the vagabond in me
En rapport innehållande det mesta, precis som min nu avslutade resa till Laos och dess makalösa landskap. En rapport som skiljer sig markant från de tidigare författade då denna utspelar sig på en annan plats, i ett annat land med mig som turist. Jag ställde mig frågan, spelar själva resmålet någon roll då resenärens mål står i fokus? För min del var egentid en nödvändighetsvara och det hade jag kunnat uppnå på ett betydligt närmare avstånd än Laos men i och med behovet av rätt stämpel i mitt pass slog jag två flugor i en smäll. Med andra ord hade resmålet en betydelse, men definitivt inte lika essentiell som mitt jags behov.
Resenären, alltså jag, hade innan jag begav mig av ett stort behov av att vara själv, att komma härifrån och lagra energi. Mitt mål låg hela tiden i fokus, även om jag tillbringade en hel del tid till att rätta uppgifter, planera lektioner samt påbörja artikeln till libertas. Simpelt, jag behövde vara en turist, och tro mig, det var precis vad jag agerade med bravur. On the road again, det var härligt och jag vet, det bor en vagabond i mig.
En påbörjad resa mot Laos och den första insikten nådde mig i Udon Thani där jag insåg att det fallit mig i glömska hur fantastiskt skönt det faktiskt är att sitta ner och kissa. Förhoppningen om en dusch uppfylldes dock inte till fullo på mitt första boende, nog var det en slang med lite vattenstrålar men att kalla det dusch vore en förolämpning mot alla andra duschar. Varmvatten existerade ej. Jag fick äntligen sova i en säng och begav mig morgonen utvilad mot gränsen där min naivitet visade sig vara större än min plånbok. När man reser själv vill man gärna vara godtrogen och lita på människors välvilja, tji fick jag och min ekonomi då jag blev totalt lurad på visumet.
Mörkrets inledda entré stressade mig något till att hitta tak över huvudet för natten, transporten jag fick med på lurendrejeriet med visumet släppte olyckligtvis av mig vid ett synnerligen dyrt ställe. Med min icke existerande uppfattning av staden och en stark ovilja hos chauffören att köra mig vidare öppnade jag motvilligt min stackars plånbok igen. Detta resulterade dock i en lång dusch med relativt varmt vatten för min del, det var överskattat. Att kasta iskallt vatten över sig med en plastskopa medför en ansenligare känsla av renlighet och jag gillar det faktiskt. Jag vet dock med mig att jag alla gånger väljer en varmdusch framför en kalldusch hemma i Sverige men det är fascinerande hur snabbt man vänjer sig med en enkel livsstil, tyvärr vänjer man sig illa kvickt med en lyxig sådan också och tar den alldeles för fort, för given.
Får man säga tack vare kolonialismen? Hemlighetsfullt tackade jag dock den afton Frankrike för att vidmakthållit Laos under en lång period och därav efterlämnat arv bestående av finfina baguetter. Efter två månader av ris och ägg slukade jag där och då en pastatallrik med tillhörande bröd på tre röda. Vitlöksbrödet var magnifikt men efter några tuggor upptäckte jag en icke så önskvärd ingrediens, nämligen myror. Äta myrer? Ah, möjligtvis Mowgli men icke jag, därför bröt jag av den bebodda delen och åt tveklöst upp den andra.
Innan jag begav mig ut på vägarna igen besökte jag Mekong river som visade sig vara mer sand än flod. För att nå vattnet krävdes en varm promenad på sandbanken och just där och då insåg jag att jag befann mig i ingemansland. Ett ingemansland i dess bokstavliga bemärkelse, då floden som vanligtvis avgör gränsen mellan Thailand och Laos lyste med sin frånvaro fanns ingen realistisk gräns. När jag till slut nådde vattnet badade jag benen och påbörjade sen promenaden tillbaka mot det land som senare skulle blotta sin ofantligt vackra natur.
En bussresa mot Vang Vieng avslöjade ett makalöst vackert område, en rent ut sagt spektakulär vy. Utanför fönstret uppenbarade sig ett mörkgrönt landskap konstruerat av höga berg och djupa dalar. Som om det inte var nog påbörjade solen sin nergång och lyste lika röd som mitt blod visade sig vara senare under resan. Det var överväldigande och jag imponerades lika lätt som en kärlekskrank kvinna av en gitarrkille.
Magnifikt skulle vara ett rättvist skildrande ord, trots detta var den enda känsla jag kunde förmå mig att framkalla ren och skär rädsla. Jag var förväntansfull på vad som skulle åskådliggöras bakom nästa kurva, men jag var helt enkelt dödsrädd för att dö på dessa höga slingringa vägar där chauffören nonchalant vägrade kroppskontakt med bromspedalen. Centimeter från stupet försökte jag uppskatta privilegiet att faktiskt få se denna natur med egna skräckslagna ögon. Jag klickade mig fram till rätt musik vilket i detta tillfälle var Flaming Lips och kunde med detta lindra åkomman dödsångest något.
Som överlevare nådde jag min destination som innehåll ett enastående landskap och på grund av detta var uppbyggt helt av och för turister, vilket kändes lite sorgligt. Jag begav mig dock för att bara få vara turist men detta var brutalt, helt enkelt absurt. Jag beslutade mig för att hyra en moped och bege mig ut på landsbygden, vilket jag gjorde mycket rätt i. Jag kan inte beskriva detta landskap ytterligare men kan göra en jämförelse med Nya Zeelands södra ö, där dramatiska mörkgröna berg omgav området i mystik. Vad kunde nu förstärka denna sagolika känsla? Jo, grottor vore klockrent och grottor det var. Helt utan säkerhetsåtgärder betalade jag en summa av Laos löjliga valuta vars motsvarande ett värde av ungefär 10 svenska kronor, fick en ficklampa, och klättrade trä stegarna upp mot grottans ingång. Jag omfamnades av någon slags gåtfullhet, det kändes som om jag fick ta del av en världens stora hemligheter. Jag klättrade vidare och tänkte konstant frasen up we go, up we go a la sagan om ringen.
Väl framme konstaterade jag vad jag misstänkt, att lyset ficklampan erbjöd inte var mycket rejälare än det man får utav en mobil. Olyckligtvis besitter jag inte ord nog att skildra upplevelsen inuti den mörka trånga grottan. Vissa saker gör sig helt enkelt bäst i minnet. Att jag förfogar över foton känns mest ointressant då det inte uppnår den känsla av mystik som infann sig, men bildbevis kommer ändå inom kort.
Det var inte första gången jag körde moped men jag kan absolut räkna försöken på en hand och är idag glad över att min kropp inte på något vis avslöjar en moped-färd i form av skrapsår. Jag klarade det galant i en natur där största olycksrisken skulle vara att krocka med en ko. Heja mig!
Tillbaka i turistparadiset, även kallat lilla Amsterdam tog jag mig till en annan grotta, nämligen det sunkiga guesthouse jag tagit in på. Där infann sig en likartad klaustrofobisk känsla som grottan framkallade. Sängen var lika hård som golvet jag vanligtvis sover på, och faktiskt gillar, men i och med att jag som turist befann mig på semester ville jag sova i en mjuk säng. Jag vet dock med mig att jag i vår kommer att sova i den mest bekväma av dem alla, min egen. Jag klarar mig utav tvivel fram till dess. I brist på slantar var detta ställe mer än lämpligt för min plånbok som vid denna punkt hunnit fyllas av ångest. Då rummet avslöjade eluttag som skulle få vilken elektriker som helst att svimma anser jag mig ännu en gång lycklig över min överlevnad. Att det var elektricitet att döda var det ingen tvekan om, jag höll fingrarna på en säker distans.
Fenomenet tubing som lockar dit alla turister var en sak turisten i mig absolut inte tänkte missa, jag hyrde mig en badring, tog mig ner till floden, köpte mig en hink med whiskey och cola för att sedan bara glida runt i atmosfären. Och när jag säger hink, så menar jag hink. Runt floden är barer uppbyggda av enkla trädäck och lianer, kanor samt gungor fanns i plural. Eftersom jag är ett fan av adrenalin var jag självfallet tvungen att svinga mig som tarzan för att sedan avsluta med ett rumpplask från 10 meter. Någorlunda behagligt.
Nog för att det var en häftig upplevelse att besöka detta ställe, detta samhälle helt uppbyggt för turister, förlitad helt på våra besök så kunde jag inte helt släppa känslan av någon slags skuld. Dåligt samvete för att medverka till detta, viss turism absolut men detta blir alldeles för sårbart. Om turister för en period skulle sluta komma kan jag inte tänka mig att invånarna själva skulle ta över platsen i en av de många sofforna i barerna där de ständigt visar tv serier som Friends, Family guy och Simpsons. Att visa serier i barer på detta vis kändes först dumt men sen insåg jag att det var genialiskt. Det är oundvikligt att se komiken i denna situation dock, människor åker till andra sidan jorden för att dricka öl och titta på serier, även jag för en dag.
En del nytta har jag allt gjort, den tunga högen med uppgifter jag tog med för att rätta är hopsatta till häften och klara att ge tillbaka till mina förväntansfulla elever som knappt kan bärga sig för att läsa kommentarerna. Jag minns själv hur det var när man gjorde prov eller dylikt i skolan, man ville ha resultatet på momangen och jag inser nu vilket ofantlig tid det faktiskt tar att korrekt läsa uppgifter och prov. Jag har även fått klartecken från libertas och börjat begrunda reportaget, helt plötsligt har jag inte en blekaste aning om hur jag ska formulera mig eller vad som anses relevant.
Med en nervös skakning på handen äntrade jag bussen och den mindre bekväma resan tillbaka mot Thailand, full av självsympati då jag i synnerhet inte mådde särskilt bra. En mardrömstripp väntade och jag var fullt medveten om det. Vid stoppet i Vientiane insåg jag att det inte var möjligt att fortsätta, jag tog mig till närmsta hostel och förstår fortfarande inte hur jag fixade det då jag här mådde jag allt annat än bra. Efter en välbehövlig dusch och en lika behövlig vila kände jag mig som i någon slags dvala, något kändes helt enkelt jäkligt fel. I receptionen såg dem på mig fulla av sympati och frågade hur jag egentligen mådde, jag berättade och dem uttryckte nödvändigheten av att besöka sjukhus. Jag kände försiktigt på min arma plånbok och tog det mycket förnuftiga valet att försöka mig på att gå och äta i stället. Det gick katastrofalt och jag insåg att det bästa kanske vore att besöka sjukhuset ändå, jag tog mig dit på skakiga ben i en skakig tuk tuk. Efter feberkontroll och blodprov fick jag mängder av medicin som jag egentligen inte vet vad det var för. På bristfällig engelska tyckte jag läkaren upprepade ordet infection ett antal gånger men receptionisten påstod att det var malaria medicin. I vilket fall, allt gick bra och nu är jag på flip-flops igen. Det hela var väldigt olyckigt då jag i min omkringliggande miljö hade möjlighet att äta riktigt god mat och till och med njuta av en kanelbulle, ack vad olämpligt. Nu i efterhand kan jag reflektera över om de guesthouse jag bodde i och dess mögel kan ha haft någon inverkan på mitt tillstånd, i efterhand kan jag också tillägga en komisk klang till det hela även om jag under tiden hade en fruktansvärd hemlängtan och inte mådde bättre en kasst.
Sammanfattningsvis; efter otaliga bussresor kan jag avsjöja att jag, inte ska sluta klaga, men om en förseningssituation uppstår med SJ hemma kommer jag definitivt kunna behärksa mig. Nu finns det ju dock ett och annat man kan klaga på utöver en eventuell miss i tidtabellen angående statens järnvägar. Det jag menar är att mitt tålamod har fått sig en lektion eller inte mindre än en master i väntan under tiden här.
Avslutningsvis, borta bra men hemma, och även mitt alternativa hemma just nu bäst. När jag dök upp här igen välkomnades jag av de varmaste kramar och det jag åkte för var avklarat. Trots en redig trötthet efter pärsen är jag tillbaka med ny energi, inspiration samt motivation och denna vecka kommer att bli bra. Jag har också rätt stämpel i passet, mission completed.
Från betydligt varmare breddgrader
Linnèa
