inandaroundburma

Det vattenkrig vi som barn alla någon gång drömt om, det vi spenderat långa stunder av barndomen till att fantisera om, det riktiga vattenkriget som aldrig kom har nu, något sent nått mig. Jag kan avslöja en härlig upptäckt, barnet i mig var löjligt lätt att väcka och återuppstod i sin forna fantasi. Att kasta vatten på allt och alla var helt plötsligt inget bus utan helt och fullt moraliskt rätt, när jag säger kasta vatten så är det definitivt inte ett sprut med en vattenpistol jag menar utan kastade hinkar och ständigt sprutande vattenslangar med högt tryck. Jag har upplevt min första högtid här, det burmesiska/thailändska nyåret, och jag tackar och tar emot alla innehållande intryck och upplevelser och firar mer än gärna. Ett intressant fakta är att denna högtid inte varar en dag, inte heller en helg utan en hel vecka fylls av vatten och fest.

 

Veckan har alltså passerat i ledighetens tecken och vi har här på kontoret ägnat oss åt annat än grammatik och lektioner, vi har socialiserat, kastat mängder av vatten och uppnått en generell känsla av välbefinnande. Vi har helt enkelt haft jäkligt kul tillsammans och jag har fått äran att uppleva ett sannerligen originellt sätt att fira en högtid. Firandet pågår som tidigare nämnt en vecka men dess klimax (för vår del) inträffade under torsdagen då vi tillsammans åkte ut i galenskapernas samhälle under en heldag. Farbröderna konstapel har inte tid att se sig om efter illegala människor i allt vattenkastande och det var relativt fritt fram för mig och mina vänner som var väl värda en dag utanför grinden.

 

I en hyrd pick-up fyllde vi flaket med 13 förväntansfulla själar och en stor tunna vatten, den goda stämningen gick att ta på och kunde jag skulle jag ha förevigat den i en liten burk. Dagen innan avfärd tillbringades i köket, inte för min del då min matlagningskonst anses vara bristande, och jag måste erkänna att jag hade haft det kämpigt att tillaga en stor tjock ko -tunga. Så, med den största picknick väska jag någonsin skådat och laddade med hinkar påbörjades firandet tidigt och vi tog del i kriget, vi var soldater av vattnets element.

 

Hela landet fylls av musik och alla ger sig ut på gatorna, gammal som ung, för att kasta vatten och bli kastad på. För vår del var ett ställe cirka två mil utanför staden dagens mål och platsen för den utsökta picknicken, en park där man genom naturliga heta källor kan koka ägg.

 

Långt innan vi nått vårt mål var vi alla genomblöta och jag kunde inte undvika att notera bristen på trafiksäkerhet. Vi mötte åtskilliga bilar och på alla falk kastades vatten mot mötande trafik, i hög hastighet stod och satt människor trångt och tog emot iskallt vatten och vit färg. Vårt flak fylldes, såklart av vatten fort, men också av en feststämning vi utan alkohol skulle ha svårt att uppnå i Sverige, tjejerna dansade och sjöng (läs skrek) hela vägen, själv log jag. Ett förvuxet vattenkrig, barnet i mig log av tillfredsställelse.

 

Väl framme satte vi våra blöta rumpor i parken omgiven av heta källor och häftig omgivning, och åt en välförtjänst lunch, vi var som fångar på permission. Tjejerna kunde inte sitta still och vi bestämde oss för ännu ett äventyr, att ta den relativt fysiska vandringen uppför ett av de närliggande bergen för att nå öppningen till en grotta. Det var väldigt varmt och visst var sluttningen och alla trappor upp något påtaglig men tjejerna var totalt utslagna, vilket jag förstår med tanke på att de aldrig rör på sig. Jag var oerhört förväntansfull inför att stiga ner i grottan och älskade den fysiska ansträngningen, det fick mig att känna mig levande. Tillbaka till det som är jag för en stund. Det var kul att se tjejerna i denna miljö, men det gick bra tungt för dem och vissa vände.

 

 Äntligen framme, genomblöta av svett och vatten steg vi, en tapper skala ner i mörkret. Det var en häftig upplevelse och några tyckte det var obehagligt med de trånga utrymmena och valde att klättra upp till det betryggande dagsljuset. Vi var fem äventyrslystna själar som fullföljde och klättrade neråt där det blev både kallare och mörkare. En etapp senare nådde vi en stor öppning som var upplyst av glödlampor, mäktigt är det bäst beskrivande ordet. Efter att ha beundrat detta och konstaterat att vi hade sällskap av otaliga fladdermöss begav vi oss neråt, genom mycket trånga utrymmen och med hjälp av endast en ficklampa tog vi oss fram genom denna mystik. Än en gång måste jag tacka och bocka för de upplevelser och erfarenheter jag hela tiden fyller min ryggsäck med, en ryggsäck full av liv och minnen. Mitt alldeles egna memory lane utökas ständigt.

 

Tillbaka ovan jord och på flaket igen styrde vi tillbaka mot stadens kärna för att bli ännu lite våtare och vitare av färg, vi hade inte fått nog även om jag motvilligt erkänner att jag inte längre var riktigt lika entusiastisk efter sex timmar. Det var en dag jag förnöjt lägger till minnet, en dag jag vi många tillfällen kommer att återkalla från mitt minnes djupa vrå.

 

Idag är det söndag och jag kan, utan att skämmas, säga att jag ser fram emot kommande vecka som kommer att gå i vardagens tecken. Jag kommer att kunna gå och handla utan att bli genomvåt och jag ser fram emot att återgå till lektionerna. Det är trots allt inte så lång tid kvar för mig här.

 

Något annat intressant som veckan bjöd på var en dag av frisörsalong här på SYCB, i princip alla färgade och klippte håret här ute på gården. Alla gjorde sig fina inför firandet, även jag och det försöket resulterade i att jag nu kan liknas vid ultra-rödluvan. Jag skulle såklart ha tänkt till två gånger innan jag lät dem färga mitt hår med färg för cirka 4 svenska kronor från marknaden. En färg framställd för asiatisk mörkt hår. Resultatet? Jag är röd, och när jag säger röd så menar jag röd, tok röd likt en clown- peruk. Mitt stackars svenska hår reagerade på den starka färgen och borde nu avlägsnas helt på grund av dess slitna skick. Existensen av impulsivitet inom mig är något jag får bekänna och tygla, en egenskap som lika ofta kan vara negativ som positiv.

 

Kommande vecka kommer att behandla grammatik och det är dags att lämna nu och ge oss in i då. Vi har som tidigare författat påbörjat den tempusformen men egentligen bara skrapat lite på ytan, sen kom en veckas vattenkrig i vägen. Jag antar att jag kommer att få tampas lite med en viss motvillighet efter lovet, jag minns själv hur det var att komma tillbaka efter ett lov. Mina elever är de mest ambitiösa och hungriga efter kunskap, men de är också mänskliga.

 

Tiden flyr för fulla livet och det börjar bli aktuellt för mig att söka nytt visum och hoppas på rätt stämpel i passet, det kommer att ske i slutet av månaden i Kambodja. Jag har en förhoppning att demonstrationerna i Bangkok lugnar ner sig fram till dess, då jag kommer att ta mig dit för att sedan direkt flyga därifrån.

 

Jag och mitt rödluvan deluxe röda  hår, som faktiskt är relativt passade med tanke på för vilkas räkning jag faktiskt befinner mig här, säger gott nytt burmesiskt år och på återseende.

Linnéa

Tvättstuga? Tvättmaskin är något som lyser med sin frånvaro här, nog
för att jag lyckas få mina kläder rena ändå med dessa enkla metoder
men jag lovar er, det är absolut ett fullvärdigt träningspass att tvätta
jeans och handdukar.



En välbehövlig vän




Med risk för klaustrofobi i en grotta i Laos.




Vårt eminenta kök



Äventyrslust



Laos och dess makalösa landskap



Mycket ambitiösa elever



Det vi kallar badrum



Vang Vieng, Laos.



Mekong River, gränsen mellan Thailand och Laos.



Munkbad




En hög dos av endorfiner

Fenomenet tubing i Vang Vieng, Laos.




Illegal transport över gränsen kostar ca 4kr



Gränsen mellan Thailand och Burma



Kultur på hög nivå; små grodorna



Kulturutbyte



Festligheter innan jag begav mig till Laos där berusningmedlen bestod av
coca-cola och chips men framförallt endorfiner. Jag har aldirg varit så
berusad utan att förtära en droppe alkohol.




Barnet i mig.



Tårtkriget jag alltid drömt om



Alla mot en




Lugnet före stormen




Burmesisk tradition där födelsedagsbarnet matar alla sina gäster
med en bit tårta. Bacillrädsla är något som helt klart inte existerar
här då alla självfallet åt av en och samma sked.



24- års dag.




Spelet som håller oss sysselsatta.



Bevismaterial! Den mycket oinbjudna gästen i duschen som
föranledde hysteri.

Ge dig själv en föreställning och tänk dig att Mona Sahlin. Tänk dig att hon uttrycker sin politiska eller samhälliga åsikt i hopp om förändring och då trolig förbättring. Ett ämne som rör alla. På grund av att hon ej delar dessa formulerade värderingar med landets regerande döms hon till husarrest, bakom stängda dörrar, i 16 år. Bodström ger sitt stöd, Östros likaså, framför sina ögon hade de en dröm om en ett rättvisst samhälle där medborgarna vågar diskutera nationen de lever i, där de har modet att yttra sig. Framför sina ögon visar sig nu ett galler, ett ogenomträngligt galler som håller dem fängslade, fängslade bland våldtäktsmän och mördare.

 

Dessa handlingars man, som nekade dem deras rätt, är en maktens man, hans ord är lag. Reinfeldt styr, bestämmer och dividerar med en järnhand. Han är storebror. 

 

I Sverige skulle detta vara galenskap, ett tokigt påhitt. Man skulle kunna kalla det sagan om en fantasi, en fantasi vi nästan kan dra på mungipan åt. Motsats?  Sagan om en verklighet, en verklighet som utan tvekan existerar. En verklighet med hög grad av isolationsstrategi utövat av maktens män.

 

Aung Sun Suu Kyi är Burmas Mona. 16 år i husarrest, brott?

                      - socialism

U Win Htein är Burmas Bodström.  Bland mördare fängslad i 14 år, brott?

                      - demokrati

Östros får motsvara Burmas U Soe Han. 21 år bakom lås och bom, brott?

                      - en önskan om frihet

 

I denna jämförelse är Reinfeldts motsvarighet i Burma långt grymmare än vår svenska statsminister men det här är min allegori och jag bestämmer. Than Shwe är Reinfeldt, han med järngreppet, likt kato i mio min mio.

 

Det är dessa människor vi hör om, som når ut via medial uppmärksamhet, men det finns många andra som kämpar för att lyfta sitt land på fötter. Drygt 2100 politiska fångar sitter bakom galler för att försökt lyfta upp sin nation från en djup damm av orättvisor. Lyfta demokratins Burma, sänka diktaturens Myanmar.

 

I detta land är detta realitet, det är en sanning vi alla innesitter vetskap om men har svårt att ta till oss. Jag hoppas kunna erbjuda detta förödande mörka fakta viss verklighet i form av denna, egentligen absurda, parabel.

 

Från det ena till det andra, här hos mig är det obegripligt varmt. Nattens sömn störs av ett klädombyte, tvingat av värmen och dess förmåga att drabba kroppen av svett, mängder. I och med den tryckande värmen går det inte att göra mycket annat än att hålla sig inne med sällskap av en fläkt. Jag har alltså vänt kappan efter vinden och påstår nu att fläkten är min bästa vän, min före detta bundis står snällt och väntar, cykeln. Fläkten är oumbärlig men lagom till eftermiddagen minskar mitt intresse även för den, då värmen är så påtaglig att fläkten bara förmår att spotta het luft. Vanligtvis skulle detta driva mig till vansinne och rastlösheten skulle göra sig starkt påmind, men nu, inget. Som ett resultat av den höga temperaturen orkar jag precis undervisa, sedan hägrar apati. Trots väderförhållandena orkar minsann tuppen hålla igång vareviga morgon. Jag hoppas den drabbas värmeslag.

 

Undervisningsmässigt pratar vi bara om gårdagen, förra veckan, förra månaden, för några år sedan, fokus ligger med andra ord på dåtid. Förgången tid i sällskap med en gnutta geografi. Jag delade upp eleverna i tre grupper och gav dem i uppgift att sätta en känd plats på kartan, samt redovisa vilket land detta ställe finns i och vad det är. Det var allt i geografi väg, jag sa en gnutta och en gnutta det var. Som tidigare nämnt har grammatik regerat och det är något eleverna faktiskt uppskattar, tro det eller ej, men det är en kunskap som de konkret känner att de får. Ordförråd samt den skriftliga och muntliga delen är något som successivt ökar men som för eleverna är svårt att märka av konkret. Att lära sig dåtid resulterar i en radikal grammatiskt skillnad för dem, vilket är kul att kunna bidra till. För eleverna innehöll veckan också en workshop med ämnet Civil Society och jag fick maka på mig och undervisa kvällstid i slutet av veckan.

 

Kommande vecka inträffar den så omtalade Sonkran, en högtid som nu i modern tid mest går ut på att kasta vatten på varandra, ständigt under en hel vecka. Ett förvuxet vattenkrig och barnet i mig ler förväntansfullt. Om jag ska sia om framtiden tror jag att det kommer vara en otroligt kul upplevelse, en eller två dagar i alla fall, att sen inte kunna gå ut utan att bli genomvåt kan nog lätt bli lite frustrerande. Jag får se till att fylla på mitt lager av yoghurt och frukt nu i helgen för att ha så få måsten som möjligt under veckan. Egentligen hägrar ledighet hela veckan men vi har bestämt oss för att ha undervisning månad och tisdag och sen stänger kontoret i förmån för vattenkriget. I mig rör sig en känsla….. skräckblandad förtjusning.

 

Imorgon, söndag, ska vi med organiserad transport ta oss till marknaden vilket förhoppningsvis kommer att uppskattas. Vi kommer att åka när det är som varmast med teorin att polisen under dessa timmar inte kommer att vara i närheten. Det gäller alltså att få i sig mängder av vatten innan avfärd, och hoppas att allt går som det ska. Att vi får en härlig dag och att eleverna äntligen får komma ut härifrån och se något annat för några timmar.

 

Jag hoppas våren ger sig till känna hemma. När den sen slagit rot och sommaren tar vid, då kommer även jag.

Linnéa

Jag tar risken att låta både enformig och tjatig men i och med att min vistelse här nu uppgått till tre månader måste jag bara ge uttryck åt en känsla, jäklar vad tiden jäktar fram. Jag besitter inte de krafter som verkar krävas för att hänga med, jag misstänker att min framtid kommer att ägnas åt att reflektera och bearbeta min dåtid. När jag står stadigt på svensk mark igen, har stuvade makaroner och falukorv framför mig och skyndar iväg mot vardagens måsten, kommer jag då att vara benägen att minnas denna känsla som infinner sig hos mig nu, här i denna del av mitt liv. Kommer jag att kunna förklara för mina nära och kära om mina upplevelser och intryck? Går det ens att återge en någorlunda bild? Kommer ni att förstå den?

 

Jag kommer omöjligt att kunna beskriva denna värme, inte ens vädermässigt men framförallt inte den värme jag erbjuds av eleverna och alla andra här.  Hur beskriver man en doft, och kommer jag att kunna förnimma den när min period här är historia?

 

Drygt tre avverkade månader här, logiskt nog resulterar det i att min kvarvarande tid minskat rejält och jag lider av någon slags halvvägs- känslor. Om ungefärliga tio veckor kommer SYCB att vara här, men inte jag.  Det faktum att jag anländer tillsammans med den svenska sommaren lindrar denna vemodiga känsla något, och även det faktum att jag har de finaste vänner och den bästa familj som väntar på mig. Trots detta kan jag inte riktigt se mig själv hemma i Sverige, tillbaka i en vardag utan mina vänner här. Äta-jobba-sova.

 

Jag har dock bestämt mig, med alla dessa känslor beaktade, att jag kommer hem i juni. Jag kan inte annat än se realiteten i vitögat, jag har inga som helst planer för hösten och därav kommer pengar att vara mycket väl till hands och då krävs det ju faktiskt att jag måste jobba. Verkligheten är så fruktansvärd tråkig.

 

Min verklighet här, på denna kontinent, har till brädden fyllts utav ämnet geografi. Som tidigare nämnt var kunskapen inom detta obefintligt så med hjälp av min ringa kunskap inom samma ämne har vi tillsammans lyckats öka vetskapen om att det finns en värld, lite större än enbart Burma. Den gångna veckan tillbringades framför en världskarta och jag förklarade skillnaden mellan land och kontinent och bara lät dem studera kartan. En påtaglig avancering inom geografi är att de nu kan peka ut Burma/Thailand och var vi faktiskt befinner oss.

 

Veckan innehöll också ett lite större projekt för eleverna då de alla fick välja ett varsitt land, använda sig av sina nyvunna kunskaper inom data och söka information om det aktuella landet, för att sedan muntligt redovisa för resten av klassen. Detta var otroligt kul och under redovisningarna kunde jag inte låta bli att känna en skvätt av stolthet, de gav sitt allt och trots nervositet gjorde de ett utmärkt arbete. Där och då bestämde jag mig för att införa en veckoläxa, varje måndag ska de redovisa ännu ett land efter att de fått en vecka på sig utanför lektionstid att arbeta på det. I denna övning ingår många viktiga moment, att söka information, välja ut de relevanta, skriva ihop det och till slut muntligt redovisa. Allt på engelska med ett resultat av ökat vokabulär, bättre uttal samt ett härligt förstärkande av mod och självförtroende.

 

Nästa vecka kommer jag att fortsätta på geografi- spåret till viss del, men samtidigt kommer grammatik och då dåtid ha en stor roll.

 

För övrigt har utskottet varit ner på en kort visit och det var väldigt uppskattat och jag hoppas innerligt på det nya projektet att bjuda in två kvinnor härifrån till Sverige och därigenom fixa dokument till dem, i form av pass. Det skulle kännas oerhört bra, tummen upp för Burmautskottet!

 

Nu har påsken kommit och gått, håll i hatten för snart är det jul.

Linnéa