. Bergochdalbana är det bäst beskrivande ordet, men jag tror att även den banan eftersom kommer att planas ut till en mer skön tur på ett snabbt tåg. Ett tåg mot kunskap, viktiga erfarenheter och livslånga relationer.

Det jag redan nu kan sakna är någon att konversera med, rikligt och ofta. Där språkbarriären inte sätter stopp. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är otroligt kul att lära känna dessa nya människor, intressant att se dessa nya platser, givande att utbyta kulturella iakttagelser. Jag är privilegierad som får att uppleva detta. Det finns bara ett litet men, någonstans vore det skönt att dela alla intryck med någon, på ett vis dela en förståelse för upplevelsen. Både den fysiska och den psykiska resan. Jag får använda mig av detta forum för det behovet.

I år är det nio studenter på WIP (Women Internship Programme). Engelskan hos dessa är väldigt begränsad och hos fler av dem näst intill obefintlig. Jag har med andra ord ett tufft men ack så roligt uppdrag framför mig.
Undervisningen har nästan pågått en vecka nu och jag tycker mig redan ana en förbättring hos flertalet. Det svåra är att de är blyga och inte gärna säger så mycket, de ler och nickar för att visa att de förstår. Detta, trots att jag vet att de inte har en aning om vad jag säger. Ett praktexempel på när artighet bli stjälpande!



Varje lektionstillfälle ökar tjejernas bekvämlighet och jag tror att om en månad kommer jag att behöva tysta dem istället. Jag kommer kanske att behöva åberopa ordning i klassrummet, vilket dock bara skulle vara en rolig erfarenhet. I skrivandes stund är ordningen i klassrummet alldeles för ordningsam. I alla fall för min smak, förmodligen präglad av det svenska skolsystemet.

Första veckan har handlat om presentation. Jag hade skrivit en kortfattad presentation av mig själv som jag tog med mig från Sverige, ganska snart insåg jag att den var för svår. Jag delade ändå ut den och lät dem hjälpa varandra och använda sig av ordbok för att få ut det viktiga i den. Därefter förklaring och gestikulation från min sida. Vi gick sen in på enkla fraser, de mest simpla men också de mest användbara jag kunde komma på i det engelska språket. Med hjälp av dessa fick de skriva en egen presentation som jag sparat. Denna har jag tänkt ta fram om 3-4 månader igen för att påvisa deras (förhoppningsfullt) språkliga utveckling.  



Sedan har vi lekt ”hänga gubbe” en del, det är uppskattat. Ett avslappnande och, faktiskt även ett effektivt vis att nå kunskap.
Vi har också gått igenom siffrorna, hur man skriver dem med bokstäver och hur de sätts ihop. Idag har vi påbörjat ett annat tema, kroppen. Mycket för att ge dem så mycket engelska ord som möjligt, men också för att detta tema, till skillnad från de andra, är lätt att förklara. Jag vet att de förstår och översätter orden till sin rätta mening. Detta i och med att jag faktiskt kan peka på min fot när jag menar fot. Simpelt men effektivt. Ibland blir jag lite orolig att de ger ett ord fel betydelse, översätter det fel. De fick också börja försöka sig på meningar idag, exempelvis; I have two legs and one heart.

Imorgon, fredag, ska vi gå in på färger och djur. Jag hoppas kunna komma så pass långt att vi imorgon eftermiddag kommer att kunna skapa enklare meningar. Exempelvis: The dog is blue.

Jag har också lite planer för fredagarna. Jag har tänkt ha en liten muntlig utvärdering av veckan varje fredag, vad vi än gör så är det ju träning så länge vi pratar på engelska. Sen har jag en idé om att ha något slags veckoprov där de får göra ett litet test på veckans lektioner. På så vis får det sedan ett samlat häfte med prov som också kan fungera som en sammanfattning och en bra hjälp om det behöver repetera. Jag ska fundera lite mer på det.


Jag hoppas kylan är snäll mot er där hemma.
Linnéa