inandaroundburma

När jag tidigare uttryckte att början på slutet var här hade jag svårt att förstå att det fanns ett slut på denna era, att Sverige väntade inom en snar framtid. Nu är jag betydligt närmare slutet än början på slutet här och jag kan fortfarande inte riktigt ta åt mig det faktum att jag om två veckor äntrar svensk mark.

 

Här nere i regnet har jag haft en händelserik och fin vecka. Presentationerna jag tidigare nämnt om elevernas vardera modersorganisation har fyllt eftermiddagarna och det har gjorts utmärkt. De har utvecklats något enormt men ändå kan jag inte låta bli att tänka att de kunde ha varit bättre, jag är stolt men inte nöjd. Jag tycker att kommande eller liknande projekt borde pågå 9 månader, istället för ett halvår. Det är verkligen nu det börjar lossna ordentligt för dem och jag hade önskat lite mer tid, även om jag nu känner mig relativt redo för Sverige. Blandade känslor med andra ord, ena sekunden vill jag att tiden flyger förbi tills jag på vallvägen njuter av god mat och härligt sällskap medan det andra sekunden inom mig växer ett stort motstånd mot att lämna denna era av mitt liv. Hej vemod!

 

Förutom att dela med sig av sina kunskaper angående organisationerna har eleverna berört mig något ofantligt genom sina tal med titeln, ”Where do you see yourself in five years?”

Om jag hade presenterat ett liknande tal hade det handlat om mig själv, men dem är inte jag och jag är inte dem. Alla nio elever höll fantastiska tal och försökte överblicka sin framtid, ingen av dem nämnde något som skulle kunna nämnas i samband med själviskt. De är här för sitt folk och om fem år vill de vara tillbaka på den mark de kallar hemma för att erbjuda sina nyvunna kunskaper till byn. De berättar att information angående mänskliga rättigheter och demokrati är något som inte alls existerar och de ser sig själva som budbärare, och ja, önskan om demokrati var något de alla nämnde. De har gjort sådana ofantliga framsteg och det kan nu använda sig av engelskan för att uttrycka sig, de har uppnått mycket och jag är imponerad. Mycket imponerad.

 

Veckan gick i effektivitetens tecken och fylldes av tal, men också sång. Jag valde att spela upp och denna gång gå igenom Unplayed Piano med Damien Rice & Lisa Hannigan, då den passar perfekt. För er som inte vet skrevs denna låt till Aung San Suu Kyi ära, och efter att jag gått igenom och förklarat texten, avslöjade detta faktum blev eleverna förtjusta. På två röda var det en fantastisk låt.

 

 

”We want a real election, not a military selection”

 

Som jag tidigare nämnt håller regimen ett val i år, ett val fullständigt på deras villkor och större delen av oppositionen tar ställning genom att bojkotta valet. NLD (National League for Democracy) med Aung Sun Suu Kyi i spetsen kommer inte att delta i valet och flera följer deras exempel. Vad är det för idé att delta när partiets ledare är berövad sin frihet?

 

I torsdags arrangerades en sammankomst här i Mae Sot där vi på kontoret deltog samt några av de väldigt många immigrantarbetare som tvingats hit från sitt hemland. Syftet var att uppmärksamma oss, resten av världen, att det kommande valet definitivt inte är demokratiskt.

 

Under detta möte talade några från exilparlamentet och som vanligt på dessa tillställningar förstod jag inte ett ord av dessa väldigt långrandiga utläggningar men min förhoppning är att det var väldigt inspirerande och informativt för publiken som faktiskt begrep språket.

Efter den sista applåden var det dags för sammankomstens klimax, nämligen att rösta. På valsedlarna fanns två alternativ, antingen fick de sätta sin åsikt i form av ett kryss i rutan ”ett riktigt val” eller alternativ nummer två ”militärens handplockning”. De ifyllda sedlarna skickades sen till ASEAN, sydasiens samarbetsorgan och jag känner mig säker då jag påstår att det sistnämnda alternativet inte hade många anhängare.

 

Jag fick självfallet inte rösta utan agerade bara observatör, men inte heller för mig hade valet varit svårt.

 

Imorgon, söndag, kommer jag att delta i en fredsmarsch. Tillsammans med munkar, forna politiska fångar och många andra kommer jag att tåga igenom Mae Sot gator med siktet inriktat på fred. Det ska bli oerhört spännande, jag får helt enkelt återkomma.

 

Här regnar det något kopiöst, i Sverige har sommaren anlänt. Det känns bra.

På återseende

Linnéa

 

 

 

Sverige står inför en förändring, eller rättare sagt en chans till förändring i och med det kommande valet och min förhoppning är att det svenska folket tar den chansen. Vi, vårt lands människor, har alla rätt att rösta och därmed är valet rättvisst.

 

Burma står inför en förändring, eller rättare sagt Burmas regim vill utåt visa att dess lands människor alla har rätt att rösta och att det kommande valet därmed är rättvist. Så är dock inte fallet, hur kan ett val vara rättvist då mer än hälften av motståndarpartiets ledare sitter bakom lås och bom?

 

Två länder inför ett viktigt val, men ack så annorlunda premisser. I Sverige är det fortfarande ovisst vem som kommer att vinna, i Burma vet vi alla vilka som kommer att sitta kvar vid makten och med hjälp av valet då kalla det legalt. Det är som att Burmas regim vill skapa en framtid för att skriva historia. Vinner de ett val de anser vara legitimt har de ryggen fri och kan påbörja en förändring i historien där den kommer att vinklas till deras fördel.

 

Milan Kundera skrev i sin bok Skrattet och glömskans bok ett intressant stycke om detta fenomen, att ledare världen över gör allt i sin makt för att äga framtiden och därav ha möjlighet att ägna sig och sin framtid till att skriva historia, sin del av sanningen. Kunder uttryckte sig som så;

 

”Människor skriker att de vill skapa en bättre framtid, det är inte sant. Framtiden, den är bara en likgiltig tomhet som inte intresserar någon, medan det förflutna är fullt av lov och dess ansikte irriterar oss, retar, förödmjukar, så att vi vill förinta det eller måla om det. Människor vill vara framtidens herrar för att kunna ändra det förflutna. De kämpar om tillträde till de laboratorier där foton retuscheras och levnadsbeskrivningar och historia skrivs om.”

 

Nog för att regimen även idag håller landet i ett järngrepp och fyller sina historieböcker med vad de behagar så är omvärldens uppfattning att denna regim leder landet efter att orättmätigt tagit det som sitt. Därför är detta val viktigt i sitt slag, omvärlden måste ta ställning och visa att detta val inte är enligt spelreglerna helt enkelt. Vi kan inte låta Burma och dess folk att fortsätta leva under en fruktansvärd diktatur, en diktatur som efter valet kommer att kalla sig folkvald, legitim.

 

På tal om Burma så berättade dataläraren här på SYCB, efter några öl, sin historia. Han har suttit 9 år på det fruktade Insein, fängslad nästan ett decennium för sina politiska åsikter. Han berättade hur det gladde sig åt cigaretter, inte lika mycket för att röka dem som att få läsa de små artiklar som cigaretten innehåller. Allt för att försöka undvika den ständiga övervakningen från regimens sida, försökte till total kontroll. Inte bara storebror ser dig, även storasyster, mor och far och alla deras lakejer. Regimen speglar dem alla.

 

Av dataläraren fick jag två låtar som han och hans vän skrev under tiden bakom lås och bom, tyvärr förstår jag dem inte då de är på burmesiska men jag ska be honom översätta dem. Han spelade en av dem för oss och det var berörande trots att texten för mig var onåbar.

 

Här på kontoret är det annars full fart igen och jag tycker den föregående veckans dämpade stämning stannade kvar när vi vände blad för den veckan vi nu avklarat. Effektivt har vi avslutat allt vad grammatik heter för min period här och inriktat oss på att i språkligt bruk använda oss av de nyfunna kunskaperna. I flera veckor har eleverna förberett sig på att göra en grundlig presentation av sina modersorganisationer, och denna vecka var det dags för den första presentationen som skulle göras på burmesiska. Varje eftermiddag har vi samlats framför en nervös elev och lyssnat till hennes presentation medan regnet i vanlig ordning våldsamt fallit utanför. Regnperiod har verkligen gjort en dramatisk entré och jag kan inte låta bli att hoppas att jag ändå får lite sol på mig innan det är dags för Sverige.

 

Eleverna framförde sina tal och denna vecka hade jag inte så mycket att säga till om eftersom det inte var på ett, för min del, begripligt språk. Det ska dock bli intressant att se om kroppsspråk och dylikt kommer att skilja sig till den kommande veckans presentationer som då kommer att ske på engelska.

 

Förutom redovisningarna av organisationerna har vi hunnit med en hel del mindre tävlingar med diverse priser då jag försökte höja stämningen, det var kul och mentos är något som verkligen uppskattas som pris. Min detaljerade planering för slutspurten här avslöjar klart och tydligt tidsoptimisten i mig så nästa vecka ska vi hinna med två veckors planering.

 

Den gånga veckan avslutades på ett superbt vis och jag tror att det otvivelaktigt resulterade i en stämningshöjare. Jag och Hlar Reang har sedan en tid tillbaka funderat över en utflykt och jag ville ta dem till poolen. Med säker transport tog vi oss till poolen och det var fantastiskt roligt, vi reste alla tillbaka i tiden och hade barnsligt roligt. Vi hade en dags simskola samt dykskola för de lite mer avancerade och jag kunde inte hålla skrattet inne när några av dem gång på gång kastade sig i för ett smärtsamt magplask. Vi hade en fantastisk dag tills regnet tvingade oss hem där alla somnade framför tv:n på två röda.

 

Tiden går och början på slutet är nu närmare slutet än början. Jag har en hembiljett och kommer förhoppningsvis att inta svensk mark om tre veckor. Jag flyger ut från Bangkok så jag hoppas att demonstrationerna lugnat sig och att allt går som det ska. Jag hoppas också att sommaren verkligen gjort entré till dess och att Sverige välkomnar mig i sin vackraste skrud.

 

Vi ses snarare förr än senare nu.

Linnéa

 

 

 

En geografisk förflyttning kan göra att en händelse för en vecka sedan känns som om det var månader sedan. Efter en vecka tillbaka på SYCB känns The killing fields och War Remnant Museum mycket avlägset även om känslan i bröstet är färsk. Det har definitivt tagit ett tag att reflektera över upplevelserna och bearbetningen pågår fortfarande. Trots de starka erfarenheterna har jag snabbt hittat tillbaka till min vardag här, en vardag som inte kommer att vara så länge till. Jag har svårt att ta till mig det faktum att mina fötter snart kommer att vandra på svensk mark igen, det är delade känslor,

 

Under veckan har eleverna haft workshops på dagtid och ännu en gång har engelskan fått maka på sig, vilket jag denna gång reagerade lite på. Jag har tidigare uttryck min önskan att i förväg bli informerad om när lektionerna uteblir och specifikt nu i slutspurten då jag har detaljerad planering för varje dag. Jag vill gärna få ut det mesta av den lilla tid som är kvar, både för min och elevernas skull. I och med denna veckans workshop så passade jag och Mikael på att åka till Chaing Mai för att lämna våra pass och hoppas att resan till Rangoon blir möjlig. Nu är det bara att vänta och se.

 

Med tanke på att några lektioner motvilligt uteblivit så bestämde jag på egen hand att helgen skulle användas till engelska, och så fick det bli. Eleverna hade inget emot detta och jag fick åtnjuta ytterligare nio landspresentationer. Resterande delar av helgen ägnades åt att repetera de två grammatiska kapitel vi avslutat och jag känner mig tillfreds när jag avslöjar att de mesta sitter. Den senaste månaden har medfört en påtaglig förbättring hos flertalet, det är som om ett stort kunskapslås har öppnats.

 

Sedan jag kom tillbaka från min tripp har de skett några förändringar, vi har välkomnat ännu en elev. En liten hundvalp på 4-5 veckor som Eppo bara dumpat av här på SYCB, alldeles för liten för att vara ifrån sin mamma. Hon är bedårande och jag försöker visa tjejerna att de måste ta hand om henne ordentligt och ge kärlek även när jag åker sen. Jag kan även känna av en annan förändring här, en mindre positiv sådan. Stämningen känns mer dämpad och flera är lite ledsna och längtar hem. Jag vet inte riktigt vad det är som utlöst detta men även jag blir påverkad, det är påtagligt. Det kan ha att göra med att Paw Khee Lar har begett sig in i Burma då hennes far är dålig och om han inte blir bättre kommer hon inte tillbaka. Jag hoppas verkligen hon kommer tillbaka då jag inte hann träffa henne innan hon åkte. Även Ni Ni Kyaw var borta när jag kom tillbaka och ingen vet riktigt var hon är eller hur länge hon blir borta. Det kan vara en hemlig utbildning på hemlig plats, men ingen vet säkert.

 

Jag tror att detta har påverkat eleverna och fått dem att längta hem, vilket är fullt förståeligt. Jag ska lägga in lite lekar och tävlingar kommande vecka och försöka höja stämningen något, jag tror det blir bra. Det är klart att det kommer perioder då allt är lite sämre, det är bara det att alla nu har den perioden samtidigt vilket gör det svårare att komma ur. Jag ska dock göra mitt bästa och be alla att anstränga sig.

 

Under helgens lektioner har jag även berättat om min resa och kommer nästa vecka att visa dem bilder. Det tycker dem ska bli väldigt spännande, speciellt då några av dem har gjort ett litet arbete om Angkor Wat. Annars kommer kommande vecka fokusera på den språkliga delen och innehålla flera tal de ska få i uppgift att skriva samt hålla.

 

Detta känns som början på slutet på denna era och när slutet nås så ses vi inom Sverikes gränser, då tar en ny period i mitt liv vid och vad den kommer att innehålla är fortfarande en gåta. Vi ses.

 

Linnéa

 

Följande text kommer inte att handla om engelsk undervisning på något vis, följande text är min personliga skildring, min uppfattning av två länder som jag nyligen besökt. Delar av Kambodja och Vietnam återberättas utifrån mina upplevelser, mina sinnen, jag öppnar ett fönster och erbjuder delar av vår värld, genom mina ögon.

 

Jag är berörd, jag är förskräckt, jag är skakad, jag är förbannad, jag är tio kilo tyngre än innan jag begav mig och det beror inte på choklad. Jag vill gärna hoppa i min berättelse men ska istället försöka att återge min resa i kornologisk ordning och då börjar den med en bussresa till Bangkok. Långa bussresor brukar gå an trots att jag blir rastlös efter några timmar men just denna dag bestämde sig en man att sätta sig bakom mig och spy hela vägen till Bangkok. Jag fick till och med på mig och är fruktansvärt glad att jag hade ett överflöd av våt servetter med mig, för er som verkligen känner mig förstår vilken mardrömsresa detta var för mig. Kallsvettig fick trycka ner en fobi av stora mått i djupet tills jag framme i Bangkok kunde andas ut. Nu kunde det bara bli bättre, trodde jag.

 

När jag i fågelperspektiv såg Thailand försvinna under mig fylldes jag av en välbekant känsla, förväntansfullhet. Doften av äventyr, nya platser. Kambodja väntade på mig och välkommande mig sedan med ett till synes platt landskap. Jag slog upp flygplatsdörrarna med ett visum till Kambodja i mitt vinröda pass, andades för första gången in Phnom Pehns luft, äntrade en tuk tuk och begav mig mot ett guesthouse samtidigt som jag vägrade blinka i rädsla för att missa något. Jag älskar denna känsla, första intrycket av en stad, ett land. Den chansen får man bara en gång, första intrycket är något speciellt. Incidenten med spyan glömdes bort i myllret av människor och mopeder.

 

Efter att fått i mig lite mat och med en bra känsla gick jag mot mitt boende för natten med tillfredsställande steg, det var skönt att komma ifrån kontoret. Se något annat, höra något annat och bara insupa miljön. Mörkret hade gjort entré och jag funderade över morgondagens inplanerade besök till The killing fields, en man på en motorcykel säger något till mig och jag ler, skakar på huvudet och säger nej tack. Jag kände för att promenera tillbaka. Jag vänder mig om och påbörjar promenaden när jag plötsligt känner någon bakifrån som rycker i min väska, jag hinner knappt reagera innan han hunnit rycka sönder väskan, satt sig bakom mannen jag precis trodde ville ge mig skjuts, och kört i väg. Jag hade precis blivit rånad och gjorde ett naivt försök att springa efter och säga till kommande moped att jaga dem, när han skakade på huvudet och sa att de troligen var beväpnade. En enormt tung känsla av bedrövelse drabbade mig, jag är så otroligt naiv eller godtrogen att jag inte någon gång haft en tanke på att jag skulle kunna bli rånad. I och med att det var min första kväll i Kambodja hade jag också relativt mycket pengar på mig, körkort, visa-kort och dylikt. Med en kass början på min resa somnade jag till känslan av hopplöshet den natten, min första natt i ett land som jag slutligen tog till mitt hjärta. Nu ska jag inte hoppa i berättelsen, var sak har sin tid. För att se till kronologin så kommer ett polisbesök här näst, och jag får ännu en gång bekanta mig med korruption.

 

Hade det inte varit för en tuk tuk chaufför så hade min bild av Kambodja var betydligt sämre än vad den i dagens läge är. Mr Lee dök upp som en räddare i nöden när jag dagen efter rånet gav mig ut i dagsljuset för att uppsöka polis och därigenom få en rapport skriven. Det var betydligt mer komplicerat än jag hoppats på. Utan den hjälpsamme Lee hade jag onekligen gett upp då jag på tre olika ställen fått förklara händelsen och ingen kunnat hjälpa mig utan bara hänvisade mig vidare mig. Som ett borttappat brev på posten skickades jag till sist till rätt ställe som självklart låg långt utanför staden, Lee gjorde profit och mina pengar sinade. Till sist, framme på rätt ställe fick jag återigen förklara händelseförloppet och vad som stals och nu trodde jag att allt äntligen var klart. En hel dag åt ingenting och jag hann precis släppa en djup suck när jag avslutade rapporten med min namnteckning då polismannen harklar sig på ett sådant sätt att jag insåg jag hade något mindre positivt att vänta. Det var inte svårt att lista ut vad det gällde. Det var så nära nu, jag var bara en lite stämpel ifrån att vara klar med detta och sen sluta älta det och försöka njuta av min visit, när han tittar upp och säger att det normalt tar tre dagar att få stämpel godkänd. En absurditet jag näst intill inte kunna hålla skrattet inne för, känslan av hopplöshet återvände. Polismannen erbjöd sig dock, som den hederlige statsman han ändå var, att ordna detta åt mig med en gång om jag gav honom 20 dollar. Där och då tog mitt tålamod slut och han kunde läsa reaktionen i mina ögon och sänkte snabbt priset till 15 dollar, vilket är mycket för honom att stoppa direkt i fickan. För det första ville jag inte bidra till korruptionen och för det andra hade jag inga pengar. Jag släppte på alla trevligheters spärrar och höll ett bra tal full av desperation och irritation tills polismannen insåg att han minsann inte skulle kunna tjäna sig en hacka på denna turist. Jag försökte få honom att förstå hur ologiskt det hela tedde sig, jag var där av en enda anledning, jag hade blivit rånad, av med alla mina pengar och för att få tillbaka dem behövde jag en rapport med tillhörande stämpel. Moment 22. Till slut tryckte han ändå dit min stämpel argsint och stoppade den enda summan jag gick med på att ge honom i fickan, 50 cent. Jag kunde inte låta bli att le när jag vände honom ryggen, det kändes som en vinst.

 

Tillsammans med mig och Lee återkom också mörkret till staden, en hel dag hade gått åt och placerat min budget på sträckbänken. Det är så klart jobbigt att ha blivit av med pengar och viktiga kort och kvitton men det som ändå känns värst är att det var inte hans att ta. Jag blev rånad, inte bara på mina ägodelar utan också på mitt personliga utrymme. Han inkräktade i min sfär och det är det som känns, det är det som resulterade i att jag fortsättningsvis hade kalla kårar varje gång jag gick någonstans efter att mörkret lagt sig. I vilket fall, där och då, på vägen tillbaka bestämde jag mig för att inte låta detta förstöra min resa och incidenten kommer härefter inte att nämnas igen.

 

En påträngande tystnad, en obeskrivlig känsla av tyngd, en stämning formad av lidande, orättvisa, död och ondska. Jag tar en ansats, kämpar att med ord försöka beskriva upplevelsen av besöket på The Killing Fields som i kronologin kommer här näst. Ett besök på något som med historisk sanning och rätta kallas för dödens fält är som ni säkert förstår en upplevelse svår att återberätta, svår att ens för egen del reflektera över och förstå. Det tog mig ett tag innan jag insåg att marken jag respektlöst satte ner mina fötter på avslöjade klädrester som regnet fört med sig upp, det vita som fläckade marken var inte sten, det var benbitar. Bitar av ben som bevisar att där fanns en gång liv, men som nu bara vittnar om hur ond människan kan vara. Rester av liv, precis som ditt och mitt, människor som en gång har levat, skrattat, pratat, gråtit och skrikit, precis som du och jag. Människor som dött. Människor som blivit bestulna på det vi så självklart tar för givet, livet. Människor som föll offer för en fruktansvärd händelse, alldeles för lite uppmärksammad i Sverige. Varför erbjuds ingen information om detta folkmord i Kambodja i den svenska läroplanen? Hur kommer det sig att en utrensning av närmare en tredjedel av ett helt lands befolkning inte tas upp i historia undervisningen? Pol Pot, ett monster som tillsammans med sin regim begravde mellan 2-3 miljoner människor på fyra år. Fyra år som inte ligger alltför långt bak i tiden, ett massmord efter förintelsen som inte ingår i skolundervisningen. Detta är för mig ofattbart och något jag senare kommer tillbaka till, då jag under ett ytterligare känsloladdat besök blir besviken på Sverige och dess prioriteringar i skolplanen vad det gäller historia. Jag blir besviken på min egen okunskap.

 

Dödens fält, det är en plats förevigad i det utrymmet där man spar obehagliga minnen. Jag hade dock önskat mer information och bakgrunds historia men det ligger mycket på en själv såklart. Även om det inte hade skadat även på plats, en broschyr eller dylikt hade räckt. Detta var en nyttig upplevelse, jag tycker alla någon gång borde besöka liknande platser för att inse att man inte kan ta något för givet, inte ens sitt liv, och förstå hur ond människan kan vara. Den här känslan går aldrig att nå via en historia bok, trots detta är jag tudelad då jag är rädd för den sortens turism som detta kan medföra. På en plats fanns benbitar och tänder upplagda på ett podium, utan skydd, vilket kändes banalt. Var det meningen att man skulle ta på detta, kanske fota medan man håller i det också? Nu går jag händelserna i förväg och ska hitta tillbaka till ordningen, den mörka sidan av turism tvingas jag tyvärr återkomma till senare i berättelsen.

 

Avslutningsvis, besöket fångade mig i en outgrundlig stämning som gav något otroligt mycket kraftigare än kalla kårar. Det var förmodligen förnimmelsen av död och orättvisa.

Jag har varit med om en liknande känsla tidigare, vid The former Slavmarket i Stone Town på Zanzibar.

 

Med en tung känsla i bröstet lämnade jag Phnom Phen bakom mig med destinationen Siem Reap framför mig. Genom fönstret såg jag stadens siluett med hjälp av lampor speglas i floden och sakta men säkert kröp Kambodja innanför mitt skinn. På bussen hade jag timmar att reflektera över Phnom Phen som stad och bestämde mig för att jag gillade den. Trött i benen efter att ha promenerat hela dagen för att komma till sjön och därmed utanför turistområdena kände jag mig uppfylld av vänlighet. Runt denna sjö bor människor i ett grannskap där man inte har utrymme att vara för privat, när jag kom dit, till detta område fick jag förvånade blickar och barnen sprang runt mig och skrattade. Jag antar att det inte är alltför vanligt att en vit människa kommer dit, jag gick på gatan utan för deras hus som nådde utöver sjön och kände riktigt av grannsämjan. Det var skillnad mot livet i lägenhet i vår huvudstad vill jag lova, där man hellre ser ner marmortrappen en in i sin grannes ögon för ett vänligt hej. Där har vi att lära.

 

När destinationen Siem Reap var nådd och magen tillfredsställs av nudlar gav jag mig ut på en promenad och med tanke på att denna stad lockar otroligt många turister finns där också många sätt att spendera pengar på. På marknaden utstod jag en tuff frestelse för mig och mitt behov men räddade min arma plånbok och klarade mig helskinnad. Att shoppa var inte anledningen till detta besök i denna stad, här var jag för att ta mig till Angkor Wat och dit skulle jag i gryningen. Därför fördrev jag tiden bäst jag kunde tills det var dags att krypa ner och möta sömnen för att sedan strax före 04:00 bege mig mot Angkor Wat.

 

Vanligtvis föredrar jag att sova då gryningen tar form och dagen tar vid men denna morgon skådade mina ögon något magnifikt. Ett storartat skådespel jag inte för någon sömn hade velat missa. Soluppgången avslöjade successivt en plats fylld av historia och mystik, en plats tillsynes nästan overklig. Jag kan nu försäkra er, denna plats finns inte bara på bilder och vykort överallt, den fanns faktiskt på riktigt och det var imponerande att se. I templen fick man tända rökelser och blev då välsignad med ett rött garnarmband, samma sorts armband jag fick när jag flöt omkring i Laos bland barerna. Same same but very different.

 

Hela denna långa dag spenderades på olika tempel i regionen och jag har nog inte riktigt insett hur stort detta område är och hur många fantastiska byggnader som finns. I ärlighetens namn föredrog jag faktiskt tempel nummer två som till skillnad från Angkor Wat var osymmetriskt konstruerat och kändes som om det var byggt lite på måfå. Det var nya vändningar överallt och väldigt lätt att virra bort sig, det var nog på grund av denna ologiska konstruktion jag fastnade för detta tempel. Efter en heldag blir man relativt mätt på tempel men det var ännu ett jag kommer att minnas. Ett tempel mitt i ingenstans där stora rötter klättrade över väggar och tak, hela träd inlindade platsen i gåtfullhet. Jag gillar träd, jag gillar rötter, de letar sig alltid rätt även om de måste bestiga tempel.

 

Kronologin tar oss till Shianokville där jag för första gången under min vistelse här i Asien fick bada i havet, det var obeskrivligt. Med tanke på att värmen legat som ett tätt moln länge var detta som att komma ut ur en bunker och känna sig fri. Innan jag stoppade fötterna i havet förväntade jag mig en härlig svalkning men tyvärr motsvarade det inte riktigt mina förväntningar då vattnet uppgick till 38 grader. Det var helt sinnessjukt, väldigt konstig känsla att simma i ett hav som är så varmt. Aftonen spenderades på en otroligt angenäm biosalong där jag avnjöt Alice in Wonderlands tillsammans med en pizza man kunde beställa in. Hippie eran lever kvar i Shianokville.

 

Efter en dags lyx med både strand och bio var det dags att lämna Kambodja och äntra Vietnam. Jag var lite nervös vid gränsen då jag inte utfärdat något visum innan men det gick bra för mig, vilket jag måste tacka Sverige för. Två Australiensare blev fast vid gränsen och jag hade inte för något i världen velat göra dem sällskap där mitt i ingenting.

 

Hamnstaden Ha Tien hälsade mig välkommen med en ofattbart stark fisklukt, det stack i näsan och jag hade svårt att ta till mig av stadens mysiga kvarter. Några timmar senare satt jag på en båt mot paradisön Phu Qouc som jag inhyste mycket höga förväntningar om. Detta var ett måste som jag fått rekommenderat för mig av flera. Land i sikte och bilden som mötte mig var overklig, fantastiskt vackert med fiskebåtar och verkligen stereotypt för hur jag föreställt mig Vietnam. Stråhattar överallt, det var som en film men tyvärr mattades detta ner och vistelsen blev lite av en besvikelse. Jag hade kanske för lite tid för att leta efter det perfekta stället eller så är jag svårare att imponera på äldre dagar, jag uppfattar inte mig själv excentrisk, vilket jag kanske var mer när jag var yngre. Jag måste helt enkelt uttrycka mig som så, att enligt min åsikt är Phu Qouc lite överskattat. Det kan vara baksidan av turism blandat med bristen på miljömedvetande hos lokalbefolkningen, men flera större områden av stränderna var smutsiga, fulla med sopor och på vissa ställen ville jag inte ens gå i vattnet av den anledningen.

 

Mitt nästa och sista mål på resan var Saigon ( Ho Chi Minh City) och dit nådde jag via båt till Rach Gia och därifrån i en trång buss utan utrymme för väskor. Likt en sill färdades jag genom Vietnam och det faktum att det är världens trettonde mest befolkade stad var faktiskt tydligt. Näst intill ständig bebyggelse i nio timmar, samhälle på samhälle efter floden. Det såg så gemytligt ut, här bytte man transportmedel, hemma skulle vi ta cykeln till grannen men här var det båten som gällde.

 

Det är ju allmänt känt att människor här har obegripligt stor packning när det tar sig fram på sina mopeder men under denna resa såg jag något som ändå tog priset. Bak på mopeden hade en man en stor gris i en bur. Det var inte en liten gris utan en stor, riktigt stor som låg i en tät bur fastspänd på mopeden. Det är för mig ett under att han höll balansen, det var en minst sagt annorlunda syn och hade jag inte suttit som en sill hade jag kastat mig efter kameran.

 

I Saigon skulle jag avsluta min resa med ännu en nyttig men ack så känslokrävande upplevelse. Fast också upplevelser som jag tycker vi är skyldiga att göra, för att försöka förstå.

                                                                                                                                

Saigon, en myllrande stad full av mopeder vart man än vände sig. Trafiken var galen och man fick passa sig. I denna stad hade jag två personliga måsten, två besök jag både såg fram emot och gruvade mig inför. Cu Chi Tunnels var besök nummer ett och det var ett intressant besök som resulterade i en enorm frustration över turism. Tunnlarna användes under Vietnamkriget och rymmer 12000 människor och förgrenar 6 byar, dessa resulterade i överlevnad och är något som Vietnameserna stolt pratar om. Hur de överlistade amerikanarna, hur de med hjälp av brutala fällor lyckades döda soldater från det stora landet i väst. Inför mitt besök här hade jag en förhoppning om att fokus skulle ligga på kampen om överlevnad, hur livet i tunnlarna tedde sig. Mer personliga skildringar om den enorma viljan att överleva som måste ha krävts för att ta sig ner i dessa små mörka utrymmen. Det var många som bragdas liv på denna plats men jag önskade ändå att det skulle handla om människans gigantiska överlevnadsinstinkt. Det faktum att de överlevde, inte antalet och tillvägagångssättet de dödade amerikaner på.

 

Ett ständigt återkommande uttryck under detta besök var ”American Killer Hero”, de som lyckades dräpa många amerikaner blev hjältar och stolt visas de brutala fällor som användes upp. Jag anser att der var fel fokus, personliga skildringar hade definitivt fångat mig mer.

 

Tunnlarna var smalare än du nu tänker dig, betydligt mindre än de hål du nu föreställer dig. Jag tog mig ner i ett hål för att se om klaustrofobin smög sig på, hålet var så litet att jag trodde att höfterna aldrig skulle slinka ner. Jag kom ner, och det var en underlig känsla. Jag var lite tudelad angående detta då någon del av mig reflekterade över om det var respektlös att äntra dessa tunnlar. Vad hade jag för rätt att ta del av denna plats, dessa minnen. Jag bestämde mig dock för att lämna den friska luften och ta mig en bit i en tunnel, jag lider inte av klaustrofobi men nu fick jag ända bekanta mig med den. Jag tänker mig dessa tunnlar som en plats för överlevnad och tillät mig därför att gå ner, jag reagerade dock senare under turen då en trasig amerikansk pansarvagn stolt visades upp. Några satte sig i den för foton, där tog det dock emot för mig och det kändes respektlöst. De visar stolt upp en pansarvagn de genom död tog över. Där kände jag inget behov av att klättra.

 

Senare under vandringen nådde jag en liten restaurang där jag kunde köpa välbehövligt vatten men också, om jag hade velat, tändare och dylikt gjorda av kulor eller annat material som hittats efter kriget. Jag var helt oförstående, vem skulle någonsin vilja gå runt med en tändare av material där blod tvättats bort? Var ligger tjusningen i det? Makabert, enbart makabert. Respektlös turism når sitt klimax när vissa i samma grupp som jag köper kulor för att sedan testa att avfyra vapen som användes under kriget. Hur tänker man då, är man ens benägen reflektera över huvudtaget? Horribelt enligt mig, som om det inte avfyrats nog med vapen på denna plats. Ljudet av skotten var öronbedövande och detta väljer man att betala pengar för, på den plats där dessa ljud resulterat i död för så många människor. De kan omöjligt ha reflekterat över hur lokalbefolkningen känner när de får stå ut med dessa ljud som högst troligt framkallar obehagliga minnen, enbart för att turister ska få testa på. Avfyrat en AK-47:a på Vietnamesisk mark, check. Gräsligt.

 

Jag känner en viss motvilja då jag har foton på mig själv i tunnlarna och av ren vana efter att ha blivit fotad konstant här på kontoret så ler jag. Det speglar inte min sinnesstämning men om jag hade ett foto på mig själv där jag avfyrar ett vapen hade fått utstå ett ständigt illamående.

 

På väg tillbaka på Saigon och mitt andra besök passerade vi flertalet kyrkogårdar, jag undrade om de som nyss avfyrat vapen reflekterade över det över huvudtaget.

 

Kronologin tar oss till War Remnant Museum, ett museum om Vietnamkriget som fungerar som en knytnäve i mellangärdet med slag efter slag. Rakt och enkelt presenteras övergreppen under kriget, det var tungt, det var overkligt verkligt. Hur kan så mycket ondska fylla en människokropp? Jag besitter inte de orden eller meningar som krävs för att kunna beskriva denna upplevelse så jag gör inte heller ett försök. Jag kan dock inte sluta fundera över vad som händer med en ung man när han går med i det militära, hur ser resan ut fram tills han stolt visar upp avhuggna huvuden som troféer. Någonstans på vägen har han slängt själen överbord, vad har fått honom att göra det? Hur stor är skillnaden mellan vissa, och beakta att jag säger vissa, militära avdelningar från en sekt? Det resulterar i att en ung man slutar tänka för sig själv, enbart lyder order och mördar utan samvete, någonstans på vägen slutar han se på människor som människor. Jag rekommenderar verkligen ett besök på detta museum, vi får helt enkelt inte glömma.

 

Som tidigare nämnt går inte ett besök på War Remnant Museum att återberätta och därmed går också min skildring av min resa mot sitt slut. Saigon var det sista stoppet innan Bangkok och därefter bussresan tillbaka till kontoret. I och med två berörande besök i denna stad fanns inte mycket mentalt utrymme till att bedöma staden i sig. Galet min fint, modernt med fräscha parker och mycket grönt i stadskärnan. Jag besökte också nattmarknaden vilket var trevligt, men jag hade som sagt svårt att ta åt mig av atmosfären. Förutom ondska så är mopeder något som kommer att symbolisera Saigon för mig, hela familjer på väg till jobb och skola tar sig fram på en bland miljoner mopeder på stora gator.

 

Väl framme i Bangkok hade jag 10 timmar att fördriva på busshållsplatsen, en utläst bok och orimliga mängder strips fick mig konstatera något som smugit sig på, jag är trött på att resa ensam. Sydamerika i höst, någon? Ej att förglömma, som minne från Kambodja har jag nu bläck i-knackat från bambu pinnar på armen. Jag var tvungen att testa, se hur det kändes.

 

I och med mina upplevelser är jag väldigt delad när det gäller turism, eftersom jag själv gillar att resa. Resa för att se bakåt, inåt och sedan framåt med ett berikat perspektiv och förhoppningsvis någon slas ökad förståelse världen som innehåller min existens. Min reslust skulle dock aldrig te sig som så, att jag skulle avfyra en AK-47:a i Vietnam.

 

Avslutningsvis vill jag ge den svenska läroplanen en dänga. Är det inte rasistiskt att välja bort folkmord som i Kambodja och Rwanda? Vi och dom, ett farligt begrepp som måste vara förklarningen till varför jag under mina många historietimmar i skolan aldrig erbjudits information om dessa fatala händelser. Ingen av ”oss” blev direkt drabbade och då blir det helt plötsligt inte lika viktigt. Under förintelsen, som geografiskt var närmare, drabbades någons mormor, farmor eller farfar och därmed ska vi lära oss allt i detalj om detta. Missförstå mig rätt, vi ska definitivt ha mycket undervisning angående förintelsen men vi måste också föra in utrymme för andra händelser, även där ”vi” inte var direkt drabbade. Annars ökas vi och dom- tänkandet. En av anledningarna till att vi läser mycket om förintelsen är att vi aldrig ska glömma det utan minnas och därmed förhindra att det någonsin kan hända igen. Det hände,  Kambodja, 1975-1979.

För allt i världen, glöm aldrig att minnas.
Linnéa






En elektrikers mardröm i Phnom Phen, Kambodja.




Siem Reap, Kambodja
 


Angkor Wat



Angkor Wat



Det sedvanliga turistkortet



Bayon temple






Resultatet av egenskaper som nyfikenhet, impulsivitet och jakten på adrenalin.



Sillutrymme på en buss i södra Vietnam



Phu Quoc, Vietnam



En ingång till Cu Chí tunnels

Horribelt nöje, turister avfyrar tydligen mer än gärna en AK-47:a på Vietnamesisk mark. Coolt!




En ständigt återkommande syn, ingenting är omöjligt!

 

Att tiden passerar i expressfart är väl egentligen inget jag behöver nämna ännu en gång, det är en upprepning från min sida ni nu kan utantill. Det är ett konstaterande, men även möjligtvis en försäkran för egen del, jag kontrollerar så att tiden inte lämnat mig kvar. Den går fort, men så länge jag har möjlighet att reflektera över tidens hastighet och existens inser jag att jag faktiskt är kvar på tåget. Detta tidens tåg.

 

Destination? Det vi alla spenderar alldeles för mycket tid till att grubbla över, att oroa oss för men också inhysa stora förhoppningar inför. Nämligen framtiden, just nu går det som på räls och jag håller mig kämpande kvar på tåget.

 

Den senaste tågstationen bestod av berättelseförfattning, geografi samt lite världshistoria i mycket enkelt form. Perrongen jag precis lämnat för att bege mig iväg med tåget igen? Den gångna veckan. Dess författningsdel gick till som så, att eleverna fick i uppgift att skriva samma berättelse två gånger. En version i presens samt en i dåtid, allt för att anamma de nya grammatiska kunskaperna. Geografin bestod, som vanlig ordning den senaste tiden, i att redovisa ett land inför klassen. Jag kan gladeligen och med en gnutta stolthet avslöja en successiv förbättring.

 

Det jag erbjöd på den historiska fronten var väldigt uppskattat då materialet bestod av en film. Hotel Rwanda visades framför tv:n i det bastuklimat som råder här, och åtföljdes av diverse uppgifter.

 

Jag kan inte sluta förvånas över elevernas allmänbildning, eller mer korrekt uttryckt, deras bristande kunskap beträffande omvärlden. Jag påstår definitivt inte att min allmänbildning är på topp, tvärtom kan den absolut utökas, den borde onekligen kompletteras. Men, jag har en aning, eller ett hum om hur världen ser ut. När jag igår fick frågan, trots relativt mycket geografi lektioner, om Kambodja låg i Europa, kunde jag inte låta bli att reflektera över hur privilegierad jag är som erbjudits så mycket information i ett naturligt flöde under mina skolår. Här är Hitler ett namn som inte ens existerar i periferin av deras kunskap. Rwanda, vad är det?

 

Jag skyller absolut inte på dem, kunskaper som dessa har aldrig varit nödvändiga enligt regimen och lever man i ett land som Burma lär man sig bara det regimen vill och går miste om resten. Du lär dig helt enkelt vad regimen anser vara viktigt, och definitivt inget som kan medföra kritiskt tänkande eller ökat samhällsintresse, Det skulle ju kunna resultera i att studenters kritiska tänkande kunde riktas mot dem själva (mycket troligt), ve å vale, hellre en outbildad befolkning. Ett slags orättvisans klimax – Burmas regering.

 

Alltså, regimen ser helst att folket de faktiskt kidnappat från deras åsiktsfrihetliga frihet förblir outbildade. Folket får ingen chans att ta utrymme i ett internationellt spektra. De når knappt heller ut i ett nationellt perspektiv med tanke på de många etniska grupperna och då på grund av språkliga barriärer. Denna språkliga begränsning inom landets gränser förhindrar att folket av Burma förenar sig mot ett gemensamt mål; frihet. Deras röster tystas av okunskap. En i hög grad avsiktlig okunskap, en medveten åtgärd i regimens avskyvärda strategi.

 

Regimen påstår att universiteten ökat i stycken under dess skräckvälde. Det är dock till en viss del sanningsenligt men dessa är avsiktligt belägna oåtkomligt och har i mycket hög grad bristfällig undervisning. Lika uppsåtligt håller de också isär de etniska grupperna och leder dem till olika universitet, allt av rädsla för att de enar sig emot dem. Ett land styrt av rädsla är ett farligt sådant. Jag frågar mig vem som egentligen är räddast, folket eller regimen? Som en äldre pastor uttryckte sig i Jesper Bengtssons bok, ”Decennier av militärdiktatur har skapat en skräckens kontinent där militären är räddast av alla”. Regimen och de som arbetat i dess tjänst är förmodligen skräckslagna, livrädda för den dagen då generalen störtas, och de får ställas till svars. Det är ett slags moment 22, rädsla är en av de starkaste känslor som kan infinna sig i en mänsklig kropp och denna rädsla kommer aldrig att släppa taget om dem och de i sin tur kommer då aldrig att släppa taget om makten. Samme man sa också, ”Generalerna behöver fler vänner, inte fiender. De behöver känna att de har en väg ut ur det låsta läget, annars vågar de aldrig släppa ifrån sig makten. De behöver frihet, de också”

 

Jag tycker denne mannens resonemang låter logiskt, och påvisar vilken enorm kraft av förlåtelse han besitter. Jag vill definitivt inte sympatisera med regimen men det ligger bestämt något i denne mans tankegång.

 

Tillbaka till okunskapen hos mina elever, som jag hoppas minskar för varje dag och ersätts av en smygande växande kunskap om världen utanför Burma. De är så villiga att lära och har en omättlig hunger, för om de var i Burma skulle de befinna sig tillsammans med andra ungdomar på universiteten runt om i detta minst sagt tilltrasslade land. Ungdomarna hamnar på sådana platser varifrån ingen någonsin kommer att få höra deras röster.

 

Jag hoppas mina elever lyckas höja sina röster tillräckligt högt.

 

Veckan har i vilket fall varit förnöjsam och den eleven som har haft absolut svårast hela tiden och som jag tror har dyslexi har tagit ett stort steg framåt, väldigt kul att se. Nästa vecka kommer de fortsatta sin resa i det engelska språket utan mig för nu beger jag mig ut på ett visa- run. I ärlighetens namn måste jag säga att denna tripp är mycket välbehövlig för egen del, och kanske också för eleverna. Ombyte förnöjer. Min motivation och fantasi börjar onekligen sina och det är två behållare jag måste lyckas fylla på för att kunna erbjuda bästa möjliga hjälp för eleverna. Så på jakt efter dessa reservdelar drar jag på mig upptäckar- skorna och styr dem mot Kambodja/Vietnam.

 

Det är precis alldeles nyligen jag tillade Vietnam på denna kommande rutt. Tanken var att flyga till Phnom Phen och sedan ta landvägen tillbaka mot Bangkok för att ta buss därifrån. I och med oroligheterna som tycks sprida sig i Thailand och UD:s avrådan att åka in i vissa provinser väljer jag att flyga tillbaka också, då försäkringen uteblir när UD går ut med en varning och man vet aldrig när den kan behövas. Jag ändrar därmed rutten och flyger tillbaka från Saigon då det är ett billigare alternativ och inte alls långt ifrån där jag kommer att vara. Efter att ha tittat på diverse olika flyg verkar det som om fler tänker som jag, de flesta flyg mellan Phnom Phen och Bangkok är slut eller betydligt dyrare än vanligt. I alla fall, efter att ha räknat lite på detta blir det också ett billigare alternativ då jag inte behöver besöka ambassaden alls utan får 30 dagar gratis då jag flyger in i landet, det är precis vad som behövs. Det blir nog alldeles utmärkt.

 

Nu beger jag mig ut för att fylla på depåerna och då resandet inte bara är en geografisk förflyttning utan också resulterar i en resa innanför mitt skinn hoppas jag lätt kunna fylla dessa depåer till brädden. Jag ska besöka platser som kommer få mig att tänka tillbaka, bakåt i tiden, men också inåt och närmare det som är jag. Så destination: Kambodja/Vietnam men också det kanske huvudsakliga målet i resan, den inre destinationen – det egna jaget.

 

Skorna är på, äventyrslusten är aldrig svår att väcka till liv och väskan är packad.

Ha en fin första maj.

Linnéa

Burma har en folkmängd på drygt 50 miljoner, det är fem gånger Sveriges befolkningsmängd som i detta nu lever under ett skräckvälde som aldrig tycks nå sitt slut. Kan du tänka dig vreden hos dem vars land gått förlorat till diktatur? Kan du föreställa dig desperationen i det burmesiska folkets hjärtan? Kan du i din kropp känna deras misströstan över den rådande korruptionen och är du benägen att sky juntan å deras vägnar? Burma är till ytan ett stort land, men ändå lyckas juntan till stor del med isoleringen från omvärlden. Någon gång når nyheter ut från det stängda landet trots att ögon och öron till diktatorns tjänst finns överallt. När denna nyhet når ut, var i prioriteringen hamnar den då i mediebruset? Hur många av er kunde exempelvis läsa om de tre explosioner som ägde rum i Burmas forna huvudstad Rangoon för drygt en vecka sedan? Är 24 människors död resultatet av regeringens metod att härska genom att söndra? Har Burmas folk nu nått sin bristningsgräns och låtit desperationen över situationen tagit överhand? Sprängladdningar detonerade bland civila, för mig finns det bara ett ord för det. Terrorism.

 

Har förtvivlan och hopplösheten blivit stark nog att utlösa terror? Det är en skrämmande och dyster profetia, men är den sann? Framtiden kommer att utvisa händelseförloppet i detta drabbade land. Hur blir reaktionerna när regimen i år vinner valet, ett val där inga andra alternativ egentligen finns. Ett val av fusk, en handling som är föga förvånande från generalen.

 

Terror, vilken får då ta på sig skulden? De som utför terrorn? Absolut. Regeringen? Onekligen. Omvärlden?  Utan tvivel, ja! Vilka berörs och drabbas då av denna eventuella terror? Regeringen? Förmodligen. Omvärlden? Inte speciellt. Burmas folk? Otvetydigt! Hur når man en långsiktig lösning där lidandet hos Burmas folk når sitt slut? Jag hoppas innerligt att det inte är en naiv dröm, en omöjlighet.

 

Här på SYCB står tiden allt annat än stilla och ännu en vecka har kommit och gått, för att nu läggas till historien. En mycket bra vecka dessutom, i och med att veckan fullbordades nådde även kapitlet dåtid sin ände och det känns tillfredsställande. Eleverna har definitivt hämtat sig från festligheterna och tar sig an engelskan med ett lejons hunger. Som nämnt så har veckan mestadels handlat om grammatik men också den veckoenliga geografin i form av en redovisning av ett land. Nu har vi gått igenom 27 av världens alla länder, och fler blir det. Detta är ett effektivt sätt att nå ökat självförtroende hos eleverna samt ett förbättrat uttal.

 

Den gångna veckan kändes på något vis som en milstolpe. När jag under veckan nöjt lyssnade till deras redovisningar erfor jag en tillfredställande känsla växa inom mig, stolthet. Trots att jag tycker att tiden springer ifrån oss så lyckas mina elever i takt med den utvecklas och ständigt fylla sina kroppar med självförtroende. Detta bekräftades på den ständigt återkommande fredags diskussionen då större merparten av eleverna förklarade att de också tyckte sig nått någon slags milstolpe. Efter att byggt på med en till tempusform verkar de nått en större förståelse för det engelska språket och alla var på strålande humör och kände sig uppfyllda av en kunskap de nu helt och fullt verkar förstå. Som om de först nu kan greppa sammanhanget, greppa det med starka nävar och gör allt i sin makt för att hålla de kvar.

 

I mitt försök att förbättras deras valmöjlighet när det kommer till musik går vi tillsammans igenom en text kontinuerligt och denna vecka gjorde Hello Saferide entré. Det som når ut till mina burmesiska vänner från Sveriges bidrag till världens musik är katastrofal. Häromdagen hörde jag hur de försökte sjunga med till Boten Anna (engelsk version), och jag fick akut magont. Varför man ens har ansträngt sig till att översätta den hiskeligt dåliga låten till engelska är för mig en gåta, och nu når detta misstag ända hit och förgiftar den atmosfär jag sakteligen börjat bygga genom bra musik, genom musik som faktiskt berättigat får kallas musik.

 

Kommande vecka har vi en gästföreläsare dagtid och kvällstid kommer vi då att fortsätta utvecklingen framåt i det engelska språket, nu helt utan grammatik. I och med att undervisningen ligger den tidpunkten den gör tycker jag det var lägligt med en film, Hotel Rwanda kommer att visas med tillhörande frågor. Vi kommer även att gå igenom historier de skrivit och nu ska få läsa upp inför sina vänner. I slutet av veckan beger jag mig på visa-run till Kambodja. Det kommer minst sagt bli välbehövligt att komma ifrån lite, motivationen börjar sina och fantasin verkar gå på sparlåga.

 

Trots att Aftonbladet har en viss förkärlek till dramatik så känns det sådär att behöva åka till Bangkok nu i och med de upptrappande oroligheterna, men det ska nog gå bra. Jag får ta med mig böcker och åka direkt till flygplatsen och fördriva tiden i ord. På tal om ord så har jag precis avslutat en av våra svenska klassiker, Röda rummet, och ordet överskattad hägrar så här direkt efteråt.

 

Nu går jag in i ännu en vecka här nere och börjar inse att perioden här inte varar för evigt, inom en relativt snar framtid kommer mina rastlösa fötter vandra fram och tillbaka till jobbet i dalarna. Vemodet smyger sig sakteliga på, men likaså längtan efter familj och vänner, och allt annat bekant. Ett virrvarr av känslor och tankar, ett nystan mina närmaste kommer att få trassla ut i sommar. Matilda, spara dina naglar, här finns knutar.

 

Lagom till detta års upplaga av månaden maj kommer mina rastlösa fötter vandra in i nytt territorium. Kambodja och Vietnam, ge mig allt ni har.

 

Trevlig valborg, nu när ni säger hejdå till vintern på riktigt därhemma kan jag snart komma hem.

Linnéa

Det vattenkrig vi som barn alla någon gång drömt om, det vi spenderat långa stunder av barndomen till att fantisera om, det riktiga vattenkriget som aldrig kom har nu, något sent nått mig. Jag kan avslöja en härlig upptäckt, barnet i mig var löjligt lätt att väcka och återuppstod i sin forna fantasi. Att kasta vatten på allt och alla var helt plötsligt inget bus utan helt och fullt moraliskt rätt, när jag säger kasta vatten så är det definitivt inte ett sprut med en vattenpistol jag menar utan kastade hinkar och ständigt sprutande vattenslangar med högt tryck. Jag har upplevt min första högtid här, det burmesiska/thailändska nyåret, och jag tackar och tar emot alla innehållande intryck och upplevelser och firar mer än gärna. Ett intressant fakta är att denna högtid inte varar en dag, inte heller en helg utan en hel vecka fylls av vatten och fest.

 

Veckan har alltså passerat i ledighetens tecken och vi har här på kontoret ägnat oss åt annat än grammatik och lektioner, vi har socialiserat, kastat mängder av vatten och uppnått en generell känsla av välbefinnande. Vi har helt enkelt haft jäkligt kul tillsammans och jag har fått äran att uppleva ett sannerligen originellt sätt att fira en högtid. Firandet pågår som tidigare nämnt en vecka men dess klimax (för vår del) inträffade under torsdagen då vi tillsammans åkte ut i galenskapernas samhälle under en heldag. Farbröderna konstapel har inte tid att se sig om efter illegala människor i allt vattenkastande och det var relativt fritt fram för mig och mina vänner som var väl värda en dag utanför grinden.

 

I en hyrd pick-up fyllde vi flaket med 13 förväntansfulla själar och en stor tunna vatten, den goda stämningen gick att ta på och kunde jag skulle jag ha förevigat den i en liten burk. Dagen innan avfärd tillbringades i köket, inte för min del då min matlagningskonst anses vara bristande, och jag måste erkänna att jag hade haft det kämpigt att tillaga en stor tjock ko -tunga. Så, med den största picknick väska jag någonsin skådat och laddade med hinkar påbörjades firandet tidigt och vi tog del i kriget, vi var soldater av vattnets element.

 

Hela landet fylls av musik och alla ger sig ut på gatorna, gammal som ung, för att kasta vatten och bli kastad på. För vår del var ett ställe cirka två mil utanför staden dagens mål och platsen för den utsökta picknicken, en park där man genom naturliga heta källor kan koka ägg.

 

Långt innan vi nått vårt mål var vi alla genomblöta och jag kunde inte undvika att notera bristen på trafiksäkerhet. Vi mötte åtskilliga bilar och på alla falk kastades vatten mot mötande trafik, i hög hastighet stod och satt människor trångt och tog emot iskallt vatten och vit färg. Vårt flak fylldes, såklart av vatten fort, men också av en feststämning vi utan alkohol skulle ha svårt att uppnå i Sverige, tjejerna dansade och sjöng (läs skrek) hela vägen, själv log jag. Ett förvuxet vattenkrig, barnet i mig log av tillfredsställelse.

 

Väl framme satte vi våra blöta rumpor i parken omgiven av heta källor och häftig omgivning, och åt en välförtjänst lunch, vi var som fångar på permission. Tjejerna kunde inte sitta still och vi bestämde oss för ännu ett äventyr, att ta den relativt fysiska vandringen uppför ett av de närliggande bergen för att nå öppningen till en grotta. Det var väldigt varmt och visst var sluttningen och alla trappor upp något påtaglig men tjejerna var totalt utslagna, vilket jag förstår med tanke på att de aldrig rör på sig. Jag var oerhört förväntansfull inför att stiga ner i grottan och älskade den fysiska ansträngningen, det fick mig att känna mig levande. Tillbaka till det som är jag för en stund. Det var kul att se tjejerna i denna miljö, men det gick bra tungt för dem och vissa vände.

 

 Äntligen framme, genomblöta av svett och vatten steg vi, en tapper skala ner i mörkret. Det var en häftig upplevelse och några tyckte det var obehagligt med de trånga utrymmena och valde att klättra upp till det betryggande dagsljuset. Vi var fem äventyrslystna själar som fullföljde och klättrade neråt där det blev både kallare och mörkare. En etapp senare nådde vi en stor öppning som var upplyst av glödlampor, mäktigt är det bäst beskrivande ordet. Efter att ha beundrat detta och konstaterat att vi hade sällskap av otaliga fladdermöss begav vi oss neråt, genom mycket trånga utrymmen och med hjälp av endast en ficklampa tog vi oss fram genom denna mystik. Än en gång måste jag tacka och bocka för de upplevelser och erfarenheter jag hela tiden fyller min ryggsäck med, en ryggsäck full av liv och minnen. Mitt alldeles egna memory lane utökas ständigt.

 

Tillbaka ovan jord och på flaket igen styrde vi tillbaka mot stadens kärna för att bli ännu lite våtare och vitare av färg, vi hade inte fått nog även om jag motvilligt erkänner att jag inte längre var riktigt lika entusiastisk efter sex timmar. Det var en dag jag förnöjt lägger till minnet, en dag jag vi många tillfällen kommer att återkalla från mitt minnes djupa vrå.

 

Idag är det söndag och jag kan, utan att skämmas, säga att jag ser fram emot kommande vecka som kommer att gå i vardagens tecken. Jag kommer att kunna gå och handla utan att bli genomvåt och jag ser fram emot att återgå till lektionerna. Det är trots allt inte så lång tid kvar för mig här.

 

Något annat intressant som veckan bjöd på var en dag av frisörsalong här på SYCB, i princip alla färgade och klippte håret här ute på gården. Alla gjorde sig fina inför firandet, även jag och det försöket resulterade i att jag nu kan liknas vid ultra-rödluvan. Jag skulle såklart ha tänkt till två gånger innan jag lät dem färga mitt hår med färg för cirka 4 svenska kronor från marknaden. En färg framställd för asiatisk mörkt hår. Resultatet? Jag är röd, och när jag säger röd så menar jag röd, tok röd likt en clown- peruk. Mitt stackars svenska hår reagerade på den starka färgen och borde nu avlägsnas helt på grund av dess slitna skick. Existensen av impulsivitet inom mig är något jag får bekänna och tygla, en egenskap som lika ofta kan vara negativ som positiv.

 

Kommande vecka kommer att behandla grammatik och det är dags att lämna nu och ge oss in i då. Vi har som tidigare författat påbörjat den tempusformen men egentligen bara skrapat lite på ytan, sen kom en veckas vattenkrig i vägen. Jag antar att jag kommer att få tampas lite med en viss motvillighet efter lovet, jag minns själv hur det var att komma tillbaka efter ett lov. Mina elever är de mest ambitiösa och hungriga efter kunskap, men de är också mänskliga.

 

Tiden flyr för fulla livet och det börjar bli aktuellt för mig att söka nytt visum och hoppas på rätt stämpel i passet, det kommer att ske i slutet av månaden i Kambodja. Jag har en förhoppning att demonstrationerna i Bangkok lugnar ner sig fram till dess, då jag kommer att ta mig dit för att sedan direkt flyga därifrån.

 

Jag och mitt rödluvan deluxe röda  hår, som faktiskt är relativt passade med tanke på för vilkas räkning jag faktiskt befinner mig här, säger gott nytt burmesiskt år och på återseende.

Linnéa

Tvättstuga? Tvättmaskin är något som lyser med sin frånvaro här, nog
för att jag lyckas få mina kläder rena ändå med dessa enkla metoder
men jag lovar er, det är absolut ett fullvärdigt träningspass att tvätta
jeans och handdukar.



En välbehövlig vän




Med risk för klaustrofobi i en grotta i Laos.




Vårt eminenta kök



Äventyrslust



Laos och dess makalösa landskap



Mycket ambitiösa elever



Det vi kallar badrum



Vang Vieng, Laos.



Mekong River, gränsen mellan Thailand och Laos.



Munkbad




En hög dos av endorfiner

Fenomenet tubing i Vang Vieng, Laos.




Illegal transport över gränsen kostar ca 4kr



Gränsen mellan Thailand och Burma



Kultur på hög nivå; små grodorna



Kulturutbyte



Festligheter innan jag begav mig till Laos där berusningmedlen bestod av
coca-cola och chips men framförallt endorfiner. Jag har aldirg varit så
berusad utan att förtära en droppe alkohol.




Barnet i mig.



Tårtkriget jag alltid drömt om



Alla mot en




Lugnet före stormen




Burmesisk tradition där födelsedagsbarnet matar alla sina gäster
med en bit tårta. Bacillrädsla är något som helt klart inte existerar
här då alla självfallet åt av en och samma sked.



24- års dag.




Spelet som håller oss sysselsatta.



Bevismaterial! Den mycket oinbjudna gästen i duschen som
föranledde hysteri.

Ge dig själv en föreställning och tänk dig att Mona Sahlin. Tänk dig att hon uttrycker sin politiska eller samhälliga åsikt i hopp om förändring och då trolig förbättring. Ett ämne som rör alla. På grund av att hon ej delar dessa formulerade värderingar med landets regerande döms hon till husarrest, bakom stängda dörrar, i 16 år. Bodström ger sitt stöd, Östros likaså, framför sina ögon hade de en dröm om en ett rättvisst samhälle där medborgarna vågar diskutera nationen de lever i, där de har modet att yttra sig. Framför sina ögon visar sig nu ett galler, ett ogenomträngligt galler som håller dem fängslade, fängslade bland våldtäktsmän och mördare.

 

Dessa handlingars man, som nekade dem deras rätt, är en maktens man, hans ord är lag. Reinfeldt styr, bestämmer och dividerar med en järnhand. Han är storebror. 

 

I Sverige skulle detta vara galenskap, ett tokigt påhitt. Man skulle kunna kalla det sagan om en fantasi, en fantasi vi nästan kan dra på mungipan åt. Motsats?  Sagan om en verklighet, en verklighet som utan tvekan existerar. En verklighet med hög grad av isolationsstrategi utövat av maktens män.

 

Aung Sun Suu Kyi är Burmas Mona. 16 år i husarrest, brott?

                      - socialism

U Win Htein är Burmas Bodström.  Bland mördare fängslad i 14 år, brott?

                      - demokrati

Östros får motsvara Burmas U Soe Han. 21 år bakom lås och bom, brott?

                      - en önskan om frihet

 

I denna jämförelse är Reinfeldts motsvarighet i Burma långt grymmare än vår svenska statsminister men det här är min allegori och jag bestämmer. Than Shwe är Reinfeldt, han med järngreppet, likt kato i mio min mio.

 

Det är dessa människor vi hör om, som når ut via medial uppmärksamhet, men det finns många andra som kämpar för att lyfta sitt land på fötter. Drygt 2100 politiska fångar sitter bakom galler för att försökt lyfta upp sin nation från en djup damm av orättvisor. Lyfta demokratins Burma, sänka diktaturens Myanmar.

 

I detta land är detta realitet, det är en sanning vi alla innesitter vetskap om men har svårt att ta till oss. Jag hoppas kunna erbjuda detta förödande mörka fakta viss verklighet i form av denna, egentligen absurda, parabel.

 

Från det ena till det andra, här hos mig är det obegripligt varmt. Nattens sömn störs av ett klädombyte, tvingat av värmen och dess förmåga att drabba kroppen av svett, mängder. I och med den tryckande värmen går det inte att göra mycket annat än att hålla sig inne med sällskap av en fläkt. Jag har alltså vänt kappan efter vinden och påstår nu att fläkten är min bästa vän, min före detta bundis står snällt och väntar, cykeln. Fläkten är oumbärlig men lagom till eftermiddagen minskar mitt intresse även för den, då värmen är så påtaglig att fläkten bara förmår att spotta het luft. Vanligtvis skulle detta driva mig till vansinne och rastlösheten skulle göra sig starkt påmind, men nu, inget. Som ett resultat av den höga temperaturen orkar jag precis undervisa, sedan hägrar apati. Trots väderförhållandena orkar minsann tuppen hålla igång vareviga morgon. Jag hoppas den drabbas värmeslag.

 

Undervisningsmässigt pratar vi bara om gårdagen, förra veckan, förra månaden, för några år sedan, fokus ligger med andra ord på dåtid. Förgången tid i sällskap med en gnutta geografi. Jag delade upp eleverna i tre grupper och gav dem i uppgift att sätta en känd plats på kartan, samt redovisa vilket land detta ställe finns i och vad det är. Det var allt i geografi väg, jag sa en gnutta och en gnutta det var. Som tidigare nämnt har grammatik regerat och det är något eleverna faktiskt uppskattar, tro det eller ej, men det är en kunskap som de konkret känner att de får. Ordförråd samt den skriftliga och muntliga delen är något som successivt ökar men som för eleverna är svårt att märka av konkret. Att lära sig dåtid resulterar i en radikal grammatiskt skillnad för dem, vilket är kul att kunna bidra till. För eleverna innehöll veckan också en workshop med ämnet Civil Society och jag fick maka på mig och undervisa kvällstid i slutet av veckan.

 

Kommande vecka inträffar den så omtalade Sonkran, en högtid som nu i modern tid mest går ut på att kasta vatten på varandra, ständigt under en hel vecka. Ett förvuxet vattenkrig och barnet i mig ler förväntansfullt. Om jag ska sia om framtiden tror jag att det kommer vara en otroligt kul upplevelse, en eller två dagar i alla fall, att sen inte kunna gå ut utan att bli genomvåt kan nog lätt bli lite frustrerande. Jag får se till att fylla på mitt lager av yoghurt och frukt nu i helgen för att ha så få måsten som möjligt under veckan. Egentligen hägrar ledighet hela veckan men vi har bestämt oss för att ha undervisning månad och tisdag och sen stänger kontoret i förmån för vattenkriget. I mig rör sig en känsla….. skräckblandad förtjusning.

 

Imorgon, söndag, ska vi med organiserad transport ta oss till marknaden vilket förhoppningsvis kommer att uppskattas. Vi kommer att åka när det är som varmast med teorin att polisen under dessa timmar inte kommer att vara i närheten. Det gäller alltså att få i sig mängder av vatten innan avfärd, och hoppas att allt går som det ska. Att vi får en härlig dag och att eleverna äntligen får komma ut härifrån och se något annat för några timmar.

 

Jag hoppas våren ger sig till känna hemma. När den sen slagit rot och sommaren tar vid, då kommer även jag.

Linnéa

Jag tar risken att låta både enformig och tjatig men i och med att min vistelse här nu uppgått till tre månader måste jag bara ge uttryck åt en känsla, jäklar vad tiden jäktar fram. Jag besitter inte de krafter som verkar krävas för att hänga med, jag misstänker att min framtid kommer att ägnas åt att reflektera och bearbeta min dåtid. När jag står stadigt på svensk mark igen, har stuvade makaroner och falukorv framför mig och skyndar iväg mot vardagens måsten, kommer jag då att vara benägen att minnas denna känsla som infinner sig hos mig nu, här i denna del av mitt liv. Kommer jag att kunna förklara för mina nära och kära om mina upplevelser och intryck? Går det ens att återge en någorlunda bild? Kommer ni att förstå den?

 

Jag kommer omöjligt att kunna beskriva denna värme, inte ens vädermässigt men framförallt inte den värme jag erbjuds av eleverna och alla andra här.  Hur beskriver man en doft, och kommer jag att kunna förnimma den när min period här är historia?

 

Drygt tre avverkade månader här, logiskt nog resulterar det i att min kvarvarande tid minskat rejält och jag lider av någon slags halvvägs- känslor. Om ungefärliga tio veckor kommer SYCB att vara här, men inte jag.  Det faktum att jag anländer tillsammans med den svenska sommaren lindrar denna vemodiga känsla något, och även det faktum att jag har de finaste vänner och den bästa familj som väntar på mig. Trots detta kan jag inte riktigt se mig själv hemma i Sverige, tillbaka i en vardag utan mina vänner här. Äta-jobba-sova.

 

Jag har dock bestämt mig, med alla dessa känslor beaktade, att jag kommer hem i juni. Jag kan inte annat än se realiteten i vitögat, jag har inga som helst planer för hösten och därav kommer pengar att vara mycket väl till hands och då krävs det ju faktiskt att jag måste jobba. Verkligheten är så fruktansvärd tråkig.

 

Min verklighet här, på denna kontinent, har till brädden fyllts utav ämnet geografi. Som tidigare nämnt var kunskapen inom detta obefintligt så med hjälp av min ringa kunskap inom samma ämne har vi tillsammans lyckats öka vetskapen om att det finns en värld, lite större än enbart Burma. Den gångna veckan tillbringades framför en världskarta och jag förklarade skillnaden mellan land och kontinent och bara lät dem studera kartan. En påtaglig avancering inom geografi är att de nu kan peka ut Burma/Thailand och var vi faktiskt befinner oss.

 

Veckan innehöll också ett lite större projekt för eleverna då de alla fick välja ett varsitt land, använda sig av sina nyvunna kunskaper inom data och söka information om det aktuella landet, för att sedan muntligt redovisa för resten av klassen. Detta var otroligt kul och under redovisningarna kunde jag inte låta bli att känna en skvätt av stolthet, de gav sitt allt och trots nervositet gjorde de ett utmärkt arbete. Där och då bestämde jag mig för att införa en veckoläxa, varje måndag ska de redovisa ännu ett land efter att de fått en vecka på sig utanför lektionstid att arbeta på det. I denna övning ingår många viktiga moment, att söka information, välja ut de relevanta, skriva ihop det och till slut muntligt redovisa. Allt på engelska med ett resultat av ökat vokabulär, bättre uttal samt ett härligt förstärkande av mod och självförtroende.

 

Nästa vecka kommer jag att fortsätta på geografi- spåret till viss del, men samtidigt kommer grammatik och då dåtid ha en stor roll.

 

För övrigt har utskottet varit ner på en kort visit och det var väldigt uppskattat och jag hoppas innerligt på det nya projektet att bjuda in två kvinnor härifrån till Sverige och därigenom fixa dokument till dem, i form av pass. Det skulle kännas oerhört bra, tummen upp för Burmautskottet!

 

Nu har påsken kommit och gått, håll i hatten för snart är det jul.

Linnéa

 

Jag tar ett djupt andetag och fyller mina lungor med framtidstro. En förhoppning, eller en tro där demokrati och framtid går hand i hand i mina vänner land. Ett andetag som i denna miljö är lätt att fylla av förväntningar och värme, trots att människorna som fyller mig med luft alla har en inre önskan om att andas fritt i sitt eget land. Ett land sargat av våld, ett land vars folk definitivt jagar mitt hjärta.

 

Efter att ha luftat den vagabond som bor i min själ och mättat den hunger som rastlösheten, rinnande i mina ådror, kände har jag utan problem inte gjort mycket mer än att bara finnas till den gångna veckan. Jag har försökt författa ett reportage till libertas men förmågan att bilda meningar utav ord och text utav meningar verkar borta med vinden. En känsla jag alltför väl känner igen har infunnit sig och hindrar mina fingrar från ett flöde över tangenterna. Det är en helt annan femma att skriva för någon annan än att skriva för sig själv. Prestationsångesten är inget jag välvilligt välkomnar men något jag motvilligt måste mottaga. Måhända vi tillsammans förmår oss formulera en och annan mening, jag och jag.

 

Undervisningsmässigt har vi i veckan jobbat med att skriva sammanfattningar, studenterna fick i uppgift att återberätta veckan då jag var frånvarande. Jag skrev en berättelse om min resa och fyllde den med nya ord som vi tillsammans har gått igenom och använt under veckan. Det var den första övningen jag haft där jag medvetet fokuserat på att utöka ordförrådet, det är ju annars en naturlig följd i och med ny kunskap. Slutet av veckan fyllde jag med lite grammatik och fråga mig inte hur, men vi kom in på geografi. Det är ett samhällsvetenskapligt ämne som helt och hållet verkar fattas kunskapsmässigt hos mina elever. De kunde inte skilja på land och kontinent och jag fick frågan om Indonesien låg i Europa. Där och då beslutade jag otvivelaktigt att den kommande veckans tema skulle vara geografi. Då inga särskilda planer för helgen existerade påbörjade vi undervisningen redan igår, lördag och fortsätter i eftermiddag och jag misstänker att första halvan av veckan även kommer behandla detta ämne. När jag begav mig till Laos i sex dagar visade det sig att vissa av dem trodde jag skulle till Sverige och hade hoppats på att få lite Marabou, jag behöver inte ens nämna hur bristfällig men ack så nödvändig denna kunskap är.

 

Ett häpnadsväckande faktum är att när vi alla befinner oss tillsammans i klassrummet finns där också elva olika språk och tio olika kulturer. Med nio elever och lika många olika etniska grupper samt jag och mitt svenska arv är kulturutbytet maximalt. De har var och en ett eget stamspråk och konverserar tillsammans på burmesiska och med mig på engelska. För att addera svenska till det blir resultatet elva språk. Av alla dessa kulturer fick jag ta del av aftonen innan jag begav mig till Laos, då mina vänner anordnat en liten fest med coca-cola och chips. I tur och ordning fick man dela med sig av sin kultur genom sång eller dans, det var en i högsta grad trevlig överraskning och jag blev verkligt rörd. Jag skulle ju bara vara borta en vecka. Aldrig någonsin har jag varit så berusad utan att förtära alkohol, jag var full på och av endorfiner.

 

När det till slut var min tur att ge en inblick i svensk kultur var tjejerna spända av förväntan och i detta då önskade jag att jag kunde joddla eller liknande. Kunna erbjuda en riktigt annorlunda upplevelse men allt jag kunde komma på och som jag tvingade Mikael att ta del i var något helt annat. Tillsammans uppvisade vi vårt förnäma kulturarv för minst sagt förväntansfulla åskådare, genom små grodorna och raketen.

 

En annan upplevelse värt att nämna är en kväll då flertalet av mina vänner bestämde sig för att skaffa sig en ny frisyr. Vi har nämligen en frisör bland oss och det första hon gjorde när hon kom var faktiskt att klippa mitt rufs, hon insisterade stenhårt och jag hade inte mycket att säga till om. Denna gång ville jag dock behålla längden men lät henne tona det, till hjälp fanns inga penslar eller små saxar som vid ett frisörbesök hemma. Nenem fann dock en utomordentlig lösning på det hela och innan jag visste ordet av var mitt hår färgat med hjälp av en gammal tandborste. Saxen var inget annat en redig kökssax, det gick lika bra ändå. Att skölja ur färgen utan rinnande vatten var också en upplevelse, en mindre effektiv sådan då min kudde morgonen efter var alldeles röd. Nenem påminner mig ständigt att det faktiskt är viktigt att borsta håret ibland, så jag har lovat att göra det till nästa gång hon ska hjälpa mig, om sisådär 8 veckor.

 

För övrigt mår jag nu bra, jag börjar sakteliga hämta mig efter pärsen att vara sjuk i denna värme och jag kommer att sakna medicinen nu när det är slut. Jag sover nämligen så djupt och gott med hjälp av den.

 

Idag fick jag höra att april månad är spådd att bli den varmaste på ett sekel här, och med vetskapen om er vinter där hemma måste jag ändå avslöja att denna nyhet inte välkomnades. Det är varmt nog nu och eftersom det inte finns någonstans att svalka sig ordentligt är risken för en klaustrofobisk känsla stor. 

 

Nu väntar en vecka fylld av geografi som är ett ämne jag själv verkligen kan förbättra mina kunskaper i, men i jämförelse med mina studenter så kan jag dock placera ett land i rätt kontinent.

 

Jag har hört att våren börjar ge sig till känna hemma, det är inte mycket som slår den första bara, torra asfalten. Jag ser fram emot svensk sommar och hoppas den blir så bra den bara kan vara detta år.

 

Lagom till värmen är jag där.

Linnéa

 

 

En rapport innehållande det mesta, precis som min nu avslutade resa till Laos och dess makalösa landskap. En rapport som skiljer sig markant från de tidigare författade då denna utspelar sig på en annan plats, i ett annat land med mig som turist. Jag ställde mig frågan, spelar själva resmålet någon roll då resenärens mål står i fokus? För min del var egentid en nödvändighetsvara och det hade jag kunnat uppnå på ett betydligt närmare avstånd än Laos men i och med behovet av rätt stämpel i mitt pass slog jag två flugor i en smäll. Med andra ord hade resmålet en betydelse, men definitivt inte lika essentiell som mitt jags behov.

 

Resenären, alltså jag, hade innan jag begav mig av ett stort behov av att vara själv, att komma härifrån och lagra energi. Mitt mål låg hela tiden i fokus, även om jag tillbringade en hel del tid till att rätta uppgifter, planera lektioner samt påbörja artikeln till libertas. Simpelt, jag behövde vara en turist, och tro mig, det var precis vad jag agerade med bravur. On the road again, det var härligt och jag vet, det bor en vagabond i mig.

 

En påbörjad resa mot Laos och den första insikten nådde mig i Udon Thani där jag insåg att det fallit mig i glömska hur fantastiskt skönt det faktiskt är att sitta ner och kissa. Förhoppningen om en dusch uppfylldes dock inte till fullo på mitt första boende, nog var det en slang med lite vattenstrålar men att kalla det dusch vore en förolämpning mot alla andra duschar. Varmvatten existerade ej. Jag fick äntligen sova i en säng och begav mig morgonen utvilad mot gränsen där min naivitet visade sig vara större än min plånbok. När man reser själv vill man gärna vara godtrogen och lita på människors välvilja, tji fick jag och min ekonomi då jag blev totalt lurad på visumet.

 

Mörkrets inledda entré stressade mig något till att hitta tak över huvudet för natten, transporten jag fick med på lurendrejeriet med visumet släppte olyckligtvis av mig vid ett synnerligen dyrt ställe. Med min icke existerande uppfattning av staden och en stark ovilja hos chauffören att köra mig vidare öppnade jag motvilligt min stackars plånbok igen. Detta resulterade dock i en lång dusch med relativt varmt vatten för min del, det var överskattat. Att kasta iskallt vatten över sig med en plastskopa medför en ansenligare känsla av renlighet och jag gillar det faktiskt. Jag vet dock med mig att jag alla gånger väljer en varmdusch framför en kalldusch hemma i Sverige men det är fascinerande hur snabbt man vänjer sig med en enkel livsstil, tyvärr vänjer man sig illa kvickt med en lyxig sådan också och tar den alldeles för fort, för given.

 

Får man säga tack vare kolonialismen? Hemlighetsfullt tackade jag dock den afton Frankrike för att vidmakthållit Laos under en lång period och därav efterlämnat arv bestående av finfina baguetter. Efter två månader av ris och ägg slukade jag där och då en pastatallrik med tillhörande bröd på tre röda. Vitlöksbrödet var magnifikt men efter några tuggor upptäckte jag en icke så önskvärd ingrediens, nämligen myror. Äta myrer? Ah, möjligtvis Mowgli men icke jag, därför bröt jag av den bebodda delen och åt tveklöst upp den andra.

 

Innan jag begav mig ut på vägarna igen besökte jag Mekong river som visade sig vara mer sand än flod. För att nå vattnet krävdes en varm promenad på sandbanken och just där och då insåg jag att jag befann mig i ingemansland. Ett ingemansland i dess bokstavliga bemärkelse, då floden som vanligtvis avgör gränsen mellan Thailand och Laos lyste med sin frånvaro fanns ingen realistisk gräns. När jag till slut nådde vattnet badade jag benen och påbörjade sen promenaden tillbaka mot det land som senare skulle blotta sin ofantligt vackra natur.

 

En bussresa mot Vang Vieng avslöjade ett makalöst vackert område, en rent ut sagt spektakulär vy. Utanför fönstret uppenbarade sig ett mörkgrönt landskap konstruerat av höga berg och djupa dalar. Som om det inte var nog påbörjade solen sin nergång och lyste lika röd som mitt blod visade sig vara senare under resan. Det var överväldigande och jag imponerades lika lätt som en kärlekskrank kvinna av en gitarrkille.

 

Magnifikt skulle vara ett rättvist skildrande ord, trots detta var den enda känsla jag kunde förmå mig att framkalla ren och skär rädsla. Jag var förväntansfull på vad som skulle åskådliggöras bakom nästa kurva, men jag var helt enkelt dödsrädd för att dö på dessa höga slingringa vägar där chauffören nonchalant vägrade kroppskontakt med bromspedalen. Centimeter från stupet försökte jag uppskatta privilegiet att faktiskt få se denna natur med egna skräckslagna ögon. Jag klickade mig fram till rätt musik vilket i detta tillfälle var Flaming Lips och kunde med detta lindra åkomman dödsångest något.

 

Som överlevare nådde jag min destination som innehåll ett enastående landskap och på grund av detta var uppbyggt helt av och för turister, vilket kändes lite sorgligt. Jag begav mig dock för att bara få vara turist men detta var brutalt, helt enkelt absurt. Jag beslutade mig för att hyra en moped och bege mig ut på landsbygden, vilket jag gjorde mycket rätt i. Jag kan inte beskriva detta landskap ytterligare men kan göra en jämförelse med Nya Zeelands södra ö, där dramatiska mörkgröna berg omgav området i mystik. Vad kunde nu förstärka denna sagolika känsla? Jo, grottor vore klockrent och grottor det var. Helt utan säkerhetsåtgärder betalade jag en summa av Laos löjliga valuta vars motsvarande ett värde av ungefär 10 svenska kronor, fick en ficklampa, och klättrade trä stegarna upp mot grottans ingång. Jag omfamnades av någon slags gåtfullhet, det kändes som om jag fick ta del av en världens stora hemligheter. Jag klättrade vidare och tänkte konstant frasen up we go, up we go a la sagan om ringen.

 

Väl framme konstaterade jag vad jag misstänkt, att lyset ficklampan erbjöd inte var mycket rejälare än det man får utav en mobil. Olyckligtvis besitter jag inte ord nog att skildra upplevelsen inuti den mörka trånga grottan. Vissa saker gör sig helt enkelt bäst i minnet. Att jag förfogar över foton känns mest ointressant då det inte uppnår den känsla av mystik som infann sig, men bildbevis kommer ändå inom kort.

 

Det var inte första gången jag körde moped men jag kan absolut räkna försöken på en hand och är idag glad över att min kropp inte på något vis avslöjar en moped-färd i form av skrapsår. Jag klarade det galant i en natur där största olycksrisken skulle vara att krocka med en ko. Heja mig!

 

Tillbaka i turistparadiset, även kallat lilla Amsterdam tog jag mig till en annan grotta, nämligen det sunkiga guesthouse jag tagit in på. Där infann sig en likartad klaustrofobisk känsla som grottan framkallade. Sängen var lika hård som golvet jag vanligtvis sover på, och faktiskt gillar, men i och med att jag som turist befann mig på semester ville jag sova i en mjuk säng. Jag vet dock med mig att jag i vår kommer att sova i den mest bekväma av dem alla, min egen. Jag klarar mig utav tvivel fram till dess. I brist på slantar var detta ställe mer än lämpligt för min plånbok som vid denna punkt hunnit fyllas av ångest. Då rummet avslöjade eluttag som skulle få vilken elektriker som helst att svimma anser jag mig ännu en gång lycklig över min överlevnad. Att det var elektricitet att döda var det ingen tvekan om, jag höll fingrarna på en säker distans.

 

Fenomenet tubing som lockar dit alla turister var en sak turisten i mig absolut inte tänkte missa, jag hyrde mig en badring, tog mig ner till floden, köpte mig en hink med whiskey och cola för att sedan bara glida runt i atmosfären. Och när jag säger hink, så menar jag hink. Runt floden är barer uppbyggda av enkla trädäck och lianer, kanor samt gungor fanns i plural. Eftersom jag är ett fan av adrenalin var jag självfallet tvungen att svinga mig som tarzan för att sedan avsluta med ett rumpplask från 10 meter. Någorlunda behagligt.

 

Nog för att det var en häftig upplevelse att besöka detta ställe, detta samhälle helt uppbyggt för turister, förlitad helt på våra besök så kunde jag inte helt släppa känslan av någon slags skuld. Dåligt samvete för att medverka till detta, viss turism absolut men detta blir alldeles för sårbart. Om turister för en period skulle sluta komma kan jag inte tänka mig att invånarna själva skulle ta över platsen i en av de många sofforna i barerna där de ständigt visar tv serier som Friends, Family guy och Simpsons. Att visa serier i barer på detta vis kändes först dumt men sen insåg jag att det var genialiskt. Det är oundvikligt att se komiken i denna situation dock, människor åker till andra sidan jorden för att dricka öl och titta på serier, även jag för en dag.

 

En del nytta har jag allt gjort, den tunga högen med uppgifter jag tog med för att rätta är hopsatta till häften och klara att ge tillbaka till mina förväntansfulla elever som knappt kan bärga sig för att läsa kommentarerna. Jag minns själv hur det var när man gjorde prov eller dylikt i skolan, man ville ha resultatet på momangen och jag inser nu vilket ofantlig tid det faktiskt tar att korrekt läsa uppgifter och prov. Jag har även fått klartecken från libertas och börjat begrunda reportaget, helt plötsligt har jag inte en blekaste aning om hur jag ska formulera mig eller vad som anses relevant.

 

Med en nervös skakning på handen äntrade jag bussen och den mindre bekväma resan tillbaka mot Thailand, full av självsympati då jag i synnerhet inte mådde särskilt bra. En mardrömstripp väntade och jag var fullt medveten om det. Vid stoppet i Vientiane insåg jag att det inte var möjligt att fortsätta, jag tog mig till närmsta hostel och förstår fortfarande inte hur jag fixade det då jag här mådde jag allt annat än bra. Efter en välbehövlig dusch och en lika behövlig vila kände jag mig som i någon slags dvala, något kändes helt enkelt jäkligt fel. I receptionen såg dem på mig fulla av sympati och frågade hur jag egentligen mådde, jag berättade och dem uttryckte nödvändigheten av att besöka sjukhus. Jag kände försiktigt på min arma plånbok och tog det mycket förnuftiga valet att försöka mig på att gå och äta i stället. Det gick katastrofalt och jag insåg att det bästa kanske vore att besöka sjukhuset ändå, jag tog mig dit på skakiga ben i en skakig tuk tuk. Efter feberkontroll och blodprov fick jag mängder av medicin som jag egentligen inte vet vad det var för. På bristfällig engelska tyckte jag läkaren upprepade ordet infection ett antal gånger men receptionisten påstod att det var malaria medicin. I vilket fall, allt gick bra och nu är jag på flip-flops igen. Det hela var väldigt olyckigt då jag i min omkringliggande miljö hade möjlighet att äta riktigt god mat och till och med njuta av en kanelbulle, ack vad olämpligt. Nu i efterhand kan jag reflektera över om de guesthouse jag bodde i och dess mögel kan ha haft någon inverkan på mitt tillstånd, i efterhand kan jag också tillägga en komisk klang till det hela även om jag under tiden hade en fruktansvärd hemlängtan och inte mådde bättre en kasst. 

 

Sammanfattningsvis; efter otaliga bussresor kan jag avsjöja att jag, inte ska sluta klaga, men om en förseningssituation uppstår med SJ hemma kommer jag definitivt kunna behärksa mig. Nu finns det ju dock ett och annat man kan klaga på utöver en eventuell miss i tidtabellen angående statens järnvägar. Det jag menar är att mitt tålamod har fått sig en lektion eller inte mindre än en master i väntan under tiden här.

 

Avslutningsvis, borta bra men hemma, och även mitt alternativa hemma just nu bäst. När jag dök upp här igen välkomnades jag av de varmaste kramar och det jag åkte för var avklarat. Trots en redig trötthet efter pärsen är jag tillbaka med ny energi, inspiration samt motivation och denna vecka kommer att bli bra. Jag har också rätt stämpel i passet, mission completed.

 

 

Från betydligt varmare breddgrader

Linnèa

 

Vad jag tidigare förutspått stämmer med en föga förvånansvärd exakthet, livet och tillvaron i existensen är en ständig bergochdalbana, och likaså här. Upp och ner helt enkelt, och vissa dagar känns det som en stor oundviklig loop. Ner är ett måste för att uppskatta upp och upp är ett måste för att avsky ner. Jag kan med lätthet och utan att skämmas påstå att logik inte är min starka sida men denna enkla ekvation är jag mer än väl införstådd med. En bergochdalbana utan avstigning, eller i alla fall inte på väldigt lång tid får jag hoppas, en bergochdalbana jag med vana åker, vi alla åker. En inre transport som Jocke Berg träffsäkert kallar bergochdalvana. Det är skönt att ibland kunna vinka från toppen, en viss loop här och där kan vara kittlande spännande men att befinna sig i den lägre delen är aldrig särskilt roande.

 

Efter en hel del upp så är den naturliga kurvan i åkturen, livet, här näst ner. Den gångna veckan har speglats av en underlig känsla som låst sig fast i området kring min bröstkorg. En outgrundlig känsla av ner helt enkelt, och utan större anledning. Kanske har polisbesöket en viss inverkan på denna känsla, kanske inte. Jag upplever en viss stress över att två månader faktisk kommit och gått här, jag hyser en viss oro över att engelskan hos mina elever inte förbättras tillräckligt. Den gångna veckans planering har inte gått som planerat då eleverna ville ha mycket mer tid till flera av uppgifterna och veckans lektioner kändes väldigt hoppiga. Det faktum att de ligger på så olika nivåer är ibland svårt att lösa.

 

Veckans undervisning bestod av att skriva klart historier samt avsluta filmen Iron Jawed Angels och det tillhörande provet genom att tillsammans diskutera svaren. Det kändes viktigt att avsluta det ämnet då det tagit alldeles för mycket tid men också skönt att grundligt gå igenom det. I fredags kände jag att de behövde ett avbräck i vardagen och valde att på engelska berätta om Sverige och mitt liv där. Jag visade ett antal foton som verkligen uppskattades och har nu flertalet burmesiska kvinnor som mer än gärna skulle se mig som deras svägerska.

 

Under eftermiddagen hölls en givande diskussion, jag lät dem förbereda sig med hjälp av några frågor jag givit dem. Jag ville veta hur det kände, hur den ansåg att engelskan var och om det finns något jag kunde förbättra. Svaren var väldigt positiva och för varje fredags diskussion så märker jag framsteg hos mina vänner. De tycker själva att det lärt sig mer och framförallt vågar försöka sig på att använda kunskapen, vilket gladde mig oerhört. Det var i synnerhet skönt att höra just denna vecka.

 

I tisdags var vi till bron och det var först då jag fick klart för mig att jag faktiskt inte behöver åka till Laos för att få en ny stämpel förrän i maj. Trots att ambassaden i Sverige var väldigt noga med att påpeka detta då stämpeln krävde att jag var utom landets gränser i minst 24 timmar. Det verkar alltså inte stämma, eller så kör dem bara sitt eget race på denna kontinent. Till en början gladdes jag över detta men insåg efter en stund hur otroligt behövlig denna lilla avbräckare från vardagen var. Jag hade planerat för denna tripp sedan jag anlände och förberett med gästföreläsare under tiden jag är borta. Jag har funderat fram och tillbaka men har nu bestämt mig för att denna tripp är ett måste för mig, den är lika välbehövlig som en glass i solen. Jag måste komma ifrån min rumskamrat några dagar, det är en situation som motvilligt stjäl energi och resulterar i frustration. Jag behöver helt enkelt lite tid för mig och mitt jag för att med ny energi och motivation gå vidare i arbetet här nere. Jag tror samma situation råder hos min rumskamrat, vi behöver lite tid ifrån varandra. Svårare än så är det inte.

 

Det kan hända att det är egoisten i mig som ger sig till känna men jag måste tillgodose även mina behov. Efter att ha planerat och räknat med en tripp i åtta veckor förmår jag mig inte att nu blott arkivera den oanvänd.

 

Gästföreläsaren kommer att ha tre heldagar innehållande demokrati. Under måndagen vankas det firande i och med den internationella kvinnodagen, heja oss! Mikael ska hålla i tisdagens undervisning innan föreläsaren anländer på onsdag. Jag skulle sammanfattningsvis känna mig relativt understimulerad här. Med detta sagt, tar jag en oändligt stor hög med orättade uppgifter med mig och tar bussen iväg på en välbehövlig vardags flykt.

 

Jag har varit i kontakt med Hanna –Linnea, redaktör på libertas, och förhoppningsvis  kommer jag att lyckas få ett reportage angående WIP publicerat inom en snar framtid. En berättelse om mina nyfunna vänner och deras ambitiösa ambition att nå utökad kunskap som möjligtvis kan resultera i att stärka deras positioner i vardera organisationer. Med andra ord, jag kommer att ha händerna fulla, precis som jag gillar det. Min tripp kommer mer att bli ett miljöombyte för arbete än en semester, och det passar mig perfekt. Inspiration, omfamna mig!

 

Värt att nämna är ännu en ny student, som tyvärr inte deltar i själva undervisningen men som mer än gärna gör oss sällskap. I en kartong med diverse skolmaterial gillar hönan Tora allra bäst att värpa sina ägg.

 

I denna rapport återfinns en viss negativ, kanske bitter klang men som tidigare nämnt: för att uppleva något positivt måste man också vara medveten om känslan för dess negativa motsats.

För att spä på denna bitterhet har nyheten om att Dinosaur Jr behagar att besöka Sverige i vår nått mig. Jag har inte blivit vuxen nog att glädjas för andra i situationer som denna, det är inte fysiskt eller psykiskt möjligt helt enkelt. När det gäller andra händelser, vad som helst så visst, då glädjes mer än gärna med andra och för deras skull. När det kommer till musikupplevelser så föredrar jag min egen bitterhet.

 

Jag räknar med att påbörja den långa bussresan mot Laos full med skrivarglädje till reportaget imorgon eller övermorgon. Efter ungefärliga fem dagar är jag tillbaka här, med nyvunnen energi, ork, inspiration, motivation och arbetsiver (undervisingsiver). Då hörs vi igen.

 

Over and out

Linnéa

 

Idiotin hos en man utgjorde en stor fara för mina vänner. Dumheten hos en man äventyrade allt och hade i värsta fall kunnat resultera i flertalet arresteringar. Dårskapen hos en man raserade den trygghet vi tillsammans lyckats bygga upp här. Vansinnet hos en man fick mina tretton vänner att i rädsla gömma sig i ett rum med hjärtat i halsgropen. Vanvettet hos en man hade kunnat avsluta hela projektet vi tillsammans jobbar i och för. Sinnesslöheten hos en man fick mig att för all framtid hysa hat gentemot honom med en vilja att erbjuda denne man en rejäl spark i skrevet med all min, och mina vänner styrka.

 

Måndagen den 1 mars stegade denna man som visade sig vara husets ägare in här, vi hyr med andra ord av en renodlad idiot vilket såklart är lite olyckligt.  Han slog sig ner mitt emot mig vid bordet medan jag åt middag och vi försökte oss på en enkel konversation, men upptäckte relativt snart att det inte var en möjlighet på grund av språkliga barriärer. Mannen visade en otålighet och knäppte med fingrarna framför ansiktet på mig och ville att jag skulle skriva på något papper jag inte förstod ett ord av, vilket jag definitivt inte hade någon som helst avsikt att göra.  Jag fick genast en dålig uppfattning av mannen som fortsatte att knäppa med fingrarna framför mig som om jag var en hund samt prata med mig med högre röst trots att vi inte överhuvudtaget förstod varandra.

 

Till min lättnad kom Naw San och de satte sig ner tillsammans och jag gick därifrån. Efter någon timme hörde jag ett liv från gården och gick ner för att se vad som pågick. Mannen påstod att han kommit hit på sin motorcykel och att det nu var borta. Han slutsats: någon av oss har såklart tagit den. Med en öl i handen pratade han upprört med Naw San och grannarna som kommit för att underlätta språket och övertyga honom att inte påkalla polis. Grannarna är relativt medvetna om vår situation och insåg att ett polisbesök skulle kunna vara förödande. De flesta registrerade de tomma ölburkarna på bordet och ölen i mannens hand gjorde inte hans historia troligare. Trots flera grannars vädjan att ge sig vägrade denna man lämna huset utan sin motorcykel, som inte verkade existera. Han förstod verkligen inte och gick hotfullt runt och letade efter sin motorcykel bakom köket och dylikt. Med andra ord, förståndet hos denna man lyste lika klart som den starkaste stjärna, med sin frånvaro.

 

Till sist lyckades Naw San organisera transport hem för denna man då hans motorcykel var spårlöst försvunnen. En motorcykel ingen av oss sett skymten av. Vi drog alla en gemensam suck av lättnad som måste ha hörts ända till Rangoon. Mörkret hade gjort entré för ett bra tag sedan och vi gick alla upp för att välkomna sömnen med öppna armar.

 

När denna sömn precis kommit inom räckhåll hörde vi hur grinden rycks upp, min rumskamrat gick ut för att i mörkret urskilja vem som kunde tänkas komma denna tid på dygnet. Hon var tillbaka på tre röda och hyssjade mig och sa: police, be quite, very dangerous.

 

Vi hörde hur flera personer kom in på gården, och hur Hlar Reang gick ner för att fråga vad som pågick. Jag hörde att hon var själv där nere tillsammans med flertalet andra främmande röster. Jag kunde höra oron och hur hennes röst näst intill brast och bestämde mig för att gå ner, vilket jag gjorde. Fyra-fem uniformerade polismän lyste med sina ficklampor i ögonen på oss och pekade med hela handen i ett försök att få reda på vad som hänt. Tillsammans med dessa fanns också den idiot till man vi tidigare kämpat med att få härifrån. Han tog med andra ord inte förnuftet till fånga. Ett förnuft som i hans fall troligen är förlorat för alltid.

 

Poliserna gick runt på gården och försökte kommunicera med oss men än en gång satte språkliga barriärer stopp. Mannen var upprörd och det var ett himla liv, jag kände en stark känsla av oro sprida sig i kroppen. All min respekt till Hlar Reang som modigt gick ner för att skydda sina vänner genom att hålla poliserna på gården, hon är en stark kvinna men nu kunde jag se rädslan hos henne och ögonen tårades lätt. Det hela var väldigt olustigt och i väntan på att Naw San skulle komma kunde vi inte göra mycket. Personligen kunde jag inte hindra mina tankar från att hela tiden i huvudet upprepa Polis polis potatisgris. Det hela kändes så absurt och overkligt att jag vände mig till den närmast åtkomliga försvarsmekanism, komik.

 

Poliserna tvingade oss att slå oss ner på två stolar så det kunde fota oss, anledningen till detta framkom aldrig. Motvilligt tittade vi in i kameran och finns nu antagligen med i något arkiv, för mig och mitt vinröda pass är det lugnt, däremot mindre säkert för Hlar reang.

 

En halvtimme av ovisshet gick och även denna gång började grannarna dyka upp för att se vad som pågick, lockade av de höjda rösterna. Naw San kom och ungefär samtidigt hittade en polis mannens motorcykel något kvarter bort. Som vi alla vetat hela tiden hade han inte kommit hit på någon motorcykel utan enbart glömt var han parkerat den. Med andra ord hade han dragit hit polisen helt i onödan och riskerat allt för några av mina medmänniskor. På grund av en jäkla motorcykel, som han själv tappat bort. Idioti på en otäckt hög nivå.

 

Efter att Naw San diskuterat en stund med poliserna verkade allt lugnt och de gav sig av, det kan dock hända att vi blir tvungna att flytta för att fastställa en säkerhet för studenterna. Därför har vi en säkerhetsåtgärd, ett tillgängligt hus utanför staden dit vi snabbts kulle kunna förflytta oss, om det blir nödvändigt. Naw San uttryckte en tacksamhet för att de poliser som anlände kom med bil istället för motorcykel vilket betyder att det befinner sig några steg upp i karriärstegen och därav vet om att vi betalar en avgift för att de ska låta oss vara ifred varje månad.

 

När polisen gav sig av och lyset från deras ficklampor var långt borta gick vi upp igen och i ett av rummen satt alla studenter, mina vänner, fastfrusna i en rädsla jag aldrig kommer att kunna förstå. Jag fann denna upplevelse ohyggligt olustig och kan då bara begrunda hur de måste ha känt. Den trygghet vi lyckats bygga upp raserades på ett ögonblick. Nu gäller det att försöka bygga upp den igen och vissa regler har därför införts. Jag ska vara på plats innan 21 varje kväll och då ska grinden vara låst.

 

 

Morgonen efter var allt, enligt Naw San i sin ordning, jag vet inte vilka han pratat med eller vad han gjort och jag vet inte om jag vill veta heller. Korruptionen i detta land är katastrofal men nu kan jag inte göra annat än att tacka den. För att citera Naw San och hans standarduttryck: No problem, no problem!