inandaroundburma

Så, på plats i bortomland efter en ruggigt lång och seg resa. Framme vid destinationen, mitt hem för en period, med en odefinierbar mix av tankar och känslor. Ett främmande land, främmande människor som pratar ett främmande språk. Jag måste erkänna att de första dagarna var riktigt tunga. Inte förens nu vet jag hur det faktiskt känns att vara ensam, eller inte ensam i den bemärkelsen att jag befinner mig i skogen utan människor i sikte, utan ensam i ett hus med elva andra tjejer. Det är en speciell känsla vill jag lova, hur människan når ensamhetskänslan trots att det finns elva andra runt henne hela tiden.

De första dagarna vågade tjejerna knappt titta på mig, och än mindre försöka sig på en konversation. Jag förstod dock att det skulle ge sig med tiden, vilket var ett rätt antagande då det är en radikal förändring på tjejerna redan nu, efter en vecka.


Jag behöver inte längre springa med min tallrik och hålla den med all min stryka för att få diska den själv, jag tillåts faktiskt göra det nu. Om jag reser mig och gör det direkt efter sista tuggan vill säga. Jag får inte ständigt koppar med te eller kaffe. Det är inga problem att borsta håret själv. Att kalla mig för mitt namn Linnéa, istället för teacher är dock fortfarande otänkbart. Man kan ju inte få allt på en gång, men jag bryter ner hierarkin mellan oss undan för undan. Det känns viktigt, jag försöker ständigt påpeka att jag bor här nu, att jag inte är en gäst. Att avböja vänligt är svårt, jag är rädd att de tar de som en förolämpning men jag är ännu räddare för en stark hierarki.

Idag, torsdag den 21 januari känns det bra att vara här, spännande och givande. Tidigare i veckan har jag undrat vad jag gör här egentligen, men det klarnar allt mer. Jag får vara beredd på en mental bergochdalbana. Ena sekunden känns det helt rätt och jag ser mig här länge, andra sekunden känns allt lite mer tveksamt. Bergochdalbana är det bäst beskrivande ordet, men jag tror att även den banan eftersom kommer att planas ut till en mer skön tur på ett snabbt tåg. Ett tåg mot kunskap, viktiga erfarenheter och livslånga relationer.

Det jag redan nu kan sakna är någon att konversera med, rikligt och ofta. Där språkbarriären inte sätter stopp. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är otroligt kul att lära känna dessa nya människor, intressant att se dessa nya platser, givande att utbyta kulturella iakttagelser. Jag är privilegierad som får att uppleva detta. Det finns bara ett litet men, någonstans vore det skönt att dela alla intryck med någon, på ett vis dela en förståelse för upplevelsen. Både den fysiska och den psykiska resan. Jag får använda mig av detta forum för det behovet.

I år är det nio studenter på WIP (Women Internship Programme). Engelskan hos dessa är väldigt begränsad och hos fler av dem näst intill obefintlig. Jag har med andra ord ett tufft men ack så roligt uppdrag framför mig.
Undervisningen har nästan pågått en vecka nu och jag tycker mig redan ana en förbättring hos flertalet. Det svåra är att de är blyga och inte gärna säger så mycket, de ler och nickar för att visa att de förstår. Detta, trots att jag vet att de inte har en aning om vad jag säger. Ett praktexempel på när artighet bli stjälpande!



Varje lektionstillfälle ökar tjejernas bekvämlighet och jag tror att om en månad kommer jag att behöva tysta dem istället. Jag kommer kanske att behöva åberopa ordning i klassrummet, vilket dock bara skulle vara en rolig erfarenhet. I skrivandes stund är ordningen i klassrummet alldeles för ordningsam. I alla fall för min smak, förmodligen präglad av det svenska skolsystemet.

Första veckan har handlat om presentation. Jag hade skrivit en kortfattad presentation av mig själv som jag tog med mig från Sverige, ganska snart insåg jag att den var för svår. Jag delade ändå ut den och lät dem hjälpa varandra och använda sig av ordbok för att få ut det viktiga i den. Därefter förklaring och gestikulation från min sida. Vi gick sen in på enkla fraser, de mest simpla men också de mest användbara jag kunde komma på i det engelska språket. Med hjälp av dessa fick de skriva en egen presentation som jag sparat. Denna har jag tänkt ta fram om 3-4 månader igen för att påvisa deras (förhoppningsfullt) språkliga utveckling.  



Sedan har vi lekt ”hänga gubbe” en del, det är uppskattat. Ett avslappnande och, faktiskt även ett effektivt vis att nå kunskap.
Vi har också gått igenom siffrorna, hur man skriver dem med bokstäver och hur de sätts ihop. Idag har vi påbörjat ett annat tema, kroppen. Mycket för att ge dem så mycket engelska ord som möjligt, men också för att detta tema, till skillnad från de andra, är lätt att förklara. Jag vet att de förstår och översätter orden till sin rätta mening. Detta i och med att jag faktiskt kan peka på min fot när jag menar fot. Simpelt men effektivt. Ibland blir jag lite orolig att de ger ett ord fel betydelse, översätter det fel. De fick också börja försöka sig på meningar idag, exempelvis; I have two legs and one heart.

Imorgon, fredag, ska vi gå in på färger och djur. Jag hoppas kunna komma så pass långt att vi imorgon eftermiddag kommer att kunna skapa enklare meningar. Exempelvis: The dog is blue.

Jag har också lite planer för fredagarna. Jag har tänkt ha en liten muntlig utvärdering av veckan varje fredag, vad vi än gör så är det ju träning så länge vi pratar på engelska. Sen har jag en idé om att ha något slags veckoprov där de får göra ett litet test på veckans lektioner. På så vis får det sedan ett samlat häfte med prov som också kan fungera som en sammanfattning och en bra hjälp om det behöver repetera. Jag ska fundera lite mer på det.


Jag hoppas kylan är snäll mot er där hemma.
Linnéa