Dolda röster fångade i okunskap
Att tiden passerar i expressfart är väl egentligen inget jag behöver nämna ännu en gång, det är en upprepning från min sida ni nu kan utantill. Det är ett konstaterande, men även möjligtvis en försäkran för egen del, jag kontrollerar så att tiden inte lämnat mig kvar. Den går fort, men så länge jag har möjlighet att reflektera över tidens hastighet och existens inser jag att jag faktiskt är kvar på tåget. Detta tidens tåg.
Destination? Det vi alla spenderar alldeles för mycket tid till att grubbla över, att oroa oss för men också inhysa stora förhoppningar inför. Nämligen framtiden, just nu går det som på räls och jag håller mig kämpande kvar på tåget.
Den senaste tågstationen bestod av berättelseförfattning, geografi samt lite världshistoria i mycket enkelt form. Perrongen jag precis lämnat för att bege mig iväg med tåget igen? Den gångna veckan. Dess författningsdel gick till som så, att eleverna fick i uppgift att skriva samma berättelse två gånger. En version i presens samt en i dåtid, allt för att anamma de nya grammatiska kunskaperna. Geografin bestod, som vanlig ordning den senaste tiden, i att redovisa ett land inför klassen. Jag kan gladeligen och med en gnutta stolthet avslöja en successiv förbättring.
Det jag erbjöd på den historiska fronten var väldigt uppskattat då materialet bestod av en film. Hotel Rwanda visades framför tv:n i det bastuklimat som råder här, och åtföljdes av diverse uppgifter.
Jag kan inte sluta förvånas över elevernas allmänbildning, eller mer korrekt uttryckt, deras bristande kunskap beträffande omvärlden. Jag påstår definitivt inte att min allmänbildning är på topp, tvärtom kan den absolut utökas, den borde onekligen kompletteras. Men, jag har en aning, eller ett hum om hur världen ser ut. När jag igår fick frågan, trots relativt mycket geografi lektioner, om Kambodja låg i Europa, kunde jag inte låta bli att reflektera över hur privilegierad jag är som erbjudits så mycket information i ett naturligt flöde under mina skolår. Här är Hitler ett namn som inte ens existerar i periferin av deras kunskap. Rwanda, vad är det?
Jag skyller absolut inte på dem, kunskaper som dessa har aldrig varit nödvändiga enligt regimen och lever man i ett land som Burma lär man sig bara det regimen vill och går miste om resten. Du lär dig helt enkelt vad regimen anser vara viktigt, och definitivt inget som kan medföra kritiskt tänkande eller ökat samhällsintresse, Det skulle ju kunna resultera i att studenters kritiska tänkande kunde riktas mot dem själva (mycket troligt), ve å vale, hellre en outbildad befolkning. Ett slags orättvisans klimax – Burmas regering.
Alltså, regimen ser helst att folket de faktiskt kidnappat från deras åsiktsfrihetliga frihet förblir outbildade. Folket får ingen chans att ta utrymme i ett internationellt spektra. De når knappt heller ut i ett nationellt perspektiv med tanke på de många etniska grupperna och då på grund av språkliga barriärer. Denna språkliga begränsning inom landets gränser förhindrar att folket av Burma förenar sig mot ett gemensamt mål; frihet. Deras röster tystas av okunskap. En i hög grad avsiktlig okunskap, en medveten åtgärd i regimens avskyvärda strategi.
Regimen påstår att universiteten ökat i stycken under dess skräckvälde. Det är dock till en viss del sanningsenligt men dessa är avsiktligt belägna oåtkomligt och har i mycket hög grad bristfällig undervisning. Lika uppsåtligt håller de också isär de etniska grupperna och leder dem till olika universitet, allt av rädsla för att de enar sig emot dem. Ett land styrt av rädsla är ett farligt sådant. Jag frågar mig vem som egentligen är räddast, folket eller regimen? Som en äldre pastor uttryckte sig i Jesper Bengtssons bok, ”Decennier av militärdiktatur har skapat en skräckens kontinent där militären är räddast av alla”. Regimen och de som arbetat i dess tjänst är förmodligen skräckslagna, livrädda för den dagen då generalen störtas, och de får ställas till svars. Det är ett slags moment 22, rädsla är en av de starkaste känslor som kan infinna sig i en mänsklig kropp och denna rädsla kommer aldrig att släppa taget om dem och de i sin tur kommer då aldrig att släppa taget om makten. Samme man sa också, ”Generalerna behöver fler vänner, inte fiender. De behöver känna att de har en väg ut ur det låsta läget, annars vågar de aldrig släppa ifrån sig makten. De behöver frihet, de också”
Jag tycker denne mannens resonemang låter logiskt, och påvisar vilken enorm kraft av förlåtelse han besitter. Jag vill definitivt inte sympatisera med regimen men det ligger bestämt något i denne mans tankegång.
Tillbaka till okunskapen hos mina elever, som jag hoppas minskar för varje dag och ersätts av en smygande växande kunskap om världen utanför Burma. De är så villiga att lära och har en omättlig hunger, för om de var i Burma skulle de befinna sig tillsammans med andra ungdomar på universiteten runt om i detta minst sagt tilltrasslade land. Ungdomarna hamnar på sådana platser varifrån ingen någonsin kommer att få höra deras röster.
Jag hoppas mina elever lyckas höja sina röster tillräckligt högt.
Veckan har i vilket fall varit förnöjsam och den eleven som har haft absolut svårast hela tiden och som jag tror har dyslexi har tagit ett stort steg framåt, väldigt kul att se. Nästa vecka kommer de fortsatta sin resa i det engelska språket utan mig för nu beger jag mig ut på ett visa- run. I ärlighetens namn måste jag säga att denna tripp är mycket välbehövlig för egen del, och kanske också för eleverna. Ombyte förnöjer. Min motivation och fantasi börjar onekligen sina och det är två behållare jag måste lyckas fylla på för att kunna erbjuda bästa möjliga hjälp för eleverna. Så på jakt efter dessa reservdelar drar jag på mig upptäckar- skorna och styr dem mot Kambodja/Vietnam.
Det är precis alldeles nyligen jag tillade Vietnam på denna kommande rutt. Tanken var att flyga till Phnom Phen och sedan ta landvägen tillbaka mot Bangkok för att ta buss därifrån. I och med oroligheterna som tycks sprida sig i Thailand och UD:s avrådan att åka in i vissa provinser väljer jag att flyga tillbaka också, då försäkringen uteblir när UD går ut med en varning och man vet aldrig när den kan behövas. Jag ändrar därmed rutten och flyger tillbaka från Saigon då det är ett billigare alternativ och inte alls långt ifrån där jag kommer att vara. Efter att ha tittat på diverse olika flyg verkar det som om fler tänker som jag, de flesta flyg mellan Phnom Phen och Bangkok är slut eller betydligt dyrare än vanligt. I alla fall, efter att ha räknat lite på detta blir det också ett billigare alternativ då jag inte behöver besöka ambassaden alls utan får 30 dagar gratis då jag flyger in i landet, det är precis vad som behövs. Det blir nog alldeles utmärkt.
Nu beger jag mig ut för att fylla på depåerna och då resandet inte bara är en geografisk förflyttning utan också resulterar i en resa innanför mitt skinn hoppas jag lätt kunna fylla dessa depåer till brädden. Jag ska besöka platser som kommer få mig att tänka tillbaka, bakåt i tiden, men också inåt och närmare det som är jag. Så destination: Kambodja/Vietnam men också det kanske huvudsakliga målet i resan, den inre destinationen – det egna jaget.
Skorna är på, äventyrslusten är aldrig svår att väcka till liv och väskan är packad.
Ha en fin första maj.
Linnéa
