Berg&Dalvana
Vad jag tidigare förutspått stämmer med en föga förvånansvärd exakthet, livet och tillvaron i existensen är en ständig bergochdalbana, och likaså här. Upp och ner helt enkelt, och vissa dagar känns det som en stor oundviklig loop. Ner är ett måste för att uppskatta upp och upp är ett måste för att avsky ner. Jag kan med lätthet och utan att skämmas påstå att logik inte är min starka sida men denna enkla ekvation är jag mer än väl införstådd med. En bergochdalbana utan avstigning, eller i alla fall inte på väldigt lång tid får jag hoppas, en bergochdalbana jag med vana åker, vi alla åker. En inre transport som Jocke Berg träffsäkert kallar bergochdalvana. Det är skönt att ibland kunna vinka från toppen, en viss loop här och där kan vara kittlande spännande men att befinna sig i den lägre delen är aldrig särskilt roande.
Efter en hel del upp så är den naturliga kurvan i åkturen, livet, här näst ner. Den gångna veckan har speglats av en underlig känsla som låst sig fast i området kring min bröstkorg. En outgrundlig känsla av ner helt enkelt, och utan större anledning. Kanske har polisbesöket en viss inverkan på denna känsla, kanske inte. Jag upplever en viss stress över att två månader faktisk kommit och gått här, jag hyser en viss oro över att engelskan hos mina elever inte förbättras tillräckligt. Den gångna veckans planering har inte gått som planerat då eleverna ville ha mycket mer tid till flera av uppgifterna och veckans lektioner kändes väldigt hoppiga. Det faktum att de ligger på så olika nivåer är ibland svårt att lösa.
Veckans undervisning bestod av att skriva klart historier samt avsluta filmen Iron Jawed Angels och det tillhörande provet genom att tillsammans diskutera svaren. Det kändes viktigt att avsluta det ämnet då det tagit alldeles för mycket tid men också skönt att grundligt gå igenom det. I fredags kände jag att de behövde ett avbräck i vardagen och valde att på engelska berätta om Sverige och mitt liv där. Jag visade ett antal foton som verkligen uppskattades och har nu flertalet burmesiska kvinnor som mer än gärna skulle se mig som deras svägerska.
Under eftermiddagen hölls en givande diskussion, jag lät dem förbereda sig med hjälp av några frågor jag givit dem. Jag ville veta hur det kände, hur den ansåg att engelskan var och om det finns något jag kunde förbättra. Svaren var väldigt positiva och för varje fredags diskussion så märker jag framsteg hos mina vänner. De tycker själva att det lärt sig mer och framförallt vågar försöka sig på att använda kunskapen, vilket gladde mig oerhört. Det var i synnerhet skönt att höra just denna vecka.
I tisdags var vi till bron och det var först då jag fick klart för mig att jag faktiskt inte behöver åka till Laos för att få en ny stämpel förrän i maj. Trots att ambassaden i Sverige var väldigt noga med att påpeka detta då stämpeln krävde att jag var utom landets gränser i minst 24 timmar. Det verkar alltså inte stämma, eller så kör dem bara sitt eget race på denna kontinent. Till en början gladdes jag över detta men insåg efter en stund hur otroligt behövlig denna lilla avbräckare från vardagen var. Jag hade planerat för denna tripp sedan jag anlände och förberett med gästföreläsare under tiden jag är borta. Jag har funderat fram och tillbaka men har nu bestämt mig för att denna tripp är ett måste för mig, den är lika välbehövlig som en glass i solen. Jag måste komma ifrån min rumskamrat några dagar, det är en situation som motvilligt stjäl energi och resulterar i frustration. Jag behöver helt enkelt lite tid för mig och mitt jag för att med ny energi och motivation gå vidare i arbetet här nere. Jag tror samma situation råder hos min rumskamrat, vi behöver lite tid ifrån varandra. Svårare än så är det inte.
Det kan hända att det är egoisten i mig som ger sig till känna men jag måste tillgodose även mina behov. Efter att ha planerat och räknat med en tripp i åtta veckor förmår jag mig inte att nu blott arkivera den oanvänd.
Gästföreläsaren kommer att ha tre heldagar innehållande demokrati. Under måndagen vankas det firande i och med den internationella kvinnodagen, heja oss! Mikael ska hålla i tisdagens undervisning innan föreläsaren anländer på onsdag. Jag skulle sammanfattningsvis känna mig relativt understimulerad här. Med detta sagt, tar jag en oändligt stor hög med orättade uppgifter med mig och tar bussen iväg på en välbehövlig vardags flykt.
Jag har varit i kontakt med Hanna –Linnea, redaktör på libertas, och förhoppningsvis kommer jag att lyckas få ett reportage angående WIP publicerat inom en snar framtid. En berättelse om mina nyfunna vänner och deras ambitiösa ambition att nå utökad kunskap som möjligtvis kan resultera i att stärka deras positioner i vardera organisationer. Med andra ord, jag kommer att ha händerna fulla, precis som jag gillar det. Min tripp kommer mer att bli ett miljöombyte för arbete än en semester, och det passar mig perfekt. Inspiration, omfamna mig!
Värt att nämna är ännu en ny student, som tyvärr inte deltar i själva undervisningen men som mer än gärna gör oss sällskap. I en kartong med diverse skolmaterial gillar hönan Tora allra bäst att värpa sina ägg.
I denna rapport återfinns en viss negativ, kanske bitter klang men som tidigare nämnt: för att uppleva något positivt måste man också vara medveten om känslan för dess negativa motsats.
För att spä på denna bitterhet har nyheten om att Dinosaur Jr behagar att besöka Sverige i vår nått mig. Jag har inte blivit vuxen nog att glädjas för andra i situationer som denna, det är inte fysiskt eller psykiskt möjligt helt enkelt. När det gäller andra händelser, vad som helst så visst, då glädjes mer än gärna med andra och för deras skull. När det kommer till musikupplevelser så föredrar jag min egen bitterhet.
Jag räknar med att påbörja den långa bussresan mot Laos full med skrivarglädje till reportaget imorgon eller övermorgon. Efter ungefärliga fem dagar är jag tillbaka här, med nyvunnen energi, ork, inspiration, motivation och arbetsiver (undervisingsiver). Då hörs vi igen.
Over and out
Linnéa
