Buckets of rain
När jag tidigare uttryckte att början på slutet var här hade jag svårt att förstå att det fanns ett slut på denna era, att Sverige väntade inom en snar framtid. Nu är jag betydligt närmare slutet än början på slutet här och jag kan fortfarande inte riktigt ta åt mig det faktum att jag om två veckor äntrar svensk mark.
Här nere i regnet har jag haft en händelserik och fin vecka. Presentationerna jag tidigare nämnt om elevernas vardera modersorganisation har fyllt eftermiddagarna och det har gjorts utmärkt. De har utvecklats något enormt men ändå kan jag inte låta bli att tänka att de kunde ha varit bättre, jag är stolt men inte nöjd. Jag tycker att kommande eller liknande projekt borde pågå 9 månader, istället för ett halvår. Det är verkligen nu det börjar lossna ordentligt för dem och jag hade önskat lite mer tid, även om jag nu känner mig relativt redo för Sverige. Blandade känslor med andra ord, ena sekunden vill jag att tiden flyger förbi tills jag på vallvägen njuter av god mat och härligt sällskap medan det andra sekunden inom mig växer ett stort motstånd mot att lämna denna era av mitt liv. Hej vemod!
Förutom att dela med sig av sina kunskaper angående organisationerna har eleverna berört mig något ofantligt genom sina tal med titeln, ”Where do you see yourself in five years?”
Om jag hade presenterat ett liknande tal hade det handlat om mig själv, men dem är inte jag och jag är inte dem. Alla nio elever höll fantastiska tal och försökte överblicka sin framtid, ingen av dem nämnde något som skulle kunna nämnas i samband med själviskt. De är här för sitt folk och om fem år vill de vara tillbaka på den mark de kallar hemma för att erbjuda sina nyvunna kunskaper till byn. De berättar att information angående mänskliga rättigheter och demokrati är något som inte alls existerar och de ser sig själva som budbärare, och ja, önskan om demokrati var något de alla nämnde. De har gjort sådana ofantliga framsteg och det kan nu använda sig av engelskan för att uttrycka sig, de har uppnått mycket och jag är imponerad. Mycket imponerad.
Veckan gick i effektivitetens tecken och fylldes av tal, men också sång. Jag valde att spela upp och denna gång gå igenom Unplayed Piano med Damien Rice & Lisa Hannigan, då den passar perfekt. För er som inte vet skrevs denna låt till Aung San Suu Kyi ära, och efter att jag gått igenom och förklarat texten, avslöjade detta faktum blev eleverna förtjusta. På två röda var det en fantastisk låt.
”We want a real election, not a military selection”
Som jag tidigare nämnt håller regimen ett val i år, ett val fullständigt på deras villkor och större delen av oppositionen tar ställning genom att bojkotta valet. NLD (National League for Democracy) med Aung Sun Suu Kyi i spetsen kommer inte att delta i valet och flera följer deras exempel. Vad är det för idé att delta när partiets ledare är berövad sin frihet?
I torsdags arrangerades en sammankomst här i Mae Sot där vi på kontoret deltog samt några av de väldigt många immigrantarbetare som tvingats hit från sitt hemland. Syftet var att uppmärksamma oss, resten av världen, att det kommande valet definitivt inte är demokratiskt.
Under detta möte talade några från exilparlamentet och som vanligt på dessa tillställningar förstod jag inte ett ord av dessa väldigt långrandiga utläggningar men min förhoppning är att det var väldigt inspirerande och informativt för publiken som faktiskt begrep språket.
Efter den sista applåden var det dags för sammankomstens klimax, nämligen att rösta. På valsedlarna fanns två alternativ, antingen fick de sätta sin åsikt i form av ett kryss i rutan ”ett riktigt val” eller alternativ nummer två ”militärens handplockning”. De ifyllda sedlarna skickades sen till ASEAN, sydasiens samarbetsorgan och jag känner mig säker då jag påstår att det sistnämnda alternativet inte hade många anhängare.
Jag fick självfallet inte rösta utan agerade bara observatör, men inte heller för mig hade valet varit svårt.
Imorgon, söndag, kommer jag att delta i en fredsmarsch. Tillsammans med munkar, forna politiska fångar och många andra kommer jag att tåga igenom Mae Sot gator med siktet inriktat på fred. Det ska bli oerhört spännande, jag får helt enkelt återkomma.
Här regnar det något kopiöst, i Sverige har sommaren anlänt. Det känns bra.
På återseende
Linnéa
