inandaroundburma

Jag tar ett djupt andetag och fyller mina lungor med framtidstro. En förhoppning, eller en tro där demokrati och framtid går hand i hand i mina vänner land. Ett andetag som i denna miljö är lätt att fylla av förväntningar och värme, trots att människorna som fyller mig med luft alla har en inre önskan om att andas fritt i sitt eget land. Ett land sargat av våld, ett land vars folk definitivt jagar mitt hjärta.

Efter att ha luftat den vagabond som bor i min själ och mättat den hunger som rastlösheten, rinnande i mina ådror, kände har jag utan problem inte gjort mycket mer än att bara finnas till den gångna veckan. Jag har försökt författa ett reportage till libertas men förmågan att bilda meningar utav ord och text utav meningar verkar borta med vinden. En känsla jag alltför väl känner igen har infunnit sig och hindrar mina fingrar från ett flöde över tangenterna. Det är en helt annan femma att skriva för någon annan än att skriva för sig själv. Prestationsångesten är inget jag välvilligt välkomnar men något jag motvilligt måste mottaga. Måhända vi tillsammans förmår oss formulera en och annan mening, jag och jag.

Undervisningsmässigt har vi i veckan jobbat med att skriva sammanfattningar, studenterna fick i uppgift att återberätta veckan då jag var frånvarande. Jag skrev en berättelse om min resa och fyllde den med nya ord som vi tillsammans har gått igenom och använt under veckan. Det var den första övningen jag haft där jag medvetet fokuserat på att utöka ordförrådet, det är ju annars en naturlig följd i och med ny kunskap. Slutet av veckan fyllde jag med lite grammatik och fråga mig inte hur, men vi kom in på geografi. Det är ett samhällsvetenskapligt ämne som helt och hållet verkar fattas kunskapsmässigt hos mina elever. De kunde inte skilja på land och kontinent och jag fick frågan om Indonesien låg i Europa. Där och då beslutade jag otvivelaktigt att den kommande veckans tema skulle vara geografi. Då inga särskilda planer för helgen existerade påbörjade vi undervisningen redan igår, lördag och fortsätter i eftermiddag och jag misstänker att första halvan av veckan även kommer behandla detta ämne. När jag begav mig till Laos i sex dagar visade det sig att vissa av dem trodde jag skulle till Sverige och hade hoppats på att få lite Marabou, jag behöver inte ens nämna hur bristfällig men ack så nödvändig denna kunskap är.

Ett häpnadsväckande faktum är att när vi alla befinner oss tillsammans i klassrummet finns där också elva olika språk och tio olika kulturer. Med nio elever och lika många olika etniska grupper samt jag och mitt svenska arv är kulturutbytet maximalt. De har var och en ett eget stamspråk och konverserar tillsammans på burmesiska och med mig på engelska. För att addera svenska till det blir resultatet elva språk. Av alla dessa kulturer fick jag ta del av aftonen innan jag begav mig till Laos, då mina vänner anordnat en liten fest med coca-cola och chips. I tur och ordning fick man dela med sig av sin kultur genom sång eller dans, det var en i högsta grad trevlig överraskning och jag blev verkligt rörd. Jag skulle ju bara vara borta en vecka. Aldrig någonsin har jag varit så berusad utan att förtära alkohol, jag var full på och av endorfiner.

När det till slut var min tur att ge en inblick i svensk kultur var tjejerna spända av förväntan och i detta då önskade jag att jag kunde joddla eller liknande. Kunna erbjuda en riktigt annorlunda upplevelse men allt jag kunde komma på och som jag tvingade Mikael att ta del i var något helt annat. Tillsammans uppvisade vi vårt förnäma kulturarv för minst sagt förväntansfulla åskådare, genom små grodorna och raketen.

En annan upplevelse värt att nämna är en kväll då flertalet av mina vänner bestämde sig för att skaffa sig en ny frisyr. Vi har nämligen en frisör bland oss och det första hon gjorde när hon kom var faktiskt att klippa mitt rufs, hon insisterade stenhårt och jag hade inte mycket att säga till om. Denna gång ville jag dock behålla längden men lät henne tona det, till hjälp fanns inga penslar eller små saxar som vid ett frisörbesök hemma. Nenem fann dock en utomordentlig lösning på det hela och innan jag visste ordet av var mitt hår färgat med hjälp av en gammal tandborste. Saxen var inget annat en redig kökssax, det gick lika bra ändå. Att skölja ur färgen utan rinnande vatten var också en upplevelse, en mindre effektiv sådan då min kudde morgonen efter var alldeles röd. Nenem påminner mig ständigt att det faktiskt är viktigt att borsta håret ibland, så jag har lovat att göra det till nästa gång hon ska hjälpa mig, om sisådär 8 veckor.

För övrigt mår jag nu bra, jag börjar sakteliga hämta mig efter pärsen att vara sjuk i denna värme och jag kommer att sakna medicinen nu när det är slut. Jag sover nämligen så djupt och gott med hjälp av den.

Idag fick jag höra att april månad är spådd att bli den varmaste på ett sekel här, och med vetskapen om er vinter där hemma måste jag ändå avslöja att denna nyhet inte välkomnades. Det är varmt nog nu och eftersom det inte finns någonstans att svalka sig ordentligt är risken för en klaustrofobisk känsla stor. 

Nu väntar en vecka fylld av geografi som är ett ämne jag själv verkligen kan förbättra mina kunskaper i, men i jämförelse med mina studenter så kan jag dock placera ett land i rätt kontinent.

Jag har hört att våren börjar ge sig till känna hemma, det är inte mycket som slår den första bara, torra asfalten. Jag ser fram emot svensk sommar och hoppas den blir så bra den bara kan vara detta år.

Lagom till värmen är jag där.

Linnéa