inandaroundburma

 

Jag tar ett djupt andetag och fyller mina lungor med framtidstro. En förhoppning, eller en tro där demokrati och framtid går hand i hand i mina vänner land. Ett andetag som i denna miljö är lätt att fylla av förväntningar och värme, trots att människorna som fyller mig med luft alla har en inre önskan om att andas fritt i sitt eget land. Ett land sargat av våld, ett land vars folk definitivt jagar mitt hjärta.

 

Efter att ha luftat den vagabond som bor i min själ och mättat den hunger som rastlösheten, rinnande i mina ådror, kände har jag utan problem inte gjort mycket mer än att bara finnas till den gångna veckan. Jag har försökt författa ett reportage till libertas men förmågan att bilda meningar utav ord och text utav meningar verkar borta med vinden. En känsla jag alltför väl känner igen har infunnit sig och hindrar mina fingrar från ett flöde över tangenterna. Det är en helt annan femma att skriva för någon annan än att skriva för sig själv. Prestationsångesten är inget jag välvilligt välkomnar men något jag motvilligt måste mottaga. Måhända vi tillsammans förmår oss formulera en och annan mening, jag och jag.

 

Undervisningsmässigt har vi i veckan jobbat med att skriva sammanfattningar, studenterna fick i uppgift att återberätta veckan då jag var frånvarande. Jag skrev en berättelse om min resa och fyllde den med nya ord som vi tillsammans har gått igenom och använt under veckan. Det var den första övningen jag haft där jag medvetet fokuserat på att utöka ordförrådet, det är ju annars en naturlig följd i och med ny kunskap. Slutet av veckan fyllde jag med lite grammatik och fråga mig inte hur, men vi kom in på geografi. Det är ett samhällsvetenskapligt ämne som helt och hållet verkar fattas kunskapsmässigt hos mina elever. De kunde inte skilja på land och kontinent och jag fick frågan om Indonesien låg i Europa. Där och då beslutade jag otvivelaktigt att den kommande veckans tema skulle vara geografi. Då inga särskilda planer för helgen existerade påbörjade vi undervisningen redan igår, lördag och fortsätter i eftermiddag och jag misstänker att första halvan av veckan även kommer behandla detta ämne. När jag begav mig till Laos i sex dagar visade det sig att vissa av dem trodde jag skulle till Sverige och hade hoppats på att få lite Marabou, jag behöver inte ens nämna hur bristfällig men ack så nödvändig denna kunskap är.

 

Ett häpnadsväckande faktum är att när vi alla befinner oss tillsammans i klassrummet finns där också elva olika språk och tio olika kulturer. Med nio elever och lika många olika etniska grupper samt jag och mitt svenska arv är kulturutbytet maximalt. De har var och en ett eget stamspråk och konverserar tillsammans på burmesiska och med mig på engelska. För att addera svenska till det blir resultatet elva språk. Av alla dessa kulturer fick jag ta del av aftonen innan jag begav mig till Laos, då mina vänner anordnat en liten fest med coca-cola och chips. I tur och ordning fick man dela med sig av sin kultur genom sång eller dans, det var en i högsta grad trevlig överraskning och jag blev verkligt rörd. Jag skulle ju bara vara borta en vecka. Aldrig någonsin har jag varit så berusad utan att förtära alkohol, jag var full på och av endorfiner.

 

När det till slut var min tur att ge en inblick i svensk kultur var tjejerna spända av förväntan och i detta då önskade jag att jag kunde joddla eller liknande. Kunna erbjuda en riktigt annorlunda upplevelse men allt jag kunde komma på och som jag tvingade Mikael att ta del i var något helt annat. Tillsammans uppvisade vi vårt förnäma kulturarv för minst sagt förväntansfulla åskådare, genom små grodorna och raketen.

 

En annan upplevelse värt att nämna är en kväll då flertalet av mina vänner bestämde sig för att skaffa sig en ny frisyr. Vi har nämligen en frisör bland oss och det första hon gjorde när hon kom var faktiskt att klippa mitt rufs, hon insisterade stenhårt och jag hade inte mycket att säga till om. Denna gång ville jag dock behålla längden men lät henne tona det, till hjälp fanns inga penslar eller små saxar som vid ett frisörbesök hemma. Nenem fann dock en utomordentlig lösning på det hela och innan jag visste ordet av var mitt hår färgat med hjälp av en gammal tandborste. Saxen var inget annat en redig kökssax, det gick lika bra ändå. Att skölja ur färgen utan rinnande vatten var också en upplevelse, en mindre effektiv sådan då min kudde morgonen efter var alldeles röd. Nenem påminner mig ständigt att det faktiskt är viktigt att borsta håret ibland, så jag har lovat att göra det till nästa gång hon ska hjälpa mig, om sisådär 8 veckor.

 

För övrigt mår jag nu bra, jag börjar sakteliga hämta mig efter pärsen att vara sjuk i denna värme och jag kommer att sakna medicinen nu när det är slut. Jag sover nämligen så djupt och gott med hjälp av den.

 

Idag fick jag höra att april månad är spådd att bli den varmaste på ett sekel här, och med vetskapen om er vinter där hemma måste jag ändå avslöja att denna nyhet inte välkomnades. Det är varmt nog nu och eftersom det inte finns någonstans att svalka sig ordentligt är risken för en klaustrofobisk känsla stor. 

 

Nu väntar en vecka fylld av geografi som är ett ämne jag själv verkligen kan förbättra mina kunskaper i, men i jämförelse med mina studenter så kan jag dock placera ett land i rätt kontinent.

 

Jag har hört att våren börjar ge sig till känna hemma, det är inte mycket som slår den första bara, torra asfalten. Jag ser fram emot svensk sommar och hoppas den blir så bra den bara kan vara detta år.

 

Lagom till värmen är jag där.

Linnéa

 

 

En rapport innehållande det mesta, precis som min nu avslutade resa till Laos och dess makalösa landskap. En rapport som skiljer sig markant från de tidigare författade då denna utspelar sig på en annan plats, i ett annat land med mig som turist. Jag ställde mig frågan, spelar själva resmålet någon roll då resenärens mål står i fokus? För min del var egentid en nödvändighetsvara och det hade jag kunnat uppnå på ett betydligt närmare avstånd än Laos men i och med behovet av rätt stämpel i mitt pass slog jag två flugor i en smäll. Med andra ord hade resmålet en betydelse, men definitivt inte lika essentiell som mitt jags behov.

 

Resenären, alltså jag, hade innan jag begav mig av ett stort behov av att vara själv, att komma härifrån och lagra energi. Mitt mål låg hela tiden i fokus, även om jag tillbringade en hel del tid till att rätta uppgifter, planera lektioner samt påbörja artikeln till libertas. Simpelt, jag behövde vara en turist, och tro mig, det var precis vad jag agerade med bravur. On the road again, det var härligt och jag vet, det bor en vagabond i mig.

 

En påbörjad resa mot Laos och den första insikten nådde mig i Udon Thani där jag insåg att det fallit mig i glömska hur fantastiskt skönt det faktiskt är att sitta ner och kissa. Förhoppningen om en dusch uppfylldes dock inte till fullo på mitt första boende, nog var det en slang med lite vattenstrålar men att kalla det dusch vore en förolämpning mot alla andra duschar. Varmvatten existerade ej. Jag fick äntligen sova i en säng och begav mig morgonen utvilad mot gränsen där min naivitet visade sig vara större än min plånbok. När man reser själv vill man gärna vara godtrogen och lita på människors välvilja, tji fick jag och min ekonomi då jag blev totalt lurad på visumet.

 

Mörkrets inledda entré stressade mig något till att hitta tak över huvudet för natten, transporten jag fick med på lurendrejeriet med visumet släppte olyckligtvis av mig vid ett synnerligen dyrt ställe. Med min icke existerande uppfattning av staden och en stark ovilja hos chauffören att köra mig vidare öppnade jag motvilligt min stackars plånbok igen. Detta resulterade dock i en lång dusch med relativt varmt vatten för min del, det var överskattat. Att kasta iskallt vatten över sig med en plastskopa medför en ansenligare känsla av renlighet och jag gillar det faktiskt. Jag vet dock med mig att jag alla gånger väljer en varmdusch framför en kalldusch hemma i Sverige men det är fascinerande hur snabbt man vänjer sig med en enkel livsstil, tyvärr vänjer man sig illa kvickt med en lyxig sådan också och tar den alldeles för fort, för given.

 

Får man säga tack vare kolonialismen? Hemlighetsfullt tackade jag dock den afton Frankrike för att vidmakthållit Laos under en lång period och därav efterlämnat arv bestående av finfina baguetter. Efter två månader av ris och ägg slukade jag där och då en pastatallrik med tillhörande bröd på tre röda. Vitlöksbrödet var magnifikt men efter några tuggor upptäckte jag en icke så önskvärd ingrediens, nämligen myror. Äta myrer? Ah, möjligtvis Mowgli men icke jag, därför bröt jag av den bebodda delen och åt tveklöst upp den andra.

 

Innan jag begav mig ut på vägarna igen besökte jag Mekong river som visade sig vara mer sand än flod. För att nå vattnet krävdes en varm promenad på sandbanken och just där och då insåg jag att jag befann mig i ingemansland. Ett ingemansland i dess bokstavliga bemärkelse, då floden som vanligtvis avgör gränsen mellan Thailand och Laos lyste med sin frånvaro fanns ingen realistisk gräns. När jag till slut nådde vattnet badade jag benen och påbörjade sen promenaden tillbaka mot det land som senare skulle blotta sin ofantligt vackra natur.

 

En bussresa mot Vang Vieng avslöjade ett makalöst vackert område, en rent ut sagt spektakulär vy. Utanför fönstret uppenbarade sig ett mörkgrönt landskap konstruerat av höga berg och djupa dalar. Som om det inte var nog påbörjade solen sin nergång och lyste lika röd som mitt blod visade sig vara senare under resan. Det var överväldigande och jag imponerades lika lätt som en kärlekskrank kvinna av en gitarrkille.

 

Magnifikt skulle vara ett rättvist skildrande ord, trots detta var den enda känsla jag kunde förmå mig att framkalla ren och skär rädsla. Jag var förväntansfull på vad som skulle åskådliggöras bakom nästa kurva, men jag var helt enkelt dödsrädd för att dö på dessa höga slingringa vägar där chauffören nonchalant vägrade kroppskontakt med bromspedalen. Centimeter från stupet försökte jag uppskatta privilegiet att faktiskt få se denna natur med egna skräckslagna ögon. Jag klickade mig fram till rätt musik vilket i detta tillfälle var Flaming Lips och kunde med detta lindra åkomman dödsångest något.

 

Som överlevare nådde jag min destination som innehåll ett enastående landskap och på grund av detta var uppbyggt helt av och för turister, vilket kändes lite sorgligt. Jag begav mig dock för att bara få vara turist men detta var brutalt, helt enkelt absurt. Jag beslutade mig för att hyra en moped och bege mig ut på landsbygden, vilket jag gjorde mycket rätt i. Jag kan inte beskriva detta landskap ytterligare men kan göra en jämförelse med Nya Zeelands södra ö, där dramatiska mörkgröna berg omgav området i mystik. Vad kunde nu förstärka denna sagolika känsla? Jo, grottor vore klockrent och grottor det var. Helt utan säkerhetsåtgärder betalade jag en summa av Laos löjliga valuta vars motsvarande ett värde av ungefär 10 svenska kronor, fick en ficklampa, och klättrade trä stegarna upp mot grottans ingång. Jag omfamnades av någon slags gåtfullhet, det kändes som om jag fick ta del av en världens stora hemligheter. Jag klättrade vidare och tänkte konstant frasen up we go, up we go a la sagan om ringen.

 

Väl framme konstaterade jag vad jag misstänkt, att lyset ficklampan erbjöd inte var mycket rejälare än det man får utav en mobil. Olyckligtvis besitter jag inte ord nog att skildra upplevelsen inuti den mörka trånga grottan. Vissa saker gör sig helt enkelt bäst i minnet. Att jag förfogar över foton känns mest ointressant då det inte uppnår den känsla av mystik som infann sig, men bildbevis kommer ändå inom kort.

 

Det var inte första gången jag körde moped men jag kan absolut räkna försöken på en hand och är idag glad över att min kropp inte på något vis avslöjar en moped-färd i form av skrapsår. Jag klarade det galant i en natur där största olycksrisken skulle vara att krocka med en ko. Heja mig!

 

Tillbaka i turistparadiset, även kallat lilla Amsterdam tog jag mig till en annan grotta, nämligen det sunkiga guesthouse jag tagit in på. Där infann sig en likartad klaustrofobisk känsla som grottan framkallade. Sängen var lika hård som golvet jag vanligtvis sover på, och faktiskt gillar, men i och med att jag som turist befann mig på semester ville jag sova i en mjuk säng. Jag vet dock med mig att jag i vår kommer att sova i den mest bekväma av dem alla, min egen. Jag klarar mig utav tvivel fram till dess. I brist på slantar var detta ställe mer än lämpligt för min plånbok som vid denna punkt hunnit fyllas av ångest. Då rummet avslöjade eluttag som skulle få vilken elektriker som helst att svimma anser jag mig ännu en gång lycklig över min överlevnad. Att det var elektricitet att döda var det ingen tvekan om, jag höll fingrarna på en säker distans.

 

Fenomenet tubing som lockar dit alla turister var en sak turisten i mig absolut inte tänkte missa, jag hyrde mig en badring, tog mig ner till floden, köpte mig en hink med whiskey och cola för att sedan bara glida runt i atmosfären. Och när jag säger hink, så menar jag hink. Runt floden är barer uppbyggda av enkla trädäck och lianer, kanor samt gungor fanns i plural. Eftersom jag är ett fan av adrenalin var jag självfallet tvungen att svinga mig som tarzan för att sedan avsluta med ett rumpplask från 10 meter. Någorlunda behagligt.

 

Nog för att det var en häftig upplevelse att besöka detta ställe, detta samhälle helt uppbyggt för turister, förlitad helt på våra besök så kunde jag inte helt släppa känslan av någon slags skuld. Dåligt samvete för att medverka till detta, viss turism absolut men detta blir alldeles för sårbart. Om turister för en period skulle sluta komma kan jag inte tänka mig att invånarna själva skulle ta över platsen i en av de många sofforna i barerna där de ständigt visar tv serier som Friends, Family guy och Simpsons. Att visa serier i barer på detta vis kändes först dumt men sen insåg jag att det var genialiskt. Det är oundvikligt att se komiken i denna situation dock, människor åker till andra sidan jorden för att dricka öl och titta på serier, även jag för en dag.

 

En del nytta har jag allt gjort, den tunga högen med uppgifter jag tog med för att rätta är hopsatta till häften och klara att ge tillbaka till mina förväntansfulla elever som knappt kan bärga sig för att läsa kommentarerna. Jag minns själv hur det var när man gjorde prov eller dylikt i skolan, man ville ha resultatet på momangen och jag inser nu vilket ofantlig tid det faktiskt tar att korrekt läsa uppgifter och prov. Jag har även fått klartecken från libertas och börjat begrunda reportaget, helt plötsligt har jag inte en blekaste aning om hur jag ska formulera mig eller vad som anses relevant.

 

Med en nervös skakning på handen äntrade jag bussen och den mindre bekväma resan tillbaka mot Thailand, full av självsympati då jag i synnerhet inte mådde särskilt bra. En mardrömstripp väntade och jag var fullt medveten om det. Vid stoppet i Vientiane insåg jag att det inte var möjligt att fortsätta, jag tog mig till närmsta hostel och förstår fortfarande inte hur jag fixade det då jag här mådde jag allt annat än bra. Efter en välbehövlig dusch och en lika behövlig vila kände jag mig som i någon slags dvala, något kändes helt enkelt jäkligt fel. I receptionen såg dem på mig fulla av sympati och frågade hur jag egentligen mådde, jag berättade och dem uttryckte nödvändigheten av att besöka sjukhus. Jag kände försiktigt på min arma plånbok och tog det mycket förnuftiga valet att försöka mig på att gå och äta i stället. Det gick katastrofalt och jag insåg att det bästa kanske vore att besöka sjukhuset ändå, jag tog mig dit på skakiga ben i en skakig tuk tuk. Efter feberkontroll och blodprov fick jag mängder av medicin som jag egentligen inte vet vad det var för. På bristfällig engelska tyckte jag läkaren upprepade ordet infection ett antal gånger men receptionisten påstod att det var malaria medicin. I vilket fall, allt gick bra och nu är jag på flip-flops igen. Det hela var väldigt olyckigt då jag i min omkringliggande miljö hade möjlighet att äta riktigt god mat och till och med njuta av en kanelbulle, ack vad olämpligt. Nu i efterhand kan jag reflektera över om de guesthouse jag bodde i och dess mögel kan ha haft någon inverkan på mitt tillstånd, i efterhand kan jag också tillägga en komisk klang till det hela även om jag under tiden hade en fruktansvärd hemlängtan och inte mådde bättre en kasst. 

 

Sammanfattningsvis; efter otaliga bussresor kan jag avsjöja att jag, inte ska sluta klaga, men om en förseningssituation uppstår med SJ hemma kommer jag definitivt kunna behärksa mig. Nu finns det ju dock ett och annat man kan klaga på utöver en eventuell miss i tidtabellen angående statens järnvägar. Det jag menar är att mitt tålamod har fått sig en lektion eller inte mindre än en master i väntan under tiden här.

 

Avslutningsvis, borta bra men hemma, och även mitt alternativa hemma just nu bäst. När jag dök upp här igen välkomnades jag av de varmaste kramar och det jag åkte för var avklarat. Trots en redig trötthet efter pärsen är jag tillbaka med ny energi, inspiration samt motivation och denna vecka kommer att bli bra. Jag har också rätt stämpel i passet, mission completed.

 

 

Från betydligt varmare breddgrader

Linnèa

 

Vad jag tidigare förutspått stämmer med en föga förvånansvärd exakthet, livet och tillvaron i existensen är en ständig bergochdalbana, och likaså här. Upp och ner helt enkelt, och vissa dagar känns det som en stor oundviklig loop. Ner är ett måste för att uppskatta upp och upp är ett måste för att avsky ner. Jag kan med lätthet och utan att skämmas påstå att logik inte är min starka sida men denna enkla ekvation är jag mer än väl införstådd med. En bergochdalbana utan avstigning, eller i alla fall inte på väldigt lång tid får jag hoppas, en bergochdalbana jag med vana åker, vi alla åker. En inre transport som Jocke Berg träffsäkert kallar bergochdalvana. Det är skönt att ibland kunna vinka från toppen, en viss loop här och där kan vara kittlande spännande men att befinna sig i den lägre delen är aldrig särskilt roande.

 

Efter en hel del upp så är den naturliga kurvan i åkturen, livet, här näst ner. Den gångna veckan har speglats av en underlig känsla som låst sig fast i området kring min bröstkorg. En outgrundlig känsla av ner helt enkelt, och utan större anledning. Kanske har polisbesöket en viss inverkan på denna känsla, kanske inte. Jag upplever en viss stress över att två månader faktisk kommit och gått här, jag hyser en viss oro över att engelskan hos mina elever inte förbättras tillräckligt. Den gångna veckans planering har inte gått som planerat då eleverna ville ha mycket mer tid till flera av uppgifterna och veckans lektioner kändes väldigt hoppiga. Det faktum att de ligger på så olika nivåer är ibland svårt att lösa.

 

Veckans undervisning bestod av att skriva klart historier samt avsluta filmen Iron Jawed Angels och det tillhörande provet genom att tillsammans diskutera svaren. Det kändes viktigt att avsluta det ämnet då det tagit alldeles för mycket tid men också skönt att grundligt gå igenom det. I fredags kände jag att de behövde ett avbräck i vardagen och valde att på engelska berätta om Sverige och mitt liv där. Jag visade ett antal foton som verkligen uppskattades och har nu flertalet burmesiska kvinnor som mer än gärna skulle se mig som deras svägerska.

 

Under eftermiddagen hölls en givande diskussion, jag lät dem förbereda sig med hjälp av några frågor jag givit dem. Jag ville veta hur det kände, hur den ansåg att engelskan var och om det finns något jag kunde förbättra. Svaren var väldigt positiva och för varje fredags diskussion så märker jag framsteg hos mina vänner. De tycker själva att det lärt sig mer och framförallt vågar försöka sig på att använda kunskapen, vilket gladde mig oerhört. Det var i synnerhet skönt att höra just denna vecka.

 

I tisdags var vi till bron och det var först då jag fick klart för mig att jag faktiskt inte behöver åka till Laos för att få en ny stämpel förrän i maj. Trots att ambassaden i Sverige var väldigt noga med att påpeka detta då stämpeln krävde att jag var utom landets gränser i minst 24 timmar. Det verkar alltså inte stämma, eller så kör dem bara sitt eget race på denna kontinent. Till en början gladdes jag över detta men insåg efter en stund hur otroligt behövlig denna lilla avbräckare från vardagen var. Jag hade planerat för denna tripp sedan jag anlände och förberett med gästföreläsare under tiden jag är borta. Jag har funderat fram och tillbaka men har nu bestämt mig för att denna tripp är ett måste för mig, den är lika välbehövlig som en glass i solen. Jag måste komma ifrån min rumskamrat några dagar, det är en situation som motvilligt stjäl energi och resulterar i frustration. Jag behöver helt enkelt lite tid för mig och mitt jag för att med ny energi och motivation gå vidare i arbetet här nere. Jag tror samma situation råder hos min rumskamrat, vi behöver lite tid ifrån varandra. Svårare än så är det inte.

 

Det kan hända att det är egoisten i mig som ger sig till känna men jag måste tillgodose även mina behov. Efter att ha planerat och räknat med en tripp i åtta veckor förmår jag mig inte att nu blott arkivera den oanvänd.

 

Gästföreläsaren kommer att ha tre heldagar innehållande demokrati. Under måndagen vankas det firande i och med den internationella kvinnodagen, heja oss! Mikael ska hålla i tisdagens undervisning innan föreläsaren anländer på onsdag. Jag skulle sammanfattningsvis känna mig relativt understimulerad här. Med detta sagt, tar jag en oändligt stor hög med orättade uppgifter med mig och tar bussen iväg på en välbehövlig vardags flykt.

 

Jag har varit i kontakt med Hanna –Linnea, redaktör på libertas, och förhoppningsvis  kommer jag att lyckas få ett reportage angående WIP publicerat inom en snar framtid. En berättelse om mina nyfunna vänner och deras ambitiösa ambition att nå utökad kunskap som möjligtvis kan resultera i att stärka deras positioner i vardera organisationer. Med andra ord, jag kommer att ha händerna fulla, precis som jag gillar det. Min tripp kommer mer att bli ett miljöombyte för arbete än en semester, och det passar mig perfekt. Inspiration, omfamna mig!

 

Värt att nämna är ännu en ny student, som tyvärr inte deltar i själva undervisningen men som mer än gärna gör oss sällskap. I en kartong med diverse skolmaterial gillar hönan Tora allra bäst att värpa sina ägg.

 

I denna rapport återfinns en viss negativ, kanske bitter klang men som tidigare nämnt: för att uppleva något positivt måste man också vara medveten om känslan för dess negativa motsats.

För att spä på denna bitterhet har nyheten om att Dinosaur Jr behagar att besöka Sverige i vår nått mig. Jag har inte blivit vuxen nog att glädjas för andra i situationer som denna, det är inte fysiskt eller psykiskt möjligt helt enkelt. När det gäller andra händelser, vad som helst så visst, då glädjes mer än gärna med andra och för deras skull. När det kommer till musikupplevelser så föredrar jag min egen bitterhet.

 

Jag räknar med att påbörja den långa bussresan mot Laos full med skrivarglädje till reportaget imorgon eller övermorgon. Efter ungefärliga fem dagar är jag tillbaka här, med nyvunnen energi, ork, inspiration, motivation och arbetsiver (undervisingsiver). Då hörs vi igen.

 

Over and out

Linnéa

 

Idiotin hos en man utgjorde en stor fara för mina vänner. Dumheten hos en man äventyrade allt och hade i värsta fall kunnat resultera i flertalet arresteringar. Dårskapen hos en man raserade den trygghet vi tillsammans lyckats bygga upp här. Vansinnet hos en man fick mina tretton vänner att i rädsla gömma sig i ett rum med hjärtat i halsgropen. Vanvettet hos en man hade kunnat avsluta hela projektet vi tillsammans jobbar i och för. Sinnesslöheten hos en man fick mig att för all framtid hysa hat gentemot honom med en vilja att erbjuda denne man en rejäl spark i skrevet med all min, och mina vänner styrka.

 

Måndagen den 1 mars stegade denna man som visade sig vara husets ägare in här, vi hyr med andra ord av en renodlad idiot vilket såklart är lite olyckligt.  Han slog sig ner mitt emot mig vid bordet medan jag åt middag och vi försökte oss på en enkel konversation, men upptäckte relativt snart att det inte var en möjlighet på grund av språkliga barriärer. Mannen visade en otålighet och knäppte med fingrarna framför ansiktet på mig och ville att jag skulle skriva på något papper jag inte förstod ett ord av, vilket jag definitivt inte hade någon som helst avsikt att göra.  Jag fick genast en dålig uppfattning av mannen som fortsatte att knäppa med fingrarna framför mig som om jag var en hund samt prata med mig med högre röst trots att vi inte överhuvudtaget förstod varandra.

 

Till min lättnad kom Naw San och de satte sig ner tillsammans och jag gick därifrån. Efter någon timme hörde jag ett liv från gården och gick ner för att se vad som pågick. Mannen påstod att han kommit hit på sin motorcykel och att det nu var borta. Han slutsats: någon av oss har såklart tagit den. Med en öl i handen pratade han upprört med Naw San och grannarna som kommit för att underlätta språket och övertyga honom att inte påkalla polis. Grannarna är relativt medvetna om vår situation och insåg att ett polisbesök skulle kunna vara förödande. De flesta registrerade de tomma ölburkarna på bordet och ölen i mannens hand gjorde inte hans historia troligare. Trots flera grannars vädjan att ge sig vägrade denna man lämna huset utan sin motorcykel, som inte verkade existera. Han förstod verkligen inte och gick hotfullt runt och letade efter sin motorcykel bakom köket och dylikt. Med andra ord, förståndet hos denna man lyste lika klart som den starkaste stjärna, med sin frånvaro.

 

Till sist lyckades Naw San organisera transport hem för denna man då hans motorcykel var spårlöst försvunnen. En motorcykel ingen av oss sett skymten av. Vi drog alla en gemensam suck av lättnad som måste ha hörts ända till Rangoon. Mörkret hade gjort entré för ett bra tag sedan och vi gick alla upp för att välkomna sömnen med öppna armar.

 

När denna sömn precis kommit inom räckhåll hörde vi hur grinden rycks upp, min rumskamrat gick ut för att i mörkret urskilja vem som kunde tänkas komma denna tid på dygnet. Hon var tillbaka på tre röda och hyssjade mig och sa: police, be quite, very dangerous.

 

Vi hörde hur flera personer kom in på gården, och hur Hlar Reang gick ner för att fråga vad som pågick. Jag hörde att hon var själv där nere tillsammans med flertalet andra främmande röster. Jag kunde höra oron och hur hennes röst näst intill brast och bestämde mig för att gå ner, vilket jag gjorde. Fyra-fem uniformerade polismän lyste med sina ficklampor i ögonen på oss och pekade med hela handen i ett försök att få reda på vad som hänt. Tillsammans med dessa fanns också den idiot till man vi tidigare kämpat med att få härifrån. Han tog med andra ord inte förnuftet till fånga. Ett förnuft som i hans fall troligen är förlorat för alltid.

 

Poliserna gick runt på gården och försökte kommunicera med oss men än en gång satte språkliga barriärer stopp. Mannen var upprörd och det var ett himla liv, jag kände en stark känsla av oro sprida sig i kroppen. All min respekt till Hlar Reang som modigt gick ner för att skydda sina vänner genom att hålla poliserna på gården, hon är en stark kvinna men nu kunde jag se rädslan hos henne och ögonen tårades lätt. Det hela var väldigt olustigt och i väntan på att Naw San skulle komma kunde vi inte göra mycket. Personligen kunde jag inte hindra mina tankar från att hela tiden i huvudet upprepa Polis polis potatisgris. Det hela kändes så absurt och overkligt att jag vände mig till den närmast åtkomliga försvarsmekanism, komik.

 

Poliserna tvingade oss att slå oss ner på två stolar så det kunde fota oss, anledningen till detta framkom aldrig. Motvilligt tittade vi in i kameran och finns nu antagligen med i något arkiv, för mig och mitt vinröda pass är det lugnt, däremot mindre säkert för Hlar reang.

 

En halvtimme av ovisshet gick och även denna gång började grannarna dyka upp för att se vad som pågick, lockade av de höjda rösterna. Naw San kom och ungefär samtidigt hittade en polis mannens motorcykel något kvarter bort. Som vi alla vetat hela tiden hade han inte kommit hit på någon motorcykel utan enbart glömt var han parkerat den. Med andra ord hade han dragit hit polisen helt i onödan och riskerat allt för några av mina medmänniskor. På grund av en jäkla motorcykel, som han själv tappat bort. Idioti på en otäckt hög nivå.

 

Efter att Naw San diskuterat en stund med poliserna verkade allt lugnt och de gav sig av, det kan dock hända att vi blir tvungna att flytta för att fastställa en säkerhet för studenterna. Därför har vi en säkerhetsåtgärd, ett tillgängligt hus utanför staden dit vi snabbts kulle kunna förflytta oss, om det blir nödvändigt. Naw San uttryckte en tacksamhet för att de poliser som anlände kom med bil istället för motorcykel vilket betyder att det befinner sig några steg upp i karriärstegen och därav vet om att vi betalar en avgift för att de ska låta oss vara ifred varje månad.

 

När polisen gav sig av och lyset från deras ficklampor var långt borta gick vi upp igen och i ett av rummen satt alla studenter, mina vänner, fastfrusna i en rädsla jag aldrig kommer att kunna förstå. Jag fann denna upplevelse ohyggligt olustig och kan då bara begrunda hur de måste ha känt. Den trygghet vi lyckats bygga upp raserades på ett ögonblick. Nu gäller det att försöka bygga upp den igen och vissa regler har därför införts. Jag ska vara på plats innan 21 varje kväll och då ska grinden vara låst.

 

 

Morgonen efter var allt, enligt Naw San i sin ordning, jag vet inte vilka han pratat med eller vad han gjort och jag vet inte om jag vill veta heller. Korruptionen i detta land är katastrofal men nu kan jag inte göra annat än att tacka den. För att citera Naw San och hans standarduttryck: No problem, no problem!

Påminn mig att jag inte för något i världen, någonsin ska införskaffa mig en tupp. Aldrig, inte ens efter evigheten (och den är oändligt lång). Aldrig! Jag har inte någon gång i mitt, dock relativt unga liv, längtat så mycket efter att få sova ut ostört. När tuppen gal skakar jag av irritation, eller nej det är alldeles för milt uttryckt. När dennes öronbedövande skrik får mina tunna träväggar (som är den enda som skiljer oss åt) att skaka uppfylls jag av en enda mörk känsla. En känsla som grundar sig djupt inom mig och som för varje skri växer avsevärt. Denna känsla skulle enklast beskrivas med ett trestavigt ord man knappt får benämna. Hat. Jag hyser ren och skär hat för detta ohyggligt fula djur. En av dessa kommande morgnar då tuppen tvingar mig ur min viktiga skönhetssömn på mitt mycket bekväma golv ska jag slita av den dens röda kam, med bara händerna. Slita stoltheten i stycken, då kanske den håller näbben. Det är ofrånkomligt, det är endast en fråga om när.

 

Tuppens kvinnliga motsats uppvisade dock ett, minst sagt intressant beteende häromdagen när jag i frid och fröjd åtnjöt min ordinära lunch bestående av ris, ägg och soja. Även då stördes jag av tuppen då han med sina lustfyllda begär gav sig på en av hönorna mitt på blanka dagen, framför en publik i form av mig. Hönan verkade dock inte lika sugen och visade sin manliga motsats ryggen när hon i full fart, skrikande, begav sig från brottplatsen. Jag vet inte om man kan kalla hönornas språkliga sätt att uttrycka sig för att skrika, men att kluckande springa där ifrån låter helt enkelt inte lika dramatiskt.

 

Så, fröken höna visade herr tupp ryggen och på tre röda kom hela, för tuppen, skräckinjagade flocken av hönor till undsättning. Det var ett jäkla liv och jag insåg att hönorna faktiskt bedriver ett fungerande försvar till varandra. Snacka om feminism i hönsgården!

 

Med närmare eftertanke kan det händelsevis ha varit så att hönorna inte drevs av det moraliska ställningstagandet att våldtäkt var fel, utan att de istället drevs av ren avundsjuka. Får hon så ska jag ha. De kände kanske alla för en liten kärleksstund med gårdens ende tupp. Jag väljer dock att tro på det mer banbrytande första alternativet.

 

Jag säger gårdens ende tupp, men det betyder inte nödvändigtvis att det endast är en kämpe utav detta avskyvärda djursläkte som väcker mig. Jag bor nämligen granne med någon slags tuppuppfödning, med andra ord har jag en hel flock av irritationsmoment som borde elimineras.

 

Det kan nu hända att ni nu fått ett intryck av att jag är en iskall människa med ett hjärta av sten, likt Kato. Till mitt försvar kan jag bara säga att jag helt enkelt inte hyser så mycket värme för tuppar. Jag riktar all min värme och kärlek åt annat håll!

 

Dessutom har min gångna vecka lyckligtvis innehållit flertalet känslor och händelser som inte involverar vare sig en tupp eller en höna. Veckan handlade om kvinnors rättigheter och vi hade besök av en föreläsare i ämnet hemmahörande i burmesiska kvinnors rörelse för socialdemokrati. Undervisningen hölls logiskt nog på burmesiska, olyckligtvis för mig men studenterna verkar ha haft en intressant vecka som uppfyllt dem med nyvunnen kunskap.

 

I och med gästföreläsaren så har det engelska språket infunnit sig tillsammans med mörkret och under dessa kvällar har det handlat mycket om att skriva historier. De fick några instruktioner i hur de skulle skriva och jag valde några nya ord de på något vis skulle få in i historiens naturliga flöde. Det visade sig att detta var en mycket bra inlärningsmetod och de tycker verkligen att det är kul att skriva egna historier och läsa sina vänners.

 

En afton ändrade jag miljö och bytte ut klassrummet mot allrummet där vi har en gammal tv. I undervisningssyfte visade jag filmen Iron Jawed Angels. Som tidigare nämnt var veckans tema kvinnors rättigheter och denna film behandlar just det ämnet samt kvinnans kamp för rösträtt i det stora landet i väst, Amerika. Fullträff! Naturligtvis skedde detta med engelskt tal och engelsk undertext. Filmen med Hilary Swank som huvudrollsinnehavare är att rekommendera.

 

Inför filmen hade jag förberett ett litet prov men valde att dela ut det lagom till eftertexterna då jag ville att det skulle ägna all uppmärksamhet till filmen i helhet. Hade jag delat ut frågorna innan fanns risken att de skulle stirra sin blinda på att besvara mina frågor på ett korrekt och utförligt vis. Att kalla dem ambitiösa är milt uttryckt.

 

Mina frågor var relativt svåra och vi kommer att se filmen ännu en gång kommande vecka för att erbjuda dem en chans till full förståelse och denna gång med frågorna i minnet. Effektivt, lärorikt men framförallt kul och avslappnande.En sak satte verkligen guldkant på vår filmkväll och det är något jag med stor ödmjukhet tackar mina kära föräldrar för. 200 gram av en himmelsk drog inpaketerad i gult papper där de röda bokstäverna stavar M-a-r-a-b-o-u.

 

Den fördelades på elva nyfikna burmesiska samt en förväntansfull svensk mage. Det kändes verkligt kul att få bjuda på något från mitt hemland och för en gångs skull inte vara den som med stor tveksamhet smakar något nytt. Om jag påstod att jag inte reflekterade över att på egen hand och i hemlighet trycka i mig all choklad själv skulle jag definitivt ljuga.

 

Veckans höjdpunkt var med andra ord två bitar choklad som jag ömt tuggade så länge de bara gick och som jag nu försöker förnimma smaken av. Herr och fru Wennberg känner onekligen mig utan och innan. Det var en betydande skillnad från ris och jag är evigt tacksam, det evigt varar ända tills jag själv har möjlighet att inhandla mig en stor chokladkaka hemma i Smedjebacken. Det kommer inte att vara i singular.

 

I och med att mina elever har varit fullt upptagna under dagarna har jag och Hlar reang passat på att gå igenom månadsrapporterna denna vecka. Det var givande att läsa elevernas kommentarer och känslor över att bo och studera här. Jag erbjöd mina kunskaper i det engelska språket och vi översatte rapporterna från burmesiska till engelska. Hlar reang klarar det utan tvivel på egen hand men behövde endast lite hjälp med formulering och dylikt.

 

Hlar reang gav mig ännu en uppgift, nämligen att hitta en billig men bra cykel tillgänglig för SYCB. Jag gav mig ut på min egen pärla i jakt på den perfekta cykeln och jag börjar nu bli igenkänd på gatorna med min baby blåa cykel och mitt röda hår. I vilket fall, jag hittade en cykel att ta med mig tillbaka, mission completed.

 

Sammanfattningsvis var det en utmärkt vecka och helgen följde samma tema. Jag ägnade några timmar under helgens båda dagar till individuell undervisning, men sedan stavas helgen lyx. Jag och Mikael tog oss till en pool avsedd för västerlänningar samt det rikare skiktet i samhället, detta faktum medförde en paradoxal känsla men jag kan inte säga annat än att det var otroligt skönt att för första gången på 7 veckor slappna av och få känna sig lite som en turist. Vår handling kan kanske ses som motsägelsefull med tanke på vår faktiska uppgift här men det var ändå behövligt. Punkt slut. Som om inte några timmar med en bok vid poolen var nog så firade vi min namnsdag genom att äta ute och avsluta helgen med en redig banan split.

 

 

Kommande helg planeras dock åt ett helt annat håll, vi har tänkt besök ett utav flyktinglägren vilket jag både bävar och ser fram emot. Beroende på om jag åker till Laos eller ej ligger denna planering lagom till den kommande helgen eller möjligtvis följande helg. Det återstår att se men det ska bli en intressant upplevelse som jag tror kommer att kännas i bröstkorgen.

 

Undervisningsmässigt så kommer nästa vecka att fortsättningsvis handla om att skriva historier och därefter läsa upp dem inför klassen. Min förhoppning är att det kommer resultera i skriftlig och språklig förbättring samt en påbyggnad utav ordförrådet, men framförallt kommer det krävas mod att stå inför klassen och jag tror flera självkänslor i min närhet därav kommer att stärkas. Genom att övervinna vissa rädslor bygger vi tillsammans upp vår självkänsla undan för undan, bit för bit.

 

Beroende på hur långt vi kommer med historierna och hur mycket tid som kommer att behövas till filmen och följande frågor, så har jag en plan om en del grammatik till slutet av veckan eller möjligtvis början av kommande vecka.

 

Nu trycker hungern på och jag ska förtära ris i mängder.

Linnéa