Vemodets vecka
Jag tar risken att låta både enformig och tjatig men i och med att min vistelse här nu uppgått till tre månader måste jag bara ge uttryck åt en känsla, jäklar vad tiden jäktar fram. Jag besitter inte de krafter som verkar krävas för att hänga med, jag misstänker att min framtid kommer att ägnas åt att reflektera och bearbeta min dåtid. När jag står stadigt på svensk mark igen, har stuvade makaroner och falukorv framför mig och skyndar iväg mot vardagens måsten, kommer jag då att vara benägen att minnas denna känsla som infinner sig hos mig nu, här i denna del av mitt liv. Kommer jag att kunna förklara för mina nära och kära om mina upplevelser och intryck? Går det ens att återge en någorlunda bild? Kommer ni att förstå den?
Jag kommer omöjligt att kunna beskriva denna värme, inte ens vädermässigt men framförallt inte den värme jag erbjuds av eleverna och alla andra här. Hur beskriver man en doft, och kommer jag att kunna förnimma den när min period här är historia?
Drygt tre avverkade månader här, logiskt nog resulterar det i att min kvarvarande tid minskat rejält och jag lider av någon slags halvvägs- känslor. Om ungefärliga tio veckor kommer SYCB att vara här, men inte jag. Det faktum att jag anländer tillsammans med den svenska sommaren lindrar denna vemodiga känsla något, och även det faktum att jag har de finaste vänner och den bästa familj som väntar på mig. Trots detta kan jag inte riktigt se mig själv hemma i Sverige, tillbaka i en vardag utan mina vänner här. Äta-jobba-sova.
Jag har dock bestämt mig, med alla dessa känslor beaktade, att jag kommer hem i juni. Jag kan inte annat än se realiteten i vitögat, jag har inga som helst planer för hösten och därav kommer pengar att vara mycket väl till hands och då krävs det ju faktiskt att jag måste jobba. Verkligheten är så fruktansvärd tråkig.
Min verklighet här, på denna kontinent, har till brädden fyllts utav ämnet geografi. Som tidigare nämnt var kunskapen inom detta obefintligt så med hjälp av min ringa kunskap inom samma ämne har vi tillsammans lyckats öka vetskapen om att det finns en värld, lite större än enbart Burma. Den gångna veckan tillbringades framför en världskarta och jag förklarade skillnaden mellan land och kontinent och bara lät dem studera kartan. En påtaglig avancering inom geografi är att de nu kan peka ut Burma/Thailand och var vi faktiskt befinner oss.
Veckan innehöll också ett lite större projekt för eleverna då de alla fick välja ett varsitt land, använda sig av sina nyvunna kunskaper inom data och söka information om det aktuella landet, för att sedan muntligt redovisa för resten av klassen. Detta var otroligt kul och under redovisningarna kunde jag inte låta bli att känna en skvätt av stolthet, de gav sitt allt och trots nervositet gjorde de ett utmärkt arbete. Där och då bestämde jag mig för att införa en veckoläxa, varje måndag ska de redovisa ännu ett land efter att de fått en vecka på sig utanför lektionstid att arbeta på det. I denna övning ingår många viktiga moment, att söka information, välja ut de relevanta, skriva ihop det och till slut muntligt redovisa. Allt på engelska med ett resultat av ökat vokabulär, bättre uttal samt ett härligt förstärkande av mod och självförtroende.
Nästa vecka kommer jag att fortsätta på geografi- spåret till viss del, men samtidigt kommer grammatik och då dåtid ha en stor roll.
För övrigt har utskottet varit ner på en kort visit och det var väldigt uppskattat och jag hoppas innerligt på det nya projektet att bjuda in två kvinnor härifrån till Sverige och därigenom fixa dokument till dem, i form av pass. Det skulle kännas oerhört bra, tummen upp för Burmautskottet!
Nu har påsken kommit och gått, håll i hatten för snart är det jul.
Linnéa
