Början på slutet
En geografisk förflyttning kan göra att en händelse för en vecka sedan känns som om det var månader sedan. Efter en vecka tillbaka på SYCB känns The killing fields och War Remnant Museum mycket avlägset även om känslan i bröstet är färsk. Det har definitivt tagit ett tag att reflektera över upplevelserna och bearbetningen pågår fortfarande. Trots de starka erfarenheterna har jag snabbt hittat tillbaka till min vardag här, en vardag som inte kommer att vara så länge till. Jag har svårt att ta till mig det faktum att mina fötter snart kommer att vandra på svensk mark igen, det är delade känslor,
Under veckan har eleverna haft workshops på dagtid och ännu en gång har engelskan fått maka på sig, vilket jag denna gång reagerade lite på. Jag har tidigare uttryck min önskan att i förväg bli informerad om när lektionerna uteblir och specifikt nu i slutspurten då jag har detaljerad planering för varje dag. Jag vill gärna få ut det mesta av den lilla tid som är kvar, både för min och elevernas skull. I och med denna veckans workshop så passade jag och Mikael på att åka till Chaing Mai för att lämna våra pass och hoppas att resan till Rangoon blir möjlig. Nu är det bara att vänta och se.
Med tanke på att några lektioner motvilligt uteblivit så bestämde jag på egen hand att helgen skulle användas till engelska, och så fick det bli. Eleverna hade inget emot detta och jag fick åtnjuta ytterligare nio landspresentationer. Resterande delar av helgen ägnades åt att repetera de två grammatiska kapitel vi avslutat och jag känner mig tillfreds när jag avslöjar att de mesta sitter. Den senaste månaden har medfört en påtaglig förbättring hos flertalet, det är som om ett stort kunskapslås har öppnats.
Sedan jag kom tillbaka från min tripp har de skett några förändringar, vi har välkomnat ännu en elev. En liten hundvalp på 4-5 veckor som Eppo bara dumpat av här på SYCB, alldeles för liten för att vara ifrån sin mamma. Hon är bedårande och jag försöker visa tjejerna att de måste ta hand om henne ordentligt och ge kärlek även när jag åker sen. Jag kan även känna av en annan förändring här, en mindre positiv sådan. Stämningen känns mer dämpad och flera är lite ledsna och längtar hem. Jag vet inte riktigt vad det är som utlöst detta men även jag blir påverkad, det är påtagligt. Det kan ha att göra med att Paw Khee Lar har begett sig in i Burma då hennes far är dålig och om han inte blir bättre kommer hon inte tillbaka. Jag hoppas verkligen hon kommer tillbaka då jag inte hann träffa henne innan hon åkte. Även Ni Ni Kyaw var borta när jag kom tillbaka och ingen vet riktigt var hon är eller hur länge hon blir borta. Det kan vara en hemlig utbildning på hemlig plats, men ingen vet säkert.
Jag tror att detta har påverkat eleverna och fått dem att längta hem, vilket är fullt förståeligt. Jag ska lägga in lite lekar och tävlingar kommande vecka och försöka höja stämningen något, jag tror det blir bra. Det är klart att det kommer perioder då allt är lite sämre, det är bara det att alla nu har den perioden samtidigt vilket gör det svårare att komma ur. Jag ska dock göra mitt bästa och be alla att anstränga sig.
Under helgens lektioner har jag även berättat om min resa och kommer nästa vecka att visa dem bilder. Det tycker dem ska bli väldigt spännande, speciellt då några av dem har gjort ett litet arbete om Angkor Wat. Annars kommer kommande vecka fokusera på den språkliga delen och innehålla flera tal de ska få i uppgift att skriva samt hålla.
Detta känns som början på slutet på denna era och när slutet nås så ses vi inom Sverikes gränser, då tar en ny period i mitt liv vid och vad den kommer att innehålla är fortfarande en gåta. Vi ses.
Linnéa
