Det tillfredsställda barnet i mig
Det vattenkrig vi som barn alla någon gång drömt om, det vi spenderat långa stunder av barndomen till att fantisera om, det riktiga vattenkriget som aldrig kom har nu, något sent nått mig. Jag kan avslöja en härlig upptäckt, barnet i mig var löjligt lätt att väcka och återuppstod i sin forna fantasi. Att kasta vatten på allt och alla var helt plötsligt inget bus utan helt och fullt moraliskt rätt, när jag säger kasta vatten så är det definitivt inte ett sprut med en vattenpistol jag menar utan kastade hinkar och ständigt sprutande vattenslangar med högt tryck. Jag har upplevt min första högtid här, det burmesiska/thailändska nyåret, och jag tackar och tar emot alla innehållande intryck och upplevelser och firar mer än gärna. Ett intressant fakta är att denna högtid inte varar en dag, inte heller en helg utan en hel vecka fylls av vatten och fest.
Veckan har alltså passerat i ledighetens tecken och vi har här på kontoret ägnat oss åt annat än grammatik och lektioner, vi har socialiserat, kastat mängder av vatten och uppnått en generell känsla av välbefinnande. Vi har helt enkelt haft jäkligt kul tillsammans och jag har fått äran att uppleva ett sannerligen originellt sätt att fira en högtid. Firandet pågår som tidigare nämnt en vecka men dess klimax (för vår del) inträffade under torsdagen då vi tillsammans åkte ut i galenskapernas samhälle under en heldag. Farbröderna konstapel har inte tid att se sig om efter illegala människor i allt vattenkastande och det var relativt fritt fram för mig och mina vänner som var väl värda en dag utanför grinden.
I en hyrd pick-up fyllde vi flaket med 13 förväntansfulla själar och en stor tunna vatten, den goda stämningen gick att ta på och kunde jag skulle jag ha förevigat den i en liten burk. Dagen innan avfärd tillbringades i köket, inte för min del då min matlagningskonst anses vara bristande, och jag måste erkänna att jag hade haft det kämpigt att tillaga en stor tjock ko -tunga. Så, med den största picknick väska jag någonsin skådat och laddade med hinkar påbörjades firandet tidigt och vi tog del i kriget, vi var soldater av vattnets element.
Hela landet fylls av musik och alla ger sig ut på gatorna, gammal som ung, för att kasta vatten och bli kastad på. För vår del var ett ställe cirka två mil utanför staden dagens mål och platsen för den utsökta picknicken, en park där man genom naturliga heta källor kan koka ägg.
Långt innan vi nått vårt mål var vi alla genomblöta och jag kunde inte undvika att notera bristen på trafiksäkerhet. Vi mötte åtskilliga bilar och på alla falk kastades vatten mot mötande trafik, i hög hastighet stod och satt människor trångt och tog emot iskallt vatten och vit färg. Vårt flak fylldes, såklart av vatten fort, men också av en feststämning vi utan alkohol skulle ha svårt att uppnå i Sverige, tjejerna dansade och sjöng (läs skrek) hela vägen, själv log jag. Ett förvuxet vattenkrig, barnet i mig log av tillfredsställelse.
Väl framme satte vi våra blöta rumpor i parken omgiven av heta källor och häftig omgivning, och åt en välförtjänst lunch, vi var som fångar på permission. Tjejerna kunde inte sitta still och vi bestämde oss för ännu ett äventyr, att ta den relativt fysiska vandringen uppför ett av de närliggande bergen för att nå öppningen till en grotta. Det var väldigt varmt och visst var sluttningen och alla trappor upp något påtaglig men tjejerna var totalt utslagna, vilket jag förstår med tanke på att de aldrig rör på sig. Jag var oerhört förväntansfull inför att stiga ner i grottan och älskade den fysiska ansträngningen, det fick mig att känna mig levande. Tillbaka till det som är jag för en stund. Det var kul att se tjejerna i denna miljö, men det gick bra tungt för dem och vissa vände.
Äntligen framme, genomblöta av svett och vatten steg vi, en tapper skala ner i mörkret. Det var en häftig upplevelse och några tyckte det var obehagligt med de trånga utrymmena och valde att klättra upp till det betryggande dagsljuset. Vi var fem äventyrslystna själar som fullföljde och klättrade neråt där det blev både kallare och mörkare. En etapp senare nådde vi en stor öppning som var upplyst av glödlampor, mäktigt är det bäst beskrivande ordet. Efter att ha beundrat detta och konstaterat att vi hade sällskap av otaliga fladdermöss begav vi oss neråt, genom mycket trånga utrymmen och med hjälp av endast en ficklampa tog vi oss fram genom denna mystik. Än en gång måste jag tacka och bocka för de upplevelser och erfarenheter jag hela tiden fyller min ryggsäck med, en ryggsäck full av liv och minnen. Mitt alldeles egna memory lane utökas ständigt.
Tillbaka ovan jord och på flaket igen styrde vi tillbaka mot stadens kärna för att bli ännu lite våtare och vitare av färg, vi hade inte fått nog även om jag motvilligt erkänner att jag inte längre var riktigt lika entusiastisk efter sex timmar. Det var en dag jag förnöjt lägger till minnet, en dag jag vi många tillfällen kommer att återkalla från mitt minnes djupa vrå.
Idag är det söndag och jag kan, utan att skämmas, säga att jag ser fram emot kommande vecka som kommer att gå i vardagens tecken. Jag kommer att kunna gå och handla utan att bli genomvåt och jag ser fram emot att återgå till lektionerna. Det är trots allt inte så lång tid kvar för mig här.
Något annat intressant som veckan bjöd på var en dag av frisörsalong här på SYCB, i princip alla färgade och klippte håret här ute på gården. Alla gjorde sig fina inför firandet, även jag och det försöket resulterade i att jag nu kan liknas vid ultra-rödluvan. Jag skulle såklart ha tänkt till två gånger innan jag lät dem färga mitt hår med färg för cirka 4 svenska kronor från marknaden. En färg framställd för asiatisk mörkt hår. Resultatet? Jag är röd, och när jag säger röd så menar jag röd, tok röd likt en clown- peruk. Mitt stackars svenska hår reagerade på den starka färgen och borde nu avlägsnas helt på grund av dess slitna skick. Existensen av impulsivitet inom mig är något jag får bekänna och tygla, en egenskap som lika ofta kan vara negativ som positiv.
Kommande vecka kommer att behandla grammatik och det är dags att lämna nu och ge oss in i då. Vi har som tidigare författat påbörjat den tempusformen men egentligen bara skrapat lite på ytan, sen kom en veckas vattenkrig i vägen. Jag antar att jag kommer att få tampas lite med en viss motvillighet efter lovet, jag minns själv hur det var att komma tillbaka efter ett lov. Mina elever är de mest ambitiösa och hungriga efter kunskap, men de är också mänskliga.
Tiden flyr för fulla livet och det börjar bli aktuellt för mig att söka nytt visum och hoppas på rätt stämpel i passet, det kommer att ske i slutet av månaden i Kambodja. Jag har en förhoppning att demonstrationerna i Bangkok lugnar ner sig fram till dess, då jag kommer att ta mig dit för att sedan direkt flyga därifrån.
Jag och mitt rödluvan deluxe röda hår, som faktiskt är relativt passade med tanke på för vilkas räkning jag faktiskt befinner mig här, säger gott nytt burmesiskt år och på återseende.
Linnéa
