inandaroundburma

 

Sverige står inför en förändring, eller rättare sagt en chans till förändring i och med det kommande valet och min förhoppning är att det svenska folket tar den chansen. Vi, vårt lands människor, har alla rätt att rösta och därmed är valet rättvisst.

 

Burma står inför en förändring, eller rättare sagt Burmas regim vill utåt visa att dess lands människor alla har rätt att rösta och att det kommande valet därmed är rättvist. Så är dock inte fallet, hur kan ett val vara rättvist då mer än hälften av motståndarpartiets ledare sitter bakom lås och bom?

 

Två länder inför ett viktigt val, men ack så annorlunda premisser. I Sverige är det fortfarande ovisst vem som kommer att vinna, i Burma vet vi alla vilka som kommer att sitta kvar vid makten och med hjälp av valet då kalla det legalt. Det är som att Burmas regim vill skapa en framtid för att skriva historia. Vinner de ett val de anser vara legitimt har de ryggen fri och kan påbörja en förändring i historien där den kommer att vinklas till deras fördel.

 

Milan Kundera skrev i sin bok Skrattet och glömskans bok ett intressant stycke om detta fenomen, att ledare världen över gör allt i sin makt för att äga framtiden och därav ha möjlighet att ägna sig och sin framtid till att skriva historia, sin del av sanningen. Kunder uttryckte sig som så;

 

”Människor skriker att de vill skapa en bättre framtid, det är inte sant. Framtiden, den är bara en likgiltig tomhet som inte intresserar någon, medan det förflutna är fullt av lov och dess ansikte irriterar oss, retar, förödmjukar, så att vi vill förinta det eller måla om det. Människor vill vara framtidens herrar för att kunna ändra det förflutna. De kämpar om tillträde till de laboratorier där foton retuscheras och levnadsbeskrivningar och historia skrivs om.”

 

Nog för att regimen även idag håller landet i ett järngrepp och fyller sina historieböcker med vad de behagar så är omvärldens uppfattning att denna regim leder landet efter att orättmätigt tagit det som sitt. Därför är detta val viktigt i sitt slag, omvärlden måste ta ställning och visa att detta val inte är enligt spelreglerna helt enkelt. Vi kan inte låta Burma och dess folk att fortsätta leva under en fruktansvärd diktatur, en diktatur som efter valet kommer att kalla sig folkvald, legitim.

 

På tal om Burma så berättade dataläraren här på SYCB, efter några öl, sin historia. Han har suttit 9 år på det fruktade Insein, fängslad nästan ett decennium för sina politiska åsikter. Han berättade hur det gladde sig åt cigaretter, inte lika mycket för att röka dem som att få läsa de små artiklar som cigaretten innehåller. Allt för att försöka undvika den ständiga övervakningen från regimens sida, försökte till total kontroll. Inte bara storebror ser dig, även storasyster, mor och far och alla deras lakejer. Regimen speglar dem alla.

 

Av dataläraren fick jag två låtar som han och hans vän skrev under tiden bakom lås och bom, tyvärr förstår jag dem inte då de är på burmesiska men jag ska be honom översätta dem. Han spelade en av dem för oss och det var berörande trots att texten för mig var onåbar.

 

Här på kontoret är det annars full fart igen och jag tycker den föregående veckans dämpade stämning stannade kvar när vi vände blad för den veckan vi nu avklarat. Effektivt har vi avslutat allt vad grammatik heter för min period här och inriktat oss på att i språkligt bruk använda oss av de nyfunna kunskaperna. I flera veckor har eleverna förberett sig på att göra en grundlig presentation av sina modersorganisationer, och denna vecka var det dags för den första presentationen som skulle göras på burmesiska. Varje eftermiddag har vi samlats framför en nervös elev och lyssnat till hennes presentation medan regnet i vanlig ordning våldsamt fallit utanför. Regnperiod har verkligen gjort en dramatisk entré och jag kan inte låta bli att hoppas att jag ändå får lite sol på mig innan det är dags för Sverige.

 

Eleverna framförde sina tal och denna vecka hade jag inte så mycket att säga till om eftersom det inte var på ett, för min del, begripligt språk. Det ska dock bli intressant att se om kroppsspråk och dylikt kommer att skilja sig till den kommande veckans presentationer som då kommer att ske på engelska.

 

Förutom redovisningarna av organisationerna har vi hunnit med en hel del mindre tävlingar med diverse priser då jag försökte höja stämningen, det var kul och mentos är något som verkligen uppskattas som pris. Min detaljerade planering för slutspurten här avslöjar klart och tydligt tidsoptimisten i mig så nästa vecka ska vi hinna med två veckors planering.

 

Den gånga veckan avslutades på ett superbt vis och jag tror att det otvivelaktigt resulterade i en stämningshöjare. Jag och Hlar Reang har sedan en tid tillbaka funderat över en utflykt och jag ville ta dem till poolen. Med säker transport tog vi oss till poolen och det var fantastiskt roligt, vi reste alla tillbaka i tiden och hade barnsligt roligt. Vi hade en dags simskola samt dykskola för de lite mer avancerade och jag kunde inte hålla skrattet inne när några av dem gång på gång kastade sig i för ett smärtsamt magplask. Vi hade en fantastisk dag tills regnet tvingade oss hem där alla somnade framför tv:n på två röda.

 

Tiden går och början på slutet är nu närmare slutet än början. Jag har en hembiljett och kommer förhoppningsvis att inta svensk mark om tre veckor. Jag flyger ut från Bangkok så jag hoppas att demonstrationerna lugnat sig och att allt går som det ska. Jag hoppas också att sommaren verkligen gjort entré till dess och att Sverige välkomnar mig i sin vackraste skrud.

 

Vi ses snarare förr än senare nu.

Linnéa

 

 

 

En geografisk förflyttning kan göra att en händelse för en vecka sedan känns som om det var månader sedan. Efter en vecka tillbaka på SYCB känns The killing fields och War Remnant Museum mycket avlägset även om känslan i bröstet är färsk. Det har definitivt tagit ett tag att reflektera över upplevelserna och bearbetningen pågår fortfarande. Trots de starka erfarenheterna har jag snabbt hittat tillbaka till min vardag här, en vardag som inte kommer att vara så länge till. Jag har svårt att ta till mig det faktum att mina fötter snart kommer att vandra på svensk mark igen, det är delade känslor,

 

Under veckan har eleverna haft workshops på dagtid och ännu en gång har engelskan fått maka på sig, vilket jag denna gång reagerade lite på. Jag har tidigare uttryck min önskan att i förväg bli informerad om när lektionerna uteblir och specifikt nu i slutspurten då jag har detaljerad planering för varje dag. Jag vill gärna få ut det mesta av den lilla tid som är kvar, både för min och elevernas skull. I och med denna veckans workshop så passade jag och Mikael på att åka till Chaing Mai för att lämna våra pass och hoppas att resan till Rangoon blir möjlig. Nu är det bara att vänta och se.

 

Med tanke på att några lektioner motvilligt uteblivit så bestämde jag på egen hand att helgen skulle användas till engelska, och så fick det bli. Eleverna hade inget emot detta och jag fick åtnjuta ytterligare nio landspresentationer. Resterande delar av helgen ägnades åt att repetera de två grammatiska kapitel vi avslutat och jag känner mig tillfreds när jag avslöjar att de mesta sitter. Den senaste månaden har medfört en påtaglig förbättring hos flertalet, det är som om ett stort kunskapslås har öppnats.

 

Sedan jag kom tillbaka från min tripp har de skett några förändringar, vi har välkomnat ännu en elev. En liten hundvalp på 4-5 veckor som Eppo bara dumpat av här på SYCB, alldeles för liten för att vara ifrån sin mamma. Hon är bedårande och jag försöker visa tjejerna att de måste ta hand om henne ordentligt och ge kärlek även när jag åker sen. Jag kan även känna av en annan förändring här, en mindre positiv sådan. Stämningen känns mer dämpad och flera är lite ledsna och längtar hem. Jag vet inte riktigt vad det är som utlöst detta men även jag blir påverkad, det är påtagligt. Det kan ha att göra med att Paw Khee Lar har begett sig in i Burma då hennes far är dålig och om han inte blir bättre kommer hon inte tillbaka. Jag hoppas verkligen hon kommer tillbaka då jag inte hann träffa henne innan hon åkte. Även Ni Ni Kyaw var borta när jag kom tillbaka och ingen vet riktigt var hon är eller hur länge hon blir borta. Det kan vara en hemlig utbildning på hemlig plats, men ingen vet säkert.

 

Jag tror att detta har påverkat eleverna och fått dem att längta hem, vilket är fullt förståeligt. Jag ska lägga in lite lekar och tävlingar kommande vecka och försöka höja stämningen något, jag tror det blir bra. Det är klart att det kommer perioder då allt är lite sämre, det är bara det att alla nu har den perioden samtidigt vilket gör det svårare att komma ur. Jag ska dock göra mitt bästa och be alla att anstränga sig.

 

Under helgens lektioner har jag även berättat om min resa och kommer nästa vecka att visa dem bilder. Det tycker dem ska bli väldigt spännande, speciellt då några av dem har gjort ett litet arbete om Angkor Wat. Annars kommer kommande vecka fokusera på den språkliga delen och innehålla flera tal de ska få i uppgift att skriva samt hålla.

 

Detta känns som början på slutet på denna era och när slutet nås så ses vi inom Sverikes gränser, då tar en ny period i mitt liv vid och vad den kommer att innehålla är fortfarande en gåta. Vi ses.

 

Linnéa

 

Följande text kommer inte att handla om engelsk undervisning på något vis, följande text är min personliga skildring, min uppfattning av två länder som jag nyligen besökt. Delar av Kambodja och Vietnam återberättas utifrån mina upplevelser, mina sinnen, jag öppnar ett fönster och erbjuder delar av vår värld, genom mina ögon.

 

Jag är berörd, jag är förskräckt, jag är skakad, jag är förbannad, jag är tio kilo tyngre än innan jag begav mig och det beror inte på choklad. Jag vill gärna hoppa i min berättelse men ska istället försöka att återge min resa i kornologisk ordning och då börjar den med en bussresa till Bangkok. Långa bussresor brukar gå an trots att jag blir rastlös efter några timmar men just denna dag bestämde sig en man att sätta sig bakom mig och spy hela vägen till Bangkok. Jag fick till och med på mig och är fruktansvärt glad att jag hade ett överflöd av våt servetter med mig, för er som verkligen känner mig förstår vilken mardrömsresa detta var för mig. Kallsvettig fick trycka ner en fobi av stora mått i djupet tills jag framme i Bangkok kunde andas ut. Nu kunde det bara bli bättre, trodde jag.

 

När jag i fågelperspektiv såg Thailand försvinna under mig fylldes jag av en välbekant känsla, förväntansfullhet. Doften av äventyr, nya platser. Kambodja väntade på mig och välkommande mig sedan med ett till synes platt landskap. Jag slog upp flygplatsdörrarna med ett visum till Kambodja i mitt vinröda pass, andades för första gången in Phnom Pehns luft, äntrade en tuk tuk och begav mig mot ett guesthouse samtidigt som jag vägrade blinka i rädsla för att missa något. Jag älskar denna känsla, första intrycket av en stad, ett land. Den chansen får man bara en gång, första intrycket är något speciellt. Incidenten med spyan glömdes bort i myllret av människor och mopeder.

 

Efter att fått i mig lite mat och med en bra känsla gick jag mot mitt boende för natten med tillfredsställande steg, det var skönt att komma ifrån kontoret. Se något annat, höra något annat och bara insupa miljön. Mörkret hade gjort entré och jag funderade över morgondagens inplanerade besök till The killing fields, en man på en motorcykel säger något till mig och jag ler, skakar på huvudet och säger nej tack. Jag kände för att promenera tillbaka. Jag vänder mig om och påbörjar promenaden när jag plötsligt känner någon bakifrån som rycker i min väska, jag hinner knappt reagera innan han hunnit rycka sönder väskan, satt sig bakom mannen jag precis trodde ville ge mig skjuts, och kört i väg. Jag hade precis blivit rånad och gjorde ett naivt försök att springa efter och säga till kommande moped att jaga dem, när han skakade på huvudet och sa att de troligen var beväpnade. En enormt tung känsla av bedrövelse drabbade mig, jag är så otroligt naiv eller godtrogen att jag inte någon gång haft en tanke på att jag skulle kunna bli rånad. I och med att det var min första kväll i Kambodja hade jag också relativt mycket pengar på mig, körkort, visa-kort och dylikt. Med en kass början på min resa somnade jag till känslan av hopplöshet den natten, min första natt i ett land som jag slutligen tog till mitt hjärta. Nu ska jag inte hoppa i berättelsen, var sak har sin tid. För att se till kronologin så kommer ett polisbesök här näst, och jag får ännu en gång bekanta mig med korruption.

 

Hade det inte varit för en tuk tuk chaufför så hade min bild av Kambodja var betydligt sämre än vad den i dagens läge är. Mr Lee dök upp som en räddare i nöden när jag dagen efter rånet gav mig ut i dagsljuset för att uppsöka polis och därigenom få en rapport skriven. Det var betydligt mer komplicerat än jag hoppats på. Utan den hjälpsamme Lee hade jag onekligen gett upp då jag på tre olika ställen fått förklara händelsen och ingen kunnat hjälpa mig utan bara hänvisade mig vidare mig. Som ett borttappat brev på posten skickades jag till sist till rätt ställe som självklart låg långt utanför staden, Lee gjorde profit och mina pengar sinade. Till sist, framme på rätt ställe fick jag återigen förklara händelseförloppet och vad som stals och nu trodde jag att allt äntligen var klart. En hel dag åt ingenting och jag hann precis släppa en djup suck när jag avslutade rapporten med min namnteckning då polismannen harklar sig på ett sådant sätt att jag insåg jag hade något mindre positivt att vänta. Det var inte svårt att lista ut vad det gällde. Det var så nära nu, jag var bara en lite stämpel ifrån att vara klar med detta och sen sluta älta det och försöka njuta av min visit, när han tittar upp och säger att det normalt tar tre dagar att få stämpel godkänd. En absurditet jag näst intill inte kunna hålla skrattet inne för, känslan av hopplöshet återvände. Polismannen erbjöd sig dock, som den hederlige statsman han ändå var, att ordna detta åt mig med en gång om jag gav honom 20 dollar. Där och då tog mitt tålamod slut och han kunde läsa reaktionen i mina ögon och sänkte snabbt priset till 15 dollar, vilket är mycket för honom att stoppa direkt i fickan. För det första ville jag inte bidra till korruptionen och för det andra hade jag inga pengar. Jag släppte på alla trevligheters spärrar och höll ett bra tal full av desperation och irritation tills polismannen insåg att han minsann inte skulle kunna tjäna sig en hacka på denna turist. Jag försökte få honom att förstå hur ologiskt det hela tedde sig, jag var där av en enda anledning, jag hade blivit rånad, av med alla mina pengar och för att få tillbaka dem behövde jag en rapport med tillhörande stämpel. Moment 22. Till slut tryckte han ändå dit min stämpel argsint och stoppade den enda summan jag gick med på att ge honom i fickan, 50 cent. Jag kunde inte låta bli att le när jag vände honom ryggen, det kändes som en vinst.

 

Tillsammans med mig och Lee återkom också mörkret till staden, en hel dag hade gått åt och placerat min budget på sträckbänken. Det är så klart jobbigt att ha blivit av med pengar och viktiga kort och kvitton men det som ändå känns värst är att det var inte hans att ta. Jag blev rånad, inte bara på mina ägodelar utan också på mitt personliga utrymme. Han inkräktade i min sfär och det är det som känns, det är det som resulterade i att jag fortsättningsvis hade kalla kårar varje gång jag gick någonstans efter att mörkret lagt sig. I vilket fall, där och då, på vägen tillbaka bestämde jag mig för att inte låta detta förstöra min resa och incidenten kommer härefter inte att nämnas igen.

 

En påträngande tystnad, en obeskrivlig känsla av tyngd, en stämning formad av lidande, orättvisa, död och ondska. Jag tar en ansats, kämpar att med ord försöka beskriva upplevelsen av besöket på The Killing Fields som i kronologin kommer här näst. Ett besök på något som med historisk sanning och rätta kallas för dödens fält är som ni säkert förstår en upplevelse svår att återberätta, svår att ens för egen del reflektera över och förstå. Det tog mig ett tag innan jag insåg att marken jag respektlöst satte ner mina fötter på avslöjade klädrester som regnet fört med sig upp, det vita som fläckade marken var inte sten, det var benbitar. Bitar av ben som bevisar att där fanns en gång liv, men som nu bara vittnar om hur ond människan kan vara. Rester av liv, precis som ditt och mitt, människor som en gång har levat, skrattat, pratat, gråtit och skrikit, precis som du och jag. Människor som dött. Människor som blivit bestulna på det vi så självklart tar för givet, livet. Människor som föll offer för en fruktansvärd händelse, alldeles för lite uppmärksammad i Sverige. Varför erbjuds ingen information om detta folkmord i Kambodja i den svenska läroplanen? Hur kommer det sig att en utrensning av närmare en tredjedel av ett helt lands befolkning inte tas upp i historia undervisningen? Pol Pot, ett monster som tillsammans med sin regim begravde mellan 2-3 miljoner människor på fyra år. Fyra år som inte ligger alltför långt bak i tiden, ett massmord efter förintelsen som inte ingår i skolundervisningen. Detta är för mig ofattbart och något jag senare kommer tillbaka till, då jag under ett ytterligare känsloladdat besök blir besviken på Sverige och dess prioriteringar i skolplanen vad det gäller historia. Jag blir besviken på min egen okunskap.

 

Dödens fält, det är en plats förevigad i det utrymmet där man spar obehagliga minnen. Jag hade dock önskat mer information och bakgrunds historia men det ligger mycket på en själv såklart. Även om det inte hade skadat även på plats, en broschyr eller dylikt hade räckt. Detta var en nyttig upplevelse, jag tycker alla någon gång borde besöka liknande platser för att inse att man inte kan ta något för givet, inte ens sitt liv, och förstå hur ond människan kan vara. Den här känslan går aldrig att nå via en historia bok, trots detta är jag tudelad då jag är rädd för den sortens turism som detta kan medföra. På en plats fanns benbitar och tänder upplagda på ett podium, utan skydd, vilket kändes banalt. Var det meningen att man skulle ta på detta, kanske fota medan man håller i det också? Nu går jag händelserna i förväg och ska hitta tillbaka till ordningen, den mörka sidan av turism tvingas jag tyvärr återkomma till senare i berättelsen.

 

Avslutningsvis, besöket fångade mig i en outgrundlig stämning som gav något otroligt mycket kraftigare än kalla kårar. Det var förmodligen förnimmelsen av död och orättvisa.

Jag har varit med om en liknande känsla tidigare, vid The former Slavmarket i Stone Town på Zanzibar.

 

Med en tung känsla i bröstet lämnade jag Phnom Phen bakom mig med destinationen Siem Reap framför mig. Genom fönstret såg jag stadens siluett med hjälp av lampor speglas i floden och sakta men säkert kröp Kambodja innanför mitt skinn. På bussen hade jag timmar att reflektera över Phnom Phen som stad och bestämde mig för att jag gillade den. Trött i benen efter att ha promenerat hela dagen för att komma till sjön och därmed utanför turistområdena kände jag mig uppfylld av vänlighet. Runt denna sjö bor människor i ett grannskap där man inte har utrymme att vara för privat, när jag kom dit, till detta område fick jag förvånade blickar och barnen sprang runt mig och skrattade. Jag antar att det inte är alltför vanligt att en vit människa kommer dit, jag gick på gatan utan för deras hus som nådde utöver sjön och kände riktigt av grannsämjan. Det var skillnad mot livet i lägenhet i vår huvudstad vill jag lova, där man hellre ser ner marmortrappen en in i sin grannes ögon för ett vänligt hej. Där har vi att lära.

 

När destinationen Siem Reap var nådd och magen tillfredsställs av nudlar gav jag mig ut på en promenad och med tanke på att denna stad lockar otroligt många turister finns där också många sätt att spendera pengar på. På marknaden utstod jag en tuff frestelse för mig och mitt behov men räddade min arma plånbok och klarade mig helskinnad. Att shoppa var inte anledningen till detta besök i denna stad, här var jag för att ta mig till Angkor Wat och dit skulle jag i gryningen. Därför fördrev jag tiden bäst jag kunde tills det var dags att krypa ner och möta sömnen för att sedan strax före 04:00 bege mig mot Angkor Wat.

 

Vanligtvis föredrar jag att sova då gryningen tar form och dagen tar vid men denna morgon skådade mina ögon något magnifikt. Ett storartat skådespel jag inte för någon sömn hade velat missa. Soluppgången avslöjade successivt en plats fylld av historia och mystik, en plats tillsynes nästan overklig. Jag kan nu försäkra er, denna plats finns inte bara på bilder och vykort överallt, den fanns faktiskt på riktigt och det var imponerande att se. I templen fick man tända rökelser och blev då välsignad med ett rött garnarmband, samma sorts armband jag fick när jag flöt omkring i Laos bland barerna. Same same but very different.

 

Hela denna långa dag spenderades på olika tempel i regionen och jag har nog inte riktigt insett hur stort detta område är och hur många fantastiska byggnader som finns. I ärlighetens namn föredrog jag faktiskt tempel nummer två som till skillnad från Angkor Wat var osymmetriskt konstruerat och kändes som om det var byggt lite på måfå. Det var nya vändningar överallt och väldigt lätt att virra bort sig, det var nog på grund av denna ologiska konstruktion jag fastnade för detta tempel. Efter en heldag blir man relativt mätt på tempel men det var ännu ett jag kommer att minnas. Ett tempel mitt i ingenstans där stora rötter klättrade över väggar och tak, hela träd inlindade platsen i gåtfullhet. Jag gillar träd, jag gillar rötter, de letar sig alltid rätt även om de måste bestiga tempel.

 

Kronologin tar oss till Shianokville där jag för första gången under min vistelse här i Asien fick bada i havet, det var obeskrivligt. Med tanke på att värmen legat som ett tätt moln länge var detta som att komma ut ur en bunker och känna sig fri. Innan jag stoppade fötterna i havet förväntade jag mig en härlig svalkning men tyvärr motsvarade det inte riktigt mina förväntningar då vattnet uppgick till 38 grader. Det var helt sinnessjukt, väldigt konstig känsla att simma i ett hav som är så varmt. Aftonen spenderades på en otroligt angenäm biosalong där jag avnjöt Alice in Wonderlands tillsammans med en pizza man kunde beställa in. Hippie eran lever kvar i Shianokville.

 

Efter en dags lyx med både strand och bio var det dags att lämna Kambodja och äntra Vietnam. Jag var lite nervös vid gränsen då jag inte utfärdat något visum innan men det gick bra för mig, vilket jag måste tacka Sverige för. Två Australiensare blev fast vid gränsen och jag hade inte för något i världen velat göra dem sällskap där mitt i ingenting.

 

Hamnstaden Ha Tien hälsade mig välkommen med en ofattbart stark fisklukt, det stack i näsan och jag hade svårt att ta till mig av stadens mysiga kvarter. Några timmar senare satt jag på en båt mot paradisön Phu Qouc som jag inhyste mycket höga förväntningar om. Detta var ett måste som jag fått rekommenderat för mig av flera. Land i sikte och bilden som mötte mig var overklig, fantastiskt vackert med fiskebåtar och verkligen stereotypt för hur jag föreställt mig Vietnam. Stråhattar överallt, det var som en film men tyvärr mattades detta ner och vistelsen blev lite av en besvikelse. Jag hade kanske för lite tid för att leta efter det perfekta stället eller så är jag svårare att imponera på äldre dagar, jag uppfattar inte mig själv excentrisk, vilket jag kanske var mer när jag var yngre. Jag måste helt enkelt uttrycka mig som så, att enligt min åsikt är Phu Qouc lite överskattat. Det kan vara baksidan av turism blandat med bristen på miljömedvetande hos lokalbefolkningen, men flera större områden av stränderna var smutsiga, fulla med sopor och på vissa ställen ville jag inte ens gå i vattnet av den anledningen.

 

Mitt nästa och sista mål på resan var Saigon ( Ho Chi Minh City) och dit nådde jag via båt till Rach Gia och därifrån i en trång buss utan utrymme för väskor. Likt en sill färdades jag genom Vietnam och det faktum att det är världens trettonde mest befolkade stad var faktiskt tydligt. Näst intill ständig bebyggelse i nio timmar, samhälle på samhälle efter floden. Det såg så gemytligt ut, här bytte man transportmedel, hemma skulle vi ta cykeln till grannen men här var det båten som gällde.

 

Det är ju allmänt känt att människor här har obegripligt stor packning när det tar sig fram på sina mopeder men under denna resa såg jag något som ändå tog priset. Bak på mopeden hade en man en stor gris i en bur. Det var inte en liten gris utan en stor, riktigt stor som låg i en tät bur fastspänd på mopeden. Det är för mig ett under att han höll balansen, det var en minst sagt annorlunda syn och hade jag inte suttit som en sill hade jag kastat mig efter kameran.

 

I Saigon skulle jag avsluta min resa med ännu en nyttig men ack så känslokrävande upplevelse. Fast också upplevelser som jag tycker vi är skyldiga att göra, för att försöka förstå.

                                                                                                                                

Saigon, en myllrande stad full av mopeder vart man än vände sig. Trafiken var galen och man fick passa sig. I denna stad hade jag två personliga måsten, två besök jag både såg fram emot och gruvade mig inför. Cu Chi Tunnels var besök nummer ett och det var ett intressant besök som resulterade i en enorm frustration över turism. Tunnlarna användes under Vietnamkriget och rymmer 12000 människor och förgrenar 6 byar, dessa resulterade i överlevnad och är något som Vietnameserna stolt pratar om. Hur de överlistade amerikanarna, hur de med hjälp av brutala fällor lyckades döda soldater från det stora landet i väst. Inför mitt besök här hade jag en förhoppning om att fokus skulle ligga på kampen om överlevnad, hur livet i tunnlarna tedde sig. Mer personliga skildringar om den enorma viljan att överleva som måste ha krävts för att ta sig ner i dessa små mörka utrymmen. Det var många som bragdas liv på denna plats men jag önskade ändå att det skulle handla om människans gigantiska överlevnadsinstinkt. Det faktum att de överlevde, inte antalet och tillvägagångssättet de dödade amerikaner på.

 

Ett ständigt återkommande uttryck under detta besök var ”American Killer Hero”, de som lyckades dräpa många amerikaner blev hjältar och stolt visas de brutala fällor som användes upp. Jag anser att der var fel fokus, personliga skildringar hade definitivt fångat mig mer.

 

Tunnlarna var smalare än du nu tänker dig, betydligt mindre än de hål du nu föreställer dig. Jag tog mig ner i ett hål för att se om klaustrofobin smög sig på, hålet var så litet att jag trodde att höfterna aldrig skulle slinka ner. Jag kom ner, och det var en underlig känsla. Jag var lite tudelad angående detta då någon del av mig reflekterade över om det var respektlös att äntra dessa tunnlar. Vad hade jag för rätt att ta del av denna plats, dessa minnen. Jag bestämde mig dock för att lämna den friska luften och ta mig en bit i en tunnel, jag lider inte av klaustrofobi men nu fick jag ända bekanta mig med den. Jag tänker mig dessa tunnlar som en plats för överlevnad och tillät mig därför att gå ner, jag reagerade dock senare under turen då en trasig amerikansk pansarvagn stolt visades upp. Några satte sig i den för foton, där tog det dock emot för mig och det kändes respektlöst. De visar stolt upp en pansarvagn de genom död tog över. Där kände jag inget behov av att klättra.

 

Senare under vandringen nådde jag en liten restaurang där jag kunde köpa välbehövligt vatten men också, om jag hade velat, tändare och dylikt gjorda av kulor eller annat material som hittats efter kriget. Jag var helt oförstående, vem skulle någonsin vilja gå runt med en tändare av material där blod tvättats bort? Var ligger tjusningen i det? Makabert, enbart makabert. Respektlös turism når sitt klimax när vissa i samma grupp som jag köper kulor för att sedan testa att avfyra vapen som användes under kriget. Hur tänker man då, är man ens benägen reflektera över huvudtaget? Horribelt enligt mig, som om det inte avfyrats nog med vapen på denna plats. Ljudet av skotten var öronbedövande och detta väljer man att betala pengar för, på den plats där dessa ljud resulterat i död för så många människor. De kan omöjligt ha reflekterat över hur lokalbefolkningen känner när de får stå ut med dessa ljud som högst troligt framkallar obehagliga minnen, enbart för att turister ska få testa på. Avfyrat en AK-47:a på Vietnamesisk mark, check. Gräsligt.

 

Jag känner en viss motvilja då jag har foton på mig själv i tunnlarna och av ren vana efter att ha blivit fotad konstant här på kontoret så ler jag. Det speglar inte min sinnesstämning men om jag hade ett foto på mig själv där jag avfyrar ett vapen hade fått utstå ett ständigt illamående.

 

På väg tillbaka på Saigon och mitt andra besök passerade vi flertalet kyrkogårdar, jag undrade om de som nyss avfyrat vapen reflekterade över det över huvudtaget.

 

Kronologin tar oss till War Remnant Museum, ett museum om Vietnamkriget som fungerar som en knytnäve i mellangärdet med slag efter slag. Rakt och enkelt presenteras övergreppen under kriget, det var tungt, det var overkligt verkligt. Hur kan så mycket ondska fylla en människokropp? Jag besitter inte de orden eller meningar som krävs för att kunna beskriva denna upplevelse så jag gör inte heller ett försök. Jag kan dock inte sluta fundera över vad som händer med en ung man när han går med i det militära, hur ser resan ut fram tills han stolt visar upp avhuggna huvuden som troféer. Någonstans på vägen har han slängt själen överbord, vad har fått honom att göra det? Hur stor är skillnaden mellan vissa, och beakta att jag säger vissa, militära avdelningar från en sekt? Det resulterar i att en ung man slutar tänka för sig själv, enbart lyder order och mördar utan samvete, någonstans på vägen slutar han se på människor som människor. Jag rekommenderar verkligen ett besök på detta museum, vi får helt enkelt inte glömma.

 

Som tidigare nämnt går inte ett besök på War Remnant Museum att återberätta och därmed går också min skildring av min resa mot sitt slut. Saigon var det sista stoppet innan Bangkok och därefter bussresan tillbaka till kontoret. I och med två berörande besök i denna stad fanns inte mycket mentalt utrymme till att bedöma staden i sig. Galet min fint, modernt med fräscha parker och mycket grönt i stadskärnan. Jag besökte också nattmarknaden vilket var trevligt, men jag hade som sagt svårt att ta åt mig av atmosfären. Förutom ondska så är mopeder något som kommer att symbolisera Saigon för mig, hela familjer på väg till jobb och skola tar sig fram på en bland miljoner mopeder på stora gator.

 

Väl framme i Bangkok hade jag 10 timmar att fördriva på busshållsplatsen, en utläst bok och orimliga mängder strips fick mig konstatera något som smugit sig på, jag är trött på att resa ensam. Sydamerika i höst, någon? Ej att förglömma, som minne från Kambodja har jag nu bläck i-knackat från bambu pinnar på armen. Jag var tvungen att testa, se hur det kändes.

 

I och med mina upplevelser är jag väldigt delad när det gäller turism, eftersom jag själv gillar att resa. Resa för att se bakåt, inåt och sedan framåt med ett berikat perspektiv och förhoppningsvis någon slas ökad förståelse världen som innehåller min existens. Min reslust skulle dock aldrig te sig som så, att jag skulle avfyra en AK-47:a i Vietnam.

 

Avslutningsvis vill jag ge den svenska läroplanen en dänga. Är det inte rasistiskt att välja bort folkmord som i Kambodja och Rwanda? Vi och dom, ett farligt begrepp som måste vara förklarningen till varför jag under mina många historietimmar i skolan aldrig erbjudits information om dessa fatala händelser. Ingen av ”oss” blev direkt drabbade och då blir det helt plötsligt inte lika viktigt. Under förintelsen, som geografiskt var närmare, drabbades någons mormor, farmor eller farfar och därmed ska vi lära oss allt i detalj om detta. Missförstå mig rätt, vi ska definitivt ha mycket undervisning angående förintelsen men vi måste också föra in utrymme för andra händelser, även där ”vi” inte var direkt drabbade. Annars ökas vi och dom- tänkandet. En av anledningarna till att vi läser mycket om förintelsen är att vi aldrig ska glömma det utan minnas och därmed förhindra att det någonsin kan hända igen. Det hände,  Kambodja, 1975-1979.

För allt i världen, glöm aldrig att minnas.
Linnéa






En elektrikers mardröm i Phnom Phen, Kambodja.




Siem Reap, Kambodja
 


Angkor Wat



Angkor Wat



Det sedvanliga turistkortet



Bayon temple






Resultatet av egenskaper som nyfikenhet, impulsivitet och jakten på adrenalin.



Sillutrymme på en buss i södra Vietnam



Phu Quoc, Vietnam



En ingång till Cu Chí tunnels

Horribelt nöje, turister avfyrar tydligen mer än gärna en AK-47:a på Vietnamesisk mark. Coolt!




En ständigt återkommande syn, ingenting är omöjligt!

 

Att tiden passerar i expressfart är väl egentligen inget jag behöver nämna ännu en gång, det är en upprepning från min sida ni nu kan utantill. Det är ett konstaterande, men även möjligtvis en försäkran för egen del, jag kontrollerar så att tiden inte lämnat mig kvar. Den går fort, men så länge jag har möjlighet att reflektera över tidens hastighet och existens inser jag att jag faktiskt är kvar på tåget. Detta tidens tåg.

 

Destination? Det vi alla spenderar alldeles för mycket tid till att grubbla över, att oroa oss för men också inhysa stora förhoppningar inför. Nämligen framtiden, just nu går det som på räls och jag håller mig kämpande kvar på tåget.

 

Den senaste tågstationen bestod av berättelseförfattning, geografi samt lite världshistoria i mycket enkelt form. Perrongen jag precis lämnat för att bege mig iväg med tåget igen? Den gångna veckan. Dess författningsdel gick till som så, att eleverna fick i uppgift att skriva samma berättelse två gånger. En version i presens samt en i dåtid, allt för att anamma de nya grammatiska kunskaperna. Geografin bestod, som vanlig ordning den senaste tiden, i att redovisa ett land inför klassen. Jag kan gladeligen och med en gnutta stolthet avslöja en successiv förbättring.

 

Det jag erbjöd på den historiska fronten var väldigt uppskattat då materialet bestod av en film. Hotel Rwanda visades framför tv:n i det bastuklimat som råder här, och åtföljdes av diverse uppgifter.

 

Jag kan inte sluta förvånas över elevernas allmänbildning, eller mer korrekt uttryckt, deras bristande kunskap beträffande omvärlden. Jag påstår definitivt inte att min allmänbildning är på topp, tvärtom kan den absolut utökas, den borde onekligen kompletteras. Men, jag har en aning, eller ett hum om hur världen ser ut. När jag igår fick frågan, trots relativt mycket geografi lektioner, om Kambodja låg i Europa, kunde jag inte låta bli att reflektera över hur privilegierad jag är som erbjudits så mycket information i ett naturligt flöde under mina skolår. Här är Hitler ett namn som inte ens existerar i periferin av deras kunskap. Rwanda, vad är det?

 

Jag skyller absolut inte på dem, kunskaper som dessa har aldrig varit nödvändiga enligt regimen och lever man i ett land som Burma lär man sig bara det regimen vill och går miste om resten. Du lär dig helt enkelt vad regimen anser vara viktigt, och definitivt inget som kan medföra kritiskt tänkande eller ökat samhällsintresse, Det skulle ju kunna resultera i att studenters kritiska tänkande kunde riktas mot dem själva (mycket troligt), ve å vale, hellre en outbildad befolkning. Ett slags orättvisans klimax – Burmas regering.

 

Alltså, regimen ser helst att folket de faktiskt kidnappat från deras åsiktsfrihetliga frihet förblir outbildade. Folket får ingen chans att ta utrymme i ett internationellt spektra. De når knappt heller ut i ett nationellt perspektiv med tanke på de många etniska grupperna och då på grund av språkliga barriärer. Denna språkliga begränsning inom landets gränser förhindrar att folket av Burma förenar sig mot ett gemensamt mål; frihet. Deras röster tystas av okunskap. En i hög grad avsiktlig okunskap, en medveten åtgärd i regimens avskyvärda strategi.

 

Regimen påstår att universiteten ökat i stycken under dess skräckvälde. Det är dock till en viss del sanningsenligt men dessa är avsiktligt belägna oåtkomligt och har i mycket hög grad bristfällig undervisning. Lika uppsåtligt håller de också isär de etniska grupperna och leder dem till olika universitet, allt av rädsla för att de enar sig emot dem. Ett land styrt av rädsla är ett farligt sådant. Jag frågar mig vem som egentligen är räddast, folket eller regimen? Som en äldre pastor uttryckte sig i Jesper Bengtssons bok, ”Decennier av militärdiktatur har skapat en skräckens kontinent där militären är räddast av alla”. Regimen och de som arbetat i dess tjänst är förmodligen skräckslagna, livrädda för den dagen då generalen störtas, och de får ställas till svars. Det är ett slags moment 22, rädsla är en av de starkaste känslor som kan infinna sig i en mänsklig kropp och denna rädsla kommer aldrig att släppa taget om dem och de i sin tur kommer då aldrig att släppa taget om makten. Samme man sa också, ”Generalerna behöver fler vänner, inte fiender. De behöver känna att de har en väg ut ur det låsta läget, annars vågar de aldrig släppa ifrån sig makten. De behöver frihet, de också”

 

Jag tycker denne mannens resonemang låter logiskt, och påvisar vilken enorm kraft av förlåtelse han besitter. Jag vill definitivt inte sympatisera med regimen men det ligger bestämt något i denne mans tankegång.

 

Tillbaka till okunskapen hos mina elever, som jag hoppas minskar för varje dag och ersätts av en smygande växande kunskap om världen utanför Burma. De är så villiga att lära och har en omättlig hunger, för om de var i Burma skulle de befinna sig tillsammans med andra ungdomar på universiteten runt om i detta minst sagt tilltrasslade land. Ungdomarna hamnar på sådana platser varifrån ingen någonsin kommer att få höra deras röster.

 

Jag hoppas mina elever lyckas höja sina röster tillräckligt högt.

 

Veckan har i vilket fall varit förnöjsam och den eleven som har haft absolut svårast hela tiden och som jag tror har dyslexi har tagit ett stort steg framåt, väldigt kul att se. Nästa vecka kommer de fortsatta sin resa i det engelska språket utan mig för nu beger jag mig ut på ett visa- run. I ärlighetens namn måste jag säga att denna tripp är mycket välbehövlig för egen del, och kanske också för eleverna. Ombyte förnöjer. Min motivation och fantasi börjar onekligen sina och det är två behållare jag måste lyckas fylla på för att kunna erbjuda bästa möjliga hjälp för eleverna. Så på jakt efter dessa reservdelar drar jag på mig upptäckar- skorna och styr dem mot Kambodja/Vietnam.

 

Det är precis alldeles nyligen jag tillade Vietnam på denna kommande rutt. Tanken var att flyga till Phnom Phen och sedan ta landvägen tillbaka mot Bangkok för att ta buss därifrån. I och med oroligheterna som tycks sprida sig i Thailand och UD:s avrådan att åka in i vissa provinser väljer jag att flyga tillbaka också, då försäkringen uteblir när UD går ut med en varning och man vet aldrig när den kan behövas. Jag ändrar därmed rutten och flyger tillbaka från Saigon då det är ett billigare alternativ och inte alls långt ifrån där jag kommer att vara. Efter att ha tittat på diverse olika flyg verkar det som om fler tänker som jag, de flesta flyg mellan Phnom Phen och Bangkok är slut eller betydligt dyrare än vanligt. I alla fall, efter att ha räknat lite på detta blir det också ett billigare alternativ då jag inte behöver besöka ambassaden alls utan får 30 dagar gratis då jag flyger in i landet, det är precis vad som behövs. Det blir nog alldeles utmärkt.

 

Nu beger jag mig ut för att fylla på depåerna och då resandet inte bara är en geografisk förflyttning utan också resulterar i en resa innanför mitt skinn hoppas jag lätt kunna fylla dessa depåer till brädden. Jag ska besöka platser som kommer få mig att tänka tillbaka, bakåt i tiden, men också inåt och närmare det som är jag. Så destination: Kambodja/Vietnam men också det kanske huvudsakliga målet i resan, den inre destinationen – det egna jaget.

 

Skorna är på, äventyrslusten är aldrig svår att väcka till liv och väskan är packad.

Ha en fin första maj.

Linnéa

Burma har en folkmängd på drygt 50 miljoner, det är fem gånger Sveriges befolkningsmängd som i detta nu lever under ett skräckvälde som aldrig tycks nå sitt slut. Kan du tänka dig vreden hos dem vars land gått förlorat till diktatur? Kan du föreställa dig desperationen i det burmesiska folkets hjärtan? Kan du i din kropp känna deras misströstan över den rådande korruptionen och är du benägen att sky juntan å deras vägnar? Burma är till ytan ett stort land, men ändå lyckas juntan till stor del med isoleringen från omvärlden. Någon gång når nyheter ut från det stängda landet trots att ögon och öron till diktatorns tjänst finns överallt. När denna nyhet når ut, var i prioriteringen hamnar den då i mediebruset? Hur många av er kunde exempelvis läsa om de tre explosioner som ägde rum i Burmas forna huvudstad Rangoon för drygt en vecka sedan? Är 24 människors död resultatet av regeringens metod att härska genom att söndra? Har Burmas folk nu nått sin bristningsgräns och låtit desperationen över situationen tagit överhand? Sprängladdningar detonerade bland civila, för mig finns det bara ett ord för det. Terrorism.

 

Har förtvivlan och hopplösheten blivit stark nog att utlösa terror? Det är en skrämmande och dyster profetia, men är den sann? Framtiden kommer att utvisa händelseförloppet i detta drabbade land. Hur blir reaktionerna när regimen i år vinner valet, ett val där inga andra alternativ egentligen finns. Ett val av fusk, en handling som är föga förvånande från generalen.

 

Terror, vilken får då ta på sig skulden? De som utför terrorn? Absolut. Regeringen? Onekligen. Omvärlden?  Utan tvivel, ja! Vilka berörs och drabbas då av denna eventuella terror? Regeringen? Förmodligen. Omvärlden? Inte speciellt. Burmas folk? Otvetydigt! Hur når man en långsiktig lösning där lidandet hos Burmas folk når sitt slut? Jag hoppas innerligt att det inte är en naiv dröm, en omöjlighet.

 

Här på SYCB står tiden allt annat än stilla och ännu en vecka har kommit och gått, för att nu läggas till historien. En mycket bra vecka dessutom, i och med att veckan fullbordades nådde även kapitlet dåtid sin ände och det känns tillfredsställande. Eleverna har definitivt hämtat sig från festligheterna och tar sig an engelskan med ett lejons hunger. Som nämnt så har veckan mestadels handlat om grammatik men också den veckoenliga geografin i form av en redovisning av ett land. Nu har vi gått igenom 27 av världens alla länder, och fler blir det. Detta är ett effektivt sätt att nå ökat självförtroende hos eleverna samt ett förbättrat uttal.

 

Den gångna veckan kändes på något vis som en milstolpe. När jag under veckan nöjt lyssnade till deras redovisningar erfor jag en tillfredställande känsla växa inom mig, stolthet. Trots att jag tycker att tiden springer ifrån oss så lyckas mina elever i takt med den utvecklas och ständigt fylla sina kroppar med självförtroende. Detta bekräftades på den ständigt återkommande fredags diskussionen då större merparten av eleverna förklarade att de också tyckte sig nått någon slags milstolpe. Efter att byggt på med en till tempusform verkar de nått en större förståelse för det engelska språket och alla var på strålande humör och kände sig uppfyllda av en kunskap de nu helt och fullt verkar förstå. Som om de först nu kan greppa sammanhanget, greppa det med starka nävar och gör allt i sin makt för att hålla de kvar.

 

I mitt försök att förbättras deras valmöjlighet när det kommer till musik går vi tillsammans igenom en text kontinuerligt och denna vecka gjorde Hello Saferide entré. Det som når ut till mina burmesiska vänner från Sveriges bidrag till världens musik är katastrofal. Häromdagen hörde jag hur de försökte sjunga med till Boten Anna (engelsk version), och jag fick akut magont. Varför man ens har ansträngt sig till att översätta den hiskeligt dåliga låten till engelska är för mig en gåta, och nu når detta misstag ända hit och förgiftar den atmosfär jag sakteligen börjat bygga genom bra musik, genom musik som faktiskt berättigat får kallas musik.

 

Kommande vecka har vi en gästföreläsare dagtid och kvällstid kommer vi då att fortsätta utvecklingen framåt i det engelska språket, nu helt utan grammatik. I och med att undervisningen ligger den tidpunkten den gör tycker jag det var lägligt med en film, Hotel Rwanda kommer att visas med tillhörande frågor. Vi kommer även att gå igenom historier de skrivit och nu ska få läsa upp inför sina vänner. I slutet av veckan beger jag mig på visa-run till Kambodja. Det kommer minst sagt bli välbehövligt att komma ifrån lite, motivationen börjar sina och fantasin verkar gå på sparlåga.

 

Trots att Aftonbladet har en viss förkärlek till dramatik så känns det sådär att behöva åka till Bangkok nu i och med de upptrappande oroligheterna, men det ska nog gå bra. Jag får ta med mig böcker och åka direkt till flygplatsen och fördriva tiden i ord. På tal om ord så har jag precis avslutat en av våra svenska klassiker, Röda rummet, och ordet överskattad hägrar så här direkt efteråt.

 

Nu går jag in i ännu en vecka här nere och börjar inse att perioden här inte varar för evigt, inom en relativt snar framtid kommer mina rastlösa fötter vandra fram och tillbaka till jobbet i dalarna. Vemodet smyger sig sakteliga på, men likaså längtan efter familj och vänner, och allt annat bekant. Ett virrvarr av känslor och tankar, ett nystan mina närmaste kommer att få trassla ut i sommar. Matilda, spara dina naglar, här finns knutar.

 

Lagom till detta års upplaga av månaden maj kommer mina rastlösa fötter vandra in i nytt territorium. Kambodja och Vietnam, ge mig allt ni har.

 

Trevlig valborg, nu när ni säger hejdå till vintern på riktigt därhemma kan jag snart komma hem.

Linnéa