inandaroundburma

Med fem veckor i ryggen kan jag uttrycka mig som så, att den gångna veckan har varit ”lite som vanligt”. Det är, för min del, ett positivt uttalande som grundar sig i att jag funnit en plats i en vardag. Det är inte en vardag i den bemärkelsen jag skulle ha haft hemma, äta-jobba-träna-sova, men det är något åt det hållet. Människan är i behov av att leva någorlunda inrutat, där rutiner utgör viktiga beståndsdelar utav ett dygn. Dygnet blir proportionellt fördelat och läggs därmed till historien som en av många andra dygn. Rutiner får med andra ord dagen att gå, får idag att bli igår och imorgon att bli idag utan understimulans och tristess. Med hjälp av rutiner har jag hittat min rytm, jag ser till att ha något att göra utöver lektioner och planering varje dag. De mest simpla saker som att bege mig för att kopiera upp stenciler, motionera eller bara handla mat. Missförstå mig rätt, jag ser detta som ett privilegium och trivs med att vara här men samtidigt måste dagarna gå framåt, det är det allting bygger på. Nutid blir framtid, nya perioder av mitt liv väntar och jag måste ta mig dit, undan för undan.

Vistelsen här lär mig att ha tråkigt ibland, det är en nyttig erfarenhet jag fightats med många gånger tidigare i mitt unga liv. Jag är långt ifrån färdigutbildad inom detta område. Då rastlöshet är mitt andra namn är det en utmaning av stora mått att kunna ha tråkigt och låta tiden gå utan att konstant söka efter saker att bida min tid med.

Jag glädjes över att detta faktiskt är ett heltidsarbete och kräver mer tid än jag från början räknat med. Jag undrar hur många gånger i mitt liv jag kommer uttala föregående mening igen, det låter kanske idiotisk i öronen hos en person som aldrig gett sig ut på något liknande. I mitt svenska hem vill jag gärna ha massor av tid över till en fritid utöver arbete och måsten, i mitt burmesiska hem vill jag mer än gärna jobba musten ur mig så jag slocknar enkelt när mörkret knackar på min dörr.

I föregående vecka har grammatik lyst med sin frånvaro och allt har handlat om att öva sin engelska i sociala situationer. Som jag nämnde i förra rapporten så har studenterna haft mänskliga rättigheter hela veckan och jag har undervisat på kvällstid. Efter åtta timmar av mänskliga rättigheter har studenternas fokus inte varit på topp till aftonens engelska, trots otroligt ambitiösa elever. Det finns en gräns för hur mycket man kan ta in på en dag, därför bestämde jag mig för att slopa mitt veckoschema och bara ha enklare lektioner. Det har handlat om att sitta och äta middag tillsammans med ett strängt förbud mot burmesiska, spela alfabet samt lekt hänga gubbe. Vi har även sett en film tillsammans, med engelsk text och tal, därefter fick de ett litet test på vad som hände i filmen. Jag vill se om de förstår handlingen vilket återstår att se när jag får tillbaka testet imorgon. Jag tror att det var bäst att göra på det här viset då jag insåg att det inte var någon ide att gå igenom något nytt. De hade inte varit benägna att ta emot helt ny kunskap. Nu hoppas jag vi alla möter kommande vecka med massor av energi och lust till engelska.

Som en kontrast till den relativt simpla undervisningen förra veckan tog jag mig definitivt vatten över huvudet när jag försökte förklara vad förintelsen var. Nej, förlåt fel av mig. Jag tog inte vatten över huvudet, jag dränkte mig själv gång på gång. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet men det visade sig att ingen av dem hört talas vare sig förintelsen eller mannen bakom, Adolf Hitler. Jag kunde inte låta detta undgå och kände ett ansvar att berätta om tiden som får vem som helst att rysa av avsky. Jag blev sådär arg och förfärad som jag brukar kunna bli när jag pratar om saker som berör mig på djupet, det stjälpte mig mer än hjälpte mig i detta fall och jag fick erkänna mig besegrad av den okunskap som rådde.

Jag gjorde dock ännu ett försök genom att visa Schindlers list, vilket inte heller lyckades. Filmer som den bygger på en viss förkunskaps om ämnet, och när det gäller detta är det en förkunskap alla definitivt borde besitta. Jag har dock en stor förståelse varför just denna kunskap inte existerar här, de lever i ett land med en minst sagt problematisk historia. En historia som tagit med sig problematiken in i nutiden, och tyvärr drar med sig den längre fram, mot framtiden. Burma är ett land i kris, det är dags att börja se innan det är för sent och vi påstår att vi inte såg. Liksom jag måste världen i all sin prakt och misär börja leva i nuet!

Vi måste ta tag i nuet och inse problematiken, om vi glömmer Burma nu kommer det att resultera i att vi i framtiden berättar för våra barnbarn; Det fanns en gång, för längesedan, ett land som hette Burma….

”He who forgets will be destined to remember”

Jag sitter nu inne och skriver medan två av studenterna spelar badminton utanför, jag är glad att det kommer till nytta och att det uppskattas då jag köpte ett badminton set för att kunna umgås med dem utan språkliga barriärer och samtidigt ge dem något roligt som håller dem (och mig) aktiva. Vi har precis utrymme till att spela badminton i skuggan utanför huset.

Gårdagen spenderades på en ceremoni för att fira Bogyoke Aung Sun på hans 95 åriga födelsedag (om han varit i livet). Det var drygt tre timmar av tal och diverse utmaningar för unga studenter inom demokratirörelsen, tre timmar av burmesiska och tre timmar av oförstående för min del, men Hlar Rang gjorde sitt bästa för att hålla mig uppdaterad om vad som sades. Trots att jag inte hänger med i vad som sägs är det kul att åka med på sådana aktiviteter då mina studenter lever upp och jag får se forumet där de uttrycker sina åsikter. Jag tycker också det är viktigt att följa med för att visa mitt intresse för deras intresse. Engagemang föder engagemang och trots att jag inte förstår vad de uppspelta talarna ger för resonemang är det omöjligt att inte släppa in Burma och de många burmesiska etniska grupperna i mitt hjärta. De talar uppspelt och irriterat om sitt land, sitt lands orättvisor, sitt lands fångenskap i ett fast grepp av diktaturens järnhand. Jag säger att de talar irriterat, hängivet och uppspelt, och ofta kan jag läsa en stor besvikelse i ansiktsuttrycken men aldrig, aldrig ens en gnutta av uppgivenhet. Burma är ett icke fungerande land, men man har fostrat människor som vägrar ge upp sin rätt till frihet, sin rätt till ett liv i sin moders land. Den hängivna vägran att böja sig berör, det inger en viss hoppfullhet. Hoppet sägs ju vara det sista som lämnar människan, det är också det sista som lämnar ett land i spillror.

Denna vecka har också varit väldigt positiv i den bemärkelsen att Mikael har anlänt, jag har nu någon att bolla idéer med, och när det behövs bara prata strunt. På svenska! Jag rekomenderar varmt att läsa hans blogg för ytterligare ett perpektiv. burmaimitthjarta.blogspot.com

Idag, på Mikaels tredje dag upptäckte även han snyltgästerna som tar sig in för en titt i duschen. Han fann en grön orm i sitt badrum, och direkt när informationen nådde mig begav vi oss tillbaka, jag och Mikael, till hans hus med en lång pinne och kameran i högsta hugg. Jag, fylld med skräckblandad förtjusning och med adrenalinet pumpande i ådrorna ville få en perfekt bild, eller bara se den. Ibland tänker man inte längre än vad näsan räcker, det händer mig då och då och idag hade det kunnat resultera i ett ormbett. Väl medveten om att de färgglada ormarna ofta är ruggigt giftiga ville jag ändå se den, jag kunde inte motstå och som tur var hade den slingrat sin väg när vi kom ner till Mikaels hus. Jag reflekterade över min reaktion i efterhand och insåg att kicken i att se en grön orm förmodligen inte varit värt särskilt mycket om denna gröna orm bestämt sig för att ta en tugga av mitt vita, svenska skinn.

En annan positiv händelse är att jag träffat en tjej som jobbar åt SAW (social action for women), och som erbjuder ett skönt socialt utbyte. Vi har träffats för en lunch då och då.

Veckan har resulterat i en hel del positiva händelser men också en negativ, om man inte känner mig så är denna händelse kanske ingenting. Känner man mig och känner till mitt musikintresse kan man kanske sätta sig in i situationen då min rumskamrat hånade Pearl Jam. De som känner mig förstår min frustration, punkt slut. Kritisera mig, men håna aldrig något som kommer ur mina högtalare. Jag är förfärad.

Nu ser jag fram emot kommande vecka, när jag får elevernas fulla fokus och vi kan ta några steg upp på den språkliga trappan Nu ska jag höja volymen och njuta av Pearl Jam; I am mine.

Här blir det varmare och varmare, men jag hoppas vintern håller er i ett fast grepp där hemma.
Linnéa