En dyster profetia
Burma har en folkmängd på drygt 50 miljoner, det är fem gånger Sveriges befolkningsmängd som i detta nu lever under ett skräckvälde som aldrig tycks nå sitt slut. Kan du tänka dig vreden hos dem vars land gått förlorat till diktatur? Kan du föreställa dig desperationen i det burmesiska folkets hjärtan? Kan du i din kropp känna deras misströstan över den rådande korruptionen och är du benägen att sky juntan å deras vägnar? Burma är till ytan ett stort land, men ändå lyckas juntan till stor del med isoleringen från omvärlden. Någon gång når nyheter ut från det stängda landet trots att ögon och öron till diktatorns tjänst finns överallt. När denna nyhet når ut, var i prioriteringen hamnar den då i mediebruset? Hur många av er kunde exempelvis läsa om de tre explosioner som ägde rum i Burmas forna huvudstad Rangoon för drygt en vecka sedan? Är 24 människors död resultatet av regeringens metod att härska genom att söndra? Har Burmas folk nu nått sin bristningsgräns och låtit desperationen över situationen tagit överhand? Sprängladdningar detonerade bland civila, för mig finns det bara ett ord för det. Terrorism.
Har förtvivlan och hopplösheten blivit stark nog att utlösa terror? Det är en skrämmande och dyster profetia, men är den sann? Framtiden kommer att utvisa händelseförloppet i detta drabbade land. Hur blir reaktionerna när regimen i år vinner valet, ett val där inga andra alternativ egentligen finns. Ett val av fusk, en handling som är föga förvånande från generalen.
Terror, vilken får då ta på sig skulden? De som utför terrorn? Absolut. Regeringen? Onekligen. Omvärlden? Utan tvivel, ja! Vilka berörs och drabbas då av denna eventuella terror? Regeringen? Förmodligen. Omvärlden? Inte speciellt. Burmas folk? Otvetydigt! Hur når man en långsiktig lösning där lidandet hos Burmas folk når sitt slut? Jag hoppas innerligt att det inte är en naiv dröm, en omöjlighet.
Här på SYCB står tiden allt annat än stilla och ännu en vecka har kommit och gått, för att nu läggas till historien. En mycket bra vecka dessutom, i och med att veckan fullbordades nådde även kapitlet dåtid sin ände och det känns tillfredsställande. Eleverna har definitivt hämtat sig från festligheterna och tar sig an engelskan med ett lejons hunger. Som nämnt så har veckan mestadels handlat om grammatik men också den veckoenliga geografin i form av en redovisning av ett land. Nu har vi gått igenom 27 av världens alla länder, och fler blir det. Detta är ett effektivt sätt att nå ökat självförtroende hos eleverna samt ett förbättrat uttal.
Den gångna veckan kändes på något vis som en milstolpe. När jag under veckan nöjt lyssnade till deras redovisningar erfor jag en tillfredställande känsla växa inom mig, stolthet. Trots att jag tycker att tiden springer ifrån oss så lyckas mina elever i takt med den utvecklas och ständigt fylla sina kroppar med självförtroende. Detta bekräftades på den ständigt återkommande fredags diskussionen då större merparten av eleverna förklarade att de också tyckte sig nått någon slags milstolpe. Efter att byggt på med en till tempusform verkar de nått en större förståelse för det engelska språket och alla var på strålande humör och kände sig uppfyllda av en kunskap de nu helt och fullt verkar förstå. Som om de först nu kan greppa sammanhanget, greppa det med starka nävar och gör allt i sin makt för att hålla de kvar.
I mitt försök att förbättras deras valmöjlighet när det kommer till musik går vi tillsammans igenom en text kontinuerligt och denna vecka gjorde Hello Saferide entré. Det som når ut till mina burmesiska vänner från Sveriges bidrag till världens musik är katastrofal. Häromdagen hörde jag hur de försökte sjunga med till Boten Anna (engelsk version), och jag fick akut magont. Varför man ens har ansträngt sig till att översätta den hiskeligt dåliga låten till engelska är för mig en gåta, och nu når detta misstag ända hit och förgiftar den atmosfär jag sakteligen börjat bygga genom bra musik, genom musik som faktiskt berättigat får kallas musik.
Kommande vecka har vi en gästföreläsare dagtid och kvällstid kommer vi då att fortsätta utvecklingen framåt i det engelska språket, nu helt utan grammatik. I och med att undervisningen ligger den tidpunkten den gör tycker jag det var lägligt med en film, Hotel Rwanda kommer att visas med tillhörande frågor. Vi kommer även att gå igenom historier de skrivit och nu ska få läsa upp inför sina vänner. I slutet av veckan beger jag mig på visa-run till Kambodja. Det kommer minst sagt bli välbehövligt att komma ifrån lite, motivationen börjar sina och fantasin verkar gå på sparlåga.
Trots att Aftonbladet har en viss förkärlek till dramatik så känns det sådär att behöva åka till Bangkok nu i och med de upptrappande oroligheterna, men det ska nog gå bra. Jag får ta med mig böcker och åka direkt till flygplatsen och fördriva tiden i ord. På tal om ord så har jag precis avslutat en av våra svenska klassiker, Röda rummet, och ordet överskattad hägrar så här direkt efteråt.
Nu går jag in i ännu en vecka här nere och börjar inse att perioden här inte varar för evigt, inom en relativt snar framtid kommer mina rastlösa fötter vandra fram och tillbaka till jobbet i dalarna. Vemodet smyger sig sakteliga på, men likaså längtan efter familj och vänner, och allt annat bekant. Ett virrvarr av känslor och tankar, ett nystan mina närmaste kommer att få trassla ut i sommar. Matilda, spara dina naglar, här finns knutar.
Lagom till detta års upplaga av månaden maj kommer mina rastlösa fötter vandra in i nytt territorium. Kambodja och Vietnam, ge mig allt ni har.
Trevlig valborg, nu när ni säger hejdå till vintern på riktigt därhemma kan jag snart komma hem.
Linnéa
