inandaroundburma

Ge dig själv en föreställning och tänk dig att Mona Sahlin. Tänk dig att hon uttrycker sin politiska eller samhälliga åsikt i hopp om förändring och då trolig förbättring. Ett ämne som rör alla. På grund av att hon ej delar dessa formulerade värderingar med landets regerande döms hon till husarrest, bakom stängda dörrar, i 16 år. Bodström ger sitt stöd, Östros likaså, framför sina ögon hade de en dröm om en ett rättvisst samhälle där medborgarna vågar diskutera nationen de lever i, där de har modet att yttra sig. Framför sina ögon visar sig nu ett galler, ett ogenomträngligt galler som håller dem fängslade, fängslade bland våldtäktsmän och mördare.

Dessa handlingars man, som nekade dem deras rätt, är en maktens man, hans ord är lag. Reinfeldt styr, bestämmer och dividerar med en järnhand. Han är storebror. 

I Sverige skulle detta vara galenskap, ett tokigt påhitt. Man skulle kunna kalla det sagan om en fantasi, en fantasi vi nästan kan dra på mungipan åt. Motsats?  Sagan om en verklighet, en verklighet som utan tvekan existerar. En verklighet med hög grad av isolationsstrategi utövat av maktens män.

Aung Sun Suu Kyi är Burmas Mona. 16 år i husarrest, brott?

                      - socialism

U Win Htein är Burmas Bodström.  Bland mördare fängslad i 14 år, brott?

                      - demokrati

Östros får motsvara Burmas U Soe Han. 21 år bakom lås och bom, brott?

                      - en önskan om frihet

I denna jämförelse är Reinfeldts motsvarighet i Burma långt grymmare än vår svenska statsminister men det här är min allegori och jag bestämmer. Than Shwe är Reinfeldt, han med järngreppet, likt kato i mio min mio.

Det är dessa människor vi hör om, som når ut via medial uppmärksamhet, men det finns många andra som kämpar för att lyfta sitt land på fötter. Drygt 2100 politiska fångar sitter bakom galler för att försökt lyfta upp sin nation från en djup damm av orättvisor. Lyfta demokratins Burma, sänka diktaturens Myanmar.

I detta land är detta realitet, det är en sanning vi alla innesitter vetskap om men har svårt att ta till oss. Jag hoppas kunna erbjuda detta förödande mörka fakta viss verklighet i form av denna, egentligen absurda, parabel.

Från det ena till det andra, här hos mig är det obegripligt varmt. Nattens sömn störs av ett klädombyte, tvingat av värmen och dess förmåga att drabba kroppen av svett, mängder. I och med den tryckande värmen går det inte att göra mycket annat än att hålla sig inne med sällskap av en fläkt. Jag har alltså vänt kappan efter vinden och påstår nu att fläkten är min bästa vän, min före detta bundis står snällt och väntar, cykeln. Fläkten är oumbärlig men lagom till eftermiddagen minskar mitt intresse även för den, då värmen är så påtaglig att fläkten bara förmår att spotta het luft. Vanligtvis skulle detta driva mig till vansinne och rastlösheten skulle göra sig starkt påmind, men nu, inget. Som ett resultat av den höga temperaturen orkar jag precis undervisa, sedan hägrar apati. Trots väderförhållandena orkar minsann tuppen hålla igång vareviga morgon. Jag hoppas den drabbas värmeslag.

Undervisningsmässigt pratar vi bara om gårdagen, förra veckan, förra månaden, för några år sedan, fokus ligger med andra ord på dåtid. Förgången tid i sällskap med en gnutta geografi. Jag delade upp eleverna i tre grupper och gav dem i uppgift att sätta en känd plats på kartan, samt redovisa vilket land detta ställe finns i och vad det är. Det var allt i geografi väg, jag sa en gnutta och en gnutta det var. Som tidigare nämnt har grammatik regerat och det är något eleverna faktiskt uppskattar, tro det eller ej, men det är en kunskap som de konkret känner att de får. Ordförråd samt den skriftliga och muntliga delen är något som successivt ökar men som för eleverna är svårt att märka av konkret. Att lära sig dåtid resulterar i en radikal grammatiskt skillnad för dem, vilket är kul att kunna bidra till. För eleverna innehöll veckan också en workshop med ämnet Civil Society och jag fick maka på mig och undervisa kvällstid i slutet av veckan.

Kommande vecka inträffar den så omtalade Sonkran, en högtid som nu i modern tid mest går ut på att kasta vatten på varandra, ständigt under en hel vecka. Ett förvuxet vattenkrig och barnet i mig ler förväntansfullt. Om jag ska sia om framtiden tror jag att det kommer vara en otroligt kul upplevelse, en eller två dagar i alla fall, att sen inte kunna gå ut utan att bli genomvåt kan nog lätt bli lite frustrerande. Jag får se till att fylla på mitt lager av yoghurt och frukt nu i helgen för att ha så få måsten som möjligt under veckan. Egentligen hägrar ledighet hela veckan men vi har bestämt oss för att ha undervisning månad och tisdag och sen stänger kontoret i förmån för vattenkriget. I mig rör sig en känsla….. skräckblandad förtjusning.

Imorgon, söndag, ska vi med organiserad transport ta oss till marknaden vilket förhoppningsvis kommer att uppskattas. Vi kommer att åka när det är som varmast med teorin att polisen under dessa timmar inte kommer att vara i närheten. Det gäller alltså att få i sig mängder av vatten innan avfärd, och hoppas att allt går som det ska. Att vi får en härlig dag och att eleverna äntligen får komma ut härifrån och se något annat för några timmar.

Jag hoppas våren ger sig till känna hemma. När den sen slagit rot och sommaren tar vid, då kommer även jag.

Linnéa