inandaroundburma

Följande text kommer inte att handla om engelsk undervisning på något vis, följande text är min personliga skildring, min uppfattning av två länder som jag nyligen besökt. Delar av Kambodja och Vietnam återberättas utifrån mina upplevelser, mina sinnen, jag öppnar ett fönster och erbjuder delar av vår värld, genom mina ögon.

 

Jag är berörd, jag är förskräckt, jag är skakad, jag är förbannad, jag är tio kilo tyngre än innan jag begav mig och det beror inte på choklad. Jag vill gärna hoppa i min berättelse men ska istället försöka att återge min resa i kornologisk ordning och då börjar den med en bussresa till Bangkok. Långa bussresor brukar gå an trots att jag blir rastlös efter några timmar men just denna dag bestämde sig en man att sätta sig bakom mig och spy hela vägen till Bangkok. Jag fick till och med på mig och är fruktansvärt glad att jag hade ett överflöd av våt servetter med mig, för er som verkligen känner mig förstår vilken mardrömsresa detta var för mig. Kallsvettig fick trycka ner en fobi av stora mått i djupet tills jag framme i Bangkok kunde andas ut. Nu kunde det bara bli bättre, trodde jag.

 

När jag i fågelperspektiv såg Thailand försvinna under mig fylldes jag av en välbekant känsla, förväntansfullhet. Doften av äventyr, nya platser. Kambodja väntade på mig och välkommande mig sedan med ett till synes platt landskap. Jag slog upp flygplatsdörrarna med ett visum till Kambodja i mitt vinröda pass, andades för första gången in Phnom Pehns luft, äntrade en tuk tuk och begav mig mot ett guesthouse samtidigt som jag vägrade blinka i rädsla för att missa något. Jag älskar denna känsla, första intrycket av en stad, ett land. Den chansen får man bara en gång, första intrycket är något speciellt. Incidenten med spyan glömdes bort i myllret av människor och mopeder.

 

Efter att fått i mig lite mat och med en bra känsla gick jag mot mitt boende för natten med tillfredsställande steg, det var skönt att komma ifrån kontoret. Se något annat, höra något annat och bara insupa miljön. Mörkret hade gjort entré och jag funderade över morgondagens inplanerade besök till The killing fields, en man på en motorcykel säger något till mig och jag ler, skakar på huvudet och säger nej tack. Jag kände för att promenera tillbaka. Jag vänder mig om och påbörjar promenaden när jag plötsligt känner någon bakifrån som rycker i min väska, jag hinner knappt reagera innan han hunnit rycka sönder väskan, satt sig bakom mannen jag precis trodde ville ge mig skjuts, och kört i väg. Jag hade precis blivit rånad och gjorde ett naivt försök att springa efter och säga till kommande moped att jaga dem, när han skakade på huvudet och sa att de troligen var beväpnade. En enormt tung känsla av bedrövelse drabbade mig, jag är så otroligt naiv eller godtrogen att jag inte någon gång haft en tanke på att jag skulle kunna bli rånad. I och med att det var min första kväll i Kambodja hade jag också relativt mycket pengar på mig, körkort, visa-kort och dylikt. Med en kass början på min resa somnade jag till känslan av hopplöshet den natten, min första natt i ett land som jag slutligen tog till mitt hjärta. Nu ska jag inte hoppa i berättelsen, var sak har sin tid. För att se till kronologin så kommer ett polisbesök här näst, och jag får ännu en gång bekanta mig med korruption.

 

Hade det inte varit för en tuk tuk chaufför så hade min bild av Kambodja var betydligt sämre än vad den i dagens läge är. Mr Lee dök upp som en räddare i nöden när jag dagen efter rånet gav mig ut i dagsljuset för att uppsöka polis och därigenom få en rapport skriven. Det var betydligt mer komplicerat än jag hoppats på. Utan den hjälpsamme Lee hade jag onekligen gett upp då jag på tre olika ställen fått förklara händelsen och ingen kunnat hjälpa mig utan bara hänvisade mig vidare mig. Som ett borttappat brev på posten skickades jag till sist till rätt ställe som självklart låg långt utanför staden, Lee gjorde profit och mina pengar sinade. Till sist, framme på rätt ställe fick jag återigen förklara händelseförloppet och vad som stals och nu trodde jag att allt äntligen var klart. En hel dag åt ingenting och jag hann precis släppa en djup suck när jag avslutade rapporten med min namnteckning då polismannen harklar sig på ett sådant sätt att jag insåg jag hade något mindre positivt att vänta. Det var inte svårt att lista ut vad det gällde. Det var så nära nu, jag var bara en lite stämpel ifrån att vara klar med detta och sen sluta älta det och försöka njuta av min visit, när han tittar upp och säger att det normalt tar tre dagar att få stämpel godkänd. En absurditet jag näst intill inte kunna hålla skrattet inne för, känslan av hopplöshet återvände. Polismannen erbjöd sig dock, som den hederlige statsman han ändå var, att ordna detta åt mig med en gång om jag gav honom 20 dollar. Där och då tog mitt tålamod slut och han kunde läsa reaktionen i mina ögon och sänkte snabbt priset till 15 dollar, vilket är mycket för honom att stoppa direkt i fickan. För det första ville jag inte bidra till korruptionen och för det andra hade jag inga pengar. Jag släppte på alla trevligheters spärrar och höll ett bra tal full av desperation och irritation tills polismannen insåg att han minsann inte skulle kunna tjäna sig en hacka på denna turist. Jag försökte få honom att förstå hur ologiskt det hela tedde sig, jag var där av en enda anledning, jag hade blivit rånad, av med alla mina pengar och för att få tillbaka dem behövde jag en rapport med tillhörande stämpel. Moment 22. Till slut tryckte han ändå dit min stämpel argsint och stoppade den enda summan jag gick med på att ge honom i fickan, 50 cent. Jag kunde inte låta bli att le när jag vände honom ryggen, det kändes som en vinst.

 

Tillsammans med mig och Lee återkom också mörkret till staden, en hel dag hade gått åt och placerat min budget på sträckbänken. Det är så klart jobbigt att ha blivit av med pengar och viktiga kort och kvitton men det som ändå känns värst är att det var inte hans att ta. Jag blev rånad, inte bara på mina ägodelar utan också på mitt personliga utrymme. Han inkräktade i min sfär och det är det som känns, det är det som resulterade i att jag fortsättningsvis hade kalla kårar varje gång jag gick någonstans efter att mörkret lagt sig. I vilket fall, där och då, på vägen tillbaka bestämde jag mig för att inte låta detta förstöra min resa och incidenten kommer härefter inte att nämnas igen.

 

En påträngande tystnad, en obeskrivlig känsla av tyngd, en stämning formad av lidande, orättvisa, död och ondska. Jag tar en ansats, kämpar att med ord försöka beskriva upplevelsen av besöket på The Killing Fields som i kronologin kommer här näst. Ett besök på något som med historisk sanning och rätta kallas för dödens fält är som ni säkert förstår en upplevelse svår att återberätta, svår att ens för egen del reflektera över och förstå. Det tog mig ett tag innan jag insåg att marken jag respektlöst satte ner mina fötter på avslöjade klädrester som regnet fört med sig upp, det vita som fläckade marken var inte sten, det var benbitar. Bitar av ben som bevisar att där fanns en gång liv, men som nu bara vittnar om hur ond människan kan vara. Rester av liv, precis som ditt och mitt, människor som en gång har levat, skrattat, pratat, gråtit och skrikit, precis som du och jag. Människor som dött. Människor som blivit bestulna på det vi så självklart tar för givet, livet. Människor som föll offer för en fruktansvärd händelse, alldeles för lite uppmärksammad i Sverige. Varför erbjuds ingen information om detta folkmord i Kambodja i den svenska läroplanen? Hur kommer det sig att en utrensning av närmare en tredjedel av ett helt lands befolkning inte tas upp i historia undervisningen? Pol Pot, ett monster som tillsammans med sin regim begravde mellan 2-3 miljoner människor på fyra år. Fyra år som inte ligger alltför långt bak i tiden, ett massmord efter förintelsen som inte ingår i skolundervisningen. Detta är för mig ofattbart och något jag senare kommer tillbaka till, då jag under ett ytterligare känsloladdat besök blir besviken på Sverige och dess prioriteringar i skolplanen vad det gäller historia. Jag blir besviken på min egen okunskap.

 

Dödens fält, det är en plats förevigad i det utrymmet där man spar obehagliga minnen. Jag hade dock önskat mer information och bakgrunds historia men det ligger mycket på en själv såklart. Även om det inte hade skadat även på plats, en broschyr eller dylikt hade räckt. Detta var en nyttig upplevelse, jag tycker alla någon gång borde besöka liknande platser för att inse att man inte kan ta något för givet, inte ens sitt liv, och förstå hur ond människan kan vara. Den här känslan går aldrig att nå via en historia bok, trots detta är jag tudelad då jag är rädd för den sortens turism som detta kan medföra. På en plats fanns benbitar och tänder upplagda på ett podium, utan skydd, vilket kändes banalt. Var det meningen att man skulle ta på detta, kanske fota medan man håller i det också? Nu går jag händelserna i förväg och ska hitta tillbaka till ordningen, den mörka sidan av turism tvingas jag tyvärr återkomma till senare i berättelsen.

 

Avslutningsvis, besöket fångade mig i en outgrundlig stämning som gav något otroligt mycket kraftigare än kalla kårar. Det var förmodligen förnimmelsen av död och orättvisa.

Jag har varit med om en liknande känsla tidigare, vid The former Slavmarket i Stone Town på Zanzibar.

 

Med en tung känsla i bröstet lämnade jag Phnom Phen bakom mig med destinationen Siem Reap framför mig. Genom fönstret såg jag stadens siluett med hjälp av lampor speglas i floden och sakta men säkert kröp Kambodja innanför mitt skinn. På bussen hade jag timmar att reflektera över Phnom Phen som stad och bestämde mig för att jag gillade den. Trött i benen efter att ha promenerat hela dagen för att komma till sjön och därmed utanför turistområdena kände jag mig uppfylld av vänlighet. Runt denna sjö bor människor i ett grannskap där man inte har utrymme att vara för privat, när jag kom dit, till detta område fick jag förvånade blickar och barnen sprang runt mig och skrattade. Jag antar att det inte är alltför vanligt att en vit människa kommer dit, jag gick på gatan utan för deras hus som nådde utöver sjön och kände riktigt av grannsämjan. Det var skillnad mot livet i lägenhet i vår huvudstad vill jag lova, där man hellre ser ner marmortrappen en in i sin grannes ögon för ett vänligt hej. Där har vi att lära.

 

När destinationen Siem Reap var nådd och magen tillfredsställs av nudlar gav jag mig ut på en promenad och med tanke på att denna stad lockar otroligt många turister finns där också många sätt att spendera pengar på. På marknaden utstod jag en tuff frestelse för mig och mitt behov men räddade min arma plånbok och klarade mig helskinnad. Att shoppa var inte anledningen till detta besök i denna stad, här var jag för att ta mig till Angkor Wat och dit skulle jag i gryningen. Därför fördrev jag tiden bäst jag kunde tills det var dags att krypa ner och möta sömnen för att sedan strax före 04:00 bege mig mot Angkor Wat.

 

Vanligtvis föredrar jag att sova då gryningen tar form och dagen tar vid men denna morgon skådade mina ögon något magnifikt. Ett storartat skådespel jag inte för någon sömn hade velat missa. Soluppgången avslöjade successivt en plats fylld av historia och mystik, en plats tillsynes nästan overklig. Jag kan nu försäkra er, denna plats finns inte bara på bilder och vykort överallt, den fanns faktiskt på riktigt och det var imponerande att se. I templen fick man tända rökelser och blev då välsignad med ett rött garnarmband, samma sorts armband jag fick när jag flöt omkring i Laos bland barerna. Same same but very different.

 

Hela denna långa dag spenderades på olika tempel i regionen och jag har nog inte riktigt insett hur stort detta område är och hur många fantastiska byggnader som finns. I ärlighetens namn föredrog jag faktiskt tempel nummer två som till skillnad från Angkor Wat var osymmetriskt konstruerat och kändes som om det var byggt lite på måfå. Det var nya vändningar överallt och väldigt lätt att virra bort sig, det var nog på grund av denna ologiska konstruktion jag fastnade för detta tempel. Efter en heldag blir man relativt mätt på tempel men det var ännu ett jag kommer att minnas. Ett tempel mitt i ingenstans där stora rötter klättrade över väggar och tak, hela träd inlindade platsen i gåtfullhet. Jag gillar träd, jag gillar rötter, de letar sig alltid rätt även om de måste bestiga tempel.

 

Kronologin tar oss till Shianokville där jag för första gången under min vistelse här i Asien fick bada i havet, det var obeskrivligt. Med tanke på att värmen legat som ett tätt moln länge var detta som att komma ut ur en bunker och känna sig fri. Innan jag stoppade fötterna i havet förväntade jag mig en härlig svalkning men tyvärr motsvarade det inte riktigt mina förväntningar då vattnet uppgick till 38 grader. Det var helt sinnessjukt, väldigt konstig känsla att simma i ett hav som är så varmt. Aftonen spenderades på en otroligt angenäm biosalong där jag avnjöt Alice in Wonderlands tillsammans med en pizza man kunde beställa in. Hippie eran lever kvar i Shianokville.

 

Efter en dags lyx med både strand och bio var det dags att lämna Kambodja och äntra Vietnam. Jag var lite nervös vid gränsen då jag inte utfärdat något visum innan men det gick bra för mig, vilket jag måste tacka Sverige för. Två Australiensare blev fast vid gränsen och jag hade inte för något i världen velat göra dem sällskap där mitt i ingenting.

 

Hamnstaden Ha Tien hälsade mig välkommen med en ofattbart stark fisklukt, det stack i näsan och jag hade svårt att ta till mig av stadens mysiga kvarter. Några timmar senare satt jag på en båt mot paradisön Phu Qouc som jag inhyste mycket höga förväntningar om. Detta var ett måste som jag fått rekommenderat för mig av flera. Land i sikte och bilden som mötte mig var overklig, fantastiskt vackert med fiskebåtar och verkligen stereotypt för hur jag föreställt mig Vietnam. Stråhattar överallt, det var som en film men tyvärr mattades detta ner och vistelsen blev lite av en besvikelse. Jag hade kanske för lite tid för att leta efter det perfekta stället eller så är jag svårare att imponera på äldre dagar, jag uppfattar inte mig själv excentrisk, vilket jag kanske var mer när jag var yngre. Jag måste helt enkelt uttrycka mig som så, att enligt min åsikt är Phu Qouc lite överskattat. Det kan vara baksidan av turism blandat med bristen på miljömedvetande hos lokalbefolkningen, men flera större områden av stränderna var smutsiga, fulla med sopor och på vissa ställen ville jag inte ens gå i vattnet av den anledningen.

 

Mitt nästa och sista mål på resan var Saigon ( Ho Chi Minh City) och dit nådde jag via båt till Rach Gia och därifrån i en trång buss utan utrymme för väskor. Likt en sill färdades jag genom Vietnam och det faktum att det är världens trettonde mest befolkade stad var faktiskt tydligt. Näst intill ständig bebyggelse i nio timmar, samhälle på samhälle efter floden. Det såg så gemytligt ut, här bytte man transportmedel, hemma skulle vi ta cykeln till grannen men här var det båten som gällde.

 

Det är ju allmänt känt att människor här har obegripligt stor packning när det tar sig fram på sina mopeder men under denna resa såg jag något som ändå tog priset. Bak på mopeden hade en man en stor gris i en bur. Det var inte en liten gris utan en stor, riktigt stor som låg i en tät bur fastspänd på mopeden. Det är för mig ett under att han höll balansen, det var en minst sagt annorlunda syn och hade jag inte suttit som en sill hade jag kastat mig efter kameran.

 

I Saigon skulle jag avsluta min resa med ännu en nyttig men ack så känslokrävande upplevelse. Fast också upplevelser som jag tycker vi är skyldiga att göra, för att försöka förstå.

                                                                                                                                

Saigon, en myllrande stad full av mopeder vart man än vände sig. Trafiken var galen och man fick passa sig. I denna stad hade jag två personliga måsten, två besök jag både såg fram emot och gruvade mig inför. Cu Chi Tunnels var besök nummer ett och det var ett intressant besök som resulterade i en enorm frustration över turism. Tunnlarna användes under Vietnamkriget och rymmer 12000 människor och förgrenar 6 byar, dessa resulterade i överlevnad och är något som Vietnameserna stolt pratar om. Hur de överlistade amerikanarna, hur de med hjälp av brutala fällor lyckades döda soldater från det stora landet i väst. Inför mitt besök här hade jag en förhoppning om att fokus skulle ligga på kampen om överlevnad, hur livet i tunnlarna tedde sig. Mer personliga skildringar om den enorma viljan att överleva som måste ha krävts för att ta sig ner i dessa små mörka utrymmen. Det var många som bragdas liv på denna plats men jag önskade ändå att det skulle handla om människans gigantiska överlevnadsinstinkt. Det faktum att de överlevde, inte antalet och tillvägagångssättet de dödade amerikaner på.

 

Ett ständigt återkommande uttryck under detta besök var ”American Killer Hero”, de som lyckades dräpa många amerikaner blev hjältar och stolt visas de brutala fällor som användes upp. Jag anser att der var fel fokus, personliga skildringar hade definitivt fångat mig mer.

 

Tunnlarna var smalare än du nu tänker dig, betydligt mindre än de hål du nu föreställer dig. Jag tog mig ner i ett hål för att se om klaustrofobin smög sig på, hålet var så litet att jag trodde att höfterna aldrig skulle slinka ner. Jag kom ner, och det var en underlig känsla. Jag var lite tudelad angående detta då någon del av mig reflekterade över om det var respektlös att äntra dessa tunnlar. Vad hade jag för rätt att ta del av denna plats, dessa minnen. Jag bestämde mig dock för att lämna den friska luften och ta mig en bit i en tunnel, jag lider inte av klaustrofobi men nu fick jag ända bekanta mig med den. Jag tänker mig dessa tunnlar som en plats för överlevnad och tillät mig därför att gå ner, jag reagerade dock senare under turen då en trasig amerikansk pansarvagn stolt visades upp. Några satte sig i den för foton, där tog det dock emot för mig och det kändes respektlöst. De visar stolt upp en pansarvagn de genom död tog över. Där kände jag inget behov av att klättra.

 

Senare under vandringen nådde jag en liten restaurang där jag kunde köpa välbehövligt vatten men också, om jag hade velat, tändare och dylikt gjorda av kulor eller annat material som hittats efter kriget. Jag var helt oförstående, vem skulle någonsin vilja gå runt med en tändare av material där blod tvättats bort? Var ligger tjusningen i det? Makabert, enbart makabert. Respektlös turism når sitt klimax när vissa i samma grupp som jag köper kulor för att sedan testa att avfyra vapen som användes under kriget. Hur tänker man då, är man ens benägen reflektera över huvudtaget? Horribelt enligt mig, som om det inte avfyrats nog med vapen på denna plats. Ljudet av skotten var öronbedövande och detta väljer man att betala pengar för, på den plats där dessa ljud resulterat i död för så många människor. De kan omöjligt ha reflekterat över hur lokalbefolkningen känner när de får stå ut med dessa ljud som högst troligt framkallar obehagliga minnen, enbart för att turister ska få testa på. Avfyrat en AK-47:a på Vietnamesisk mark, check. Gräsligt.

 

Jag känner en viss motvilja då jag har foton på mig själv i tunnlarna och av ren vana efter att ha blivit fotad konstant här på kontoret så ler jag. Det speglar inte min sinnesstämning men om jag hade ett foto på mig själv där jag avfyrar ett vapen hade fått utstå ett ständigt illamående.

 

På väg tillbaka på Saigon och mitt andra besök passerade vi flertalet kyrkogårdar, jag undrade om de som nyss avfyrat vapen reflekterade över det över huvudtaget.

 

Kronologin tar oss till War Remnant Museum, ett museum om Vietnamkriget som fungerar som en knytnäve i mellangärdet med slag efter slag. Rakt och enkelt presenteras övergreppen under kriget, det var tungt, det var overkligt verkligt. Hur kan så mycket ondska fylla en människokropp? Jag besitter inte de orden eller meningar som krävs för att kunna beskriva denna upplevelse så jag gör inte heller ett försök. Jag kan dock inte sluta fundera över vad som händer med en ung man när han går med i det militära, hur ser resan ut fram tills han stolt visar upp avhuggna huvuden som troféer. Någonstans på vägen har han slängt själen överbord, vad har fått honom att göra det? Hur stor är skillnaden mellan vissa, och beakta att jag säger vissa, militära avdelningar från en sekt? Det resulterar i att en ung man slutar tänka för sig själv, enbart lyder order och mördar utan samvete, någonstans på vägen slutar han se på människor som människor. Jag rekommenderar verkligen ett besök på detta museum, vi får helt enkelt inte glömma.

 

Som tidigare nämnt går inte ett besök på War Remnant Museum att återberätta och därmed går också min skildring av min resa mot sitt slut. Saigon var det sista stoppet innan Bangkok och därefter bussresan tillbaka till kontoret. I och med två berörande besök i denna stad fanns inte mycket mentalt utrymme till att bedöma staden i sig. Galet min fint, modernt med fräscha parker och mycket grönt i stadskärnan. Jag besökte också nattmarknaden vilket var trevligt, men jag hade som sagt svårt att ta åt mig av atmosfären. Förutom ondska så är mopeder något som kommer att symbolisera Saigon för mig, hela familjer på väg till jobb och skola tar sig fram på en bland miljoner mopeder på stora gator.

 

Väl framme i Bangkok hade jag 10 timmar att fördriva på busshållsplatsen, en utläst bok och orimliga mängder strips fick mig konstatera något som smugit sig på, jag är trött på att resa ensam. Sydamerika i höst, någon? Ej att förglömma, som minne från Kambodja har jag nu bläck i-knackat från bambu pinnar på armen. Jag var tvungen att testa, se hur det kändes.

 

I och med mina upplevelser är jag väldigt delad när det gäller turism, eftersom jag själv gillar att resa. Resa för att se bakåt, inåt och sedan framåt med ett berikat perspektiv och förhoppningsvis någon slas ökad förståelse världen som innehåller min existens. Min reslust skulle dock aldrig te sig som så, att jag skulle avfyra en AK-47:a i Vietnam.

 

Avslutningsvis vill jag ge den svenska läroplanen en dänga. Är det inte rasistiskt att välja bort folkmord som i Kambodja och Rwanda? Vi och dom, ett farligt begrepp som måste vara förklarningen till varför jag under mina många historietimmar i skolan aldrig erbjudits information om dessa fatala händelser. Ingen av ”oss” blev direkt drabbade och då blir det helt plötsligt inte lika viktigt. Under förintelsen, som geografiskt var närmare, drabbades någons mormor, farmor eller farfar och därmed ska vi lära oss allt i detalj om detta. Missförstå mig rätt, vi ska definitivt ha mycket undervisning angående förintelsen men vi måste också föra in utrymme för andra händelser, även där ”vi” inte var direkt drabbade. Annars ökas vi och dom- tänkandet. En av anledningarna till att vi läser mycket om förintelsen är att vi aldrig ska glömma det utan minnas och därmed förhindra att det någonsin kan hända igen. Det hände,  Kambodja, 1975-1979.

För allt i världen, glöm aldrig att minnas.
Linnéa






En elektrikers mardröm i Phnom Phen, Kambodja.




Siem Reap, Kambodja
 


Angkor Wat



Angkor Wat



Det sedvanliga turistkortet



Bayon temple






Resultatet av egenskaper som nyfikenhet, impulsivitet och jakten på adrenalin.



Sillutrymme på en buss i södra Vietnam



Phu Quoc, Vietnam



En ingång till Cu Chí tunnels

Horribelt nöje, turister avfyrar tydligen mer än gärna en AK-47:a på Vietnamesisk mark. Coolt!




En ständigt återkommande syn, ingenting är omöjligt!