inandaroundburma

 

Att jag befunnit mig utom sverikes gränser och istället inom Mae sots i fyra veckor känns ofattbart. Tiden inte bara rinner iväg, den springer för sitt liv. I en bemärkelse känns det som om det är mycket längesedan jag lämnade ett vitt landskap bakom mig, men samtidigt har dessa fyra veckor på plats försvunnit in i gårdagen, in i historien. Min, vår historia. Idag blir igår i ett svep. Jag blir rädd att jag inte hinner med riktigt, att jag fysiskt befinner mig nuet är en självklarhet men är jag där hundra procent mentalt? Jag är väldigt duktig på att leva i framtiden, och därefter faller sig det förflutna naturligt för mig. Det som är mitt jag, missar det som finns mitt framför ögonen. Det som borde vara omöjligt att missa, missar jag. Jag vet mycket väl vad som finns i mitt förflutna, jag gillar att fundera över vad min framtid innehåller och därav använder jag mig av mitt nu för att reflektera över då. Jag använder mitt nu för att planera en framtid, eller nej, jag använder mig av mitt nu för att försöka ge mig själv en illusion eller en förhoppning av en framtid. Imorgon är idag igår, då kommer jag ha lättare att reflektera över idag just för att det är igår, historia, förflutet.

 

Med andra ord, jag ska lära mig att leva i nuet, jag ska finnas här fysiskt och psykiskt, kroppsligt och mentalt, sinnerligt och känslomässigt. Jag ska ge nuet mitt allt. Så, god dag och välkomna mig med öppna armar, mitt nu.

 

Först ska jag dock se tillbaka till då igen för att berätta om den gångna veckan. Den gångna veckan som var mycket bra. Jag börjar inse att jag trivs här, att det växer en känsla av tillfredsställelse hos mig. Jag känner mig tillfreds över min situation och det är en mäktig känsla som erbjuds en när man ger sig hän åt saker som detta. Det är en fullt tillfredsställande känsla att hjälpa till, att känna att det jag gör mycket väl kan ha en stor inblandning i framtiden. För mig och för mina studenter. Jag lär mig ständigt om mig själv samtidigt som mina studenter börjar kunna använda engelskan som ett verktyg. Som jag nämnt tidigare är de otroligt ivriga att uttrycka sina åsikter och genom engelskan kommer de ha möjlighet att göra det i ett internationellt perspektiv.  I samma takt som engelskan byggs upp ser jag ännu ett påbörjat byggnadsprojekt hos tjejerna. Det stavas självförtroende!

 

Förra veckan har till skillnad från föregående, som handlade om grammatik, näst intill enbart handlat om att våga sig på att prata. Kasta sig ut i osäkerheten och hålla ett litet tal inför mig och sina klasskamrater. Det har varit en superb vecka både för mig och tjejerna, socialt och kunskapsmässigt. Det är ju något som går hand i hand, trivsel och möjligheten att kunna ta in ny lärdom. Jag tror att förra veckan resulterade i några steg upp. Flera steg upp på trivselstegen och några upp på kunskapsstegen.

 

I början av förra veckan tyckte jag att det var dags att göra något roligt, så jag och Hlar reang satte oss ner och funderade. Det hela resulterade i en utflykt. Ett besök på söndags- marknaden samt till dammen var planerat och jag bestämde mig för att ägna veckans undervisning åt marknads- konversationer, samt att använda sig av det engelska språket muntligt i övrigt. Planerna för kommande söndag var väldigt uppskattat och tjejerna sög åt sig av temat marknad och tog steget fram och vågade prata. Förutom att leka marknad fick de även en annan uppgift, det skulle hålla ett litet tal inför klassen. Jag valde olika ämnen till eleverna eftersom de alla är på olika nivåer i språket. De ämnen vi hade var; en stad, ett land, ett djur, kroppen, en dag i ditt liv, en person, ett hus. Alla gav de sitt allt och det var himla kul. En av eleverna hade lagt ner otroligt mycket i det och valde att prata om Aung San Suu Kyi:

”Good afternoon everybody! I would like to talk about my favourite woman. She is the most famous in my country because she is a very brave woman. She is the daughter of general Bo Chok Aung and Daw Khin Kyi. She has got many prices, such as the Peace Nobel Price and so on. In other countries everybody respects and supports her. She is trying to get democracy and peace. If she will get freedom, get out of house arrest she will control justice in the public, in Burma”

 

Elev på WIP

 

 

Igår, söndag, var vi alltså på marknaden och till dammen. Alla levde upp och hade riktigt kul, de måste ha känt en otrolig frihet för när vi kom till dammen bara sprang de. Eftersom de annars bara är här på gården måste gårdagen ha känts underbart, bara de att kunna springa rakt fram och ha utrymmet för det. Utflykten organiserades så att vi gick två och två från huset till ett annat ställe för att inte väcka uppmärksamhet. Sedan hade vi en bil därifrån till dammen och sen vidare till marknaden. Åter i huset var det stora leenden, skratt och mannekäng som hägrade. Det var otroligt härligt att få vara med och uppleva denna atmosfär. Tack och bock för det.

 

Det som speglat den gångna veckan stavas socialt umgänge och det är de som gör att jag insett att jag trivs, att jag vill vara här. Vi hittade alfabet och det har spelats varmt här nere i veckan, trots att det inte handlar om själva spelet utan bara att sitta ner och umgås tillsammans. När man har något konkret att göra spelar språkliga barriärer inge roll och dessutom bidrar alfabet till ett större ordförråd åt oss alla. Dessa sociala möten på verandan har smittat av sig i alla situationer. Tjejerna vågar prata mer överallt, vid middagsbordet, på lektionerna och över en kaffe. Ett viktigt genombrott.

 

Det hände mycket förra veckan, det anlände en ny student och vi har ägnat en del tid tillsammans för att få in henne i engelskan. Det har verkligen varit en tuff utmaning men samtidigt kul, jag gillar att ha saker att göra och det har minst sagt varit fullt upp. Jag tror att hon kommer att trivas. Nu är vi 12 tjejer som bor tillsammans.

 

Ännu en händelse värt att ta upp från förra veckan var ett mindre angenämt besök i duschen. En lång, äcklig orm med huggtänder. Jag är väldigt glad att det inte var jag som först upptäckte den, det hade varit för mycket för mitt svenska hjärta. Ormen föranledde i alla fall till ett mindre kaos, en hysteri oss tjejer i mellan. Med skräckblandad förtjusning sprang jag efter kameran och när den var död vågade jag mig fram för några bilder. Bildbevis kommer på bloggen. Jag har även hälsat på husmusen. Jag hade precis vant mig med alla ödlor, nu blev jag introducerad för både en orm och en husmus (som bajsar överallt) på en och samma vecka. Att jag klarar detta är ett mirakel, hemma hade jag blivit galen. Nu tänker jag bara bort det, en mus som springer runt i mitt hörn, jaja den är väl mer rädd för mig antar jag. Jag skakar på axlarna och går ner och käkar ris. That’s it. That’s life here.

 

Idag, måndag, är det veckoprov som gäller. Denna vecka har dem mänskliga rättigheter på schemat och jag undervisar engelska på kvällarna istället. Det blir 2-3 timmar på kvällarna och därför hade jag lektioner både lördag och söndag plus övningen att åka till marknaden och fråga efter priset på engelska. Det är verkligen ett heltidsjobb, och det gillar jag. Jag försöker spara saker och ha något att jobba med förutom lektionerna varje dag. Planering av lektioner, göra samt kopiera upp stenciler tar mer tid än man tror.

 

Sammanfattningsvis har jag haft en härlig vecka, nu ska jag lägga den till historien och säga

hej till nuet!

Yesterday is history and tomorrow is a mystery.

Jag hoppas ni har det kallt där hemma.
Linnéa